Styrelseordföranden: Stimkollektivet är samhällsnytta

Kjell-Åke Hamrén är ett tungt namn inom Stimsfären. Han har tidigare varit ordförande i både de svenska och de internationella musikförläggarnas intresseorganisationer och i ICE, som är ett servicecenter för administration av musikrättigheter samägt av Stim och Stims brittiska motsvarighet PRS for Music. Dessutom har han många års erfarenhet från professionell musikförlagsverksamhet, inte minst från åren på 1980-talet hos Stikkan Anderson som han beskriver som ”en formidabel lärare”.

Vad Stims många anslutna däremot kanske inte vet, är att Kjell-Åke också varit verksam på många andra musikområden, både på hemmaplan och utomlands. Han utbildade sig från början till violinpedagog och ägnade mycket av sina ungdomsår åt sitt intresse för folkmusiken från hemtrakterna i norra Hälsingland. Ett stycke kuriosa med högt kultvärde är att han framträtt i Garrison Keelers radioshow ”A Prairie Home Companion”. Han har också arbetat som teatermusiker och under mer än tjugo år lagt ner tusentals timmar på ideellt arbete, bland annat inom European String Teachers Association och Svenska Stråklärarförbundet, där han var ordförande i många år. Han engagerar sig fortfarande ideellt i musik- och föreningslivet i Hälsingland, där han har stora delar av sitt hjärta.

– Det är i Stockholm man behöver vara om man är beredd att engagera sig i de nationella verksamheter som påverkar musiklivet i hela landet, som Stim. Detta ständiga fokus på huvudstaden även i den kulturella kontexten är förstås på både gott och ont, för samtidigt som mitt uppdrag i Stim kräver en hel del närvaro i Stockholm är jag djupt engagerad i musiklivet och det ideella arbetet hemma i Hälsingland. Framförallt som ordförande i hembygdsföreningen i den socken där jag växte upp och där jag numera har mitt fritidsboende. För mig är det en förmån att få vara förankrad i båda dessa världar, storstaden och den lilla byn, och det är en förmån att få arbeta både övergripande och lokalt, säger han.

Att ta ansvar för musiken

Kjell-Åke nämner många förebilder men det är framförallt två namn som framstår som särskilt viktiga för hans egen utveckling. Dels hans fiollärare Ole Hjorth, som förstärkte hans engagemang för folkmusiken, och dels den holländske barockviolinisten Jaap Schröder. Den senare gav honom insikt om att olika slags musik egentligen kan förstås bara på sina egna meriter och inte i jämförelse med musik som har helt andra utgångspunkter. Detta har följt Kjell-Åke som en röd tråd i de olika roller han genom åren haft i svenskt musikliv. Nu, vid sextio fyllda, ägnar han en hel del av sin tid både som musiker och administratör åt kammarmusiken och har bland annat tagit initiativet till en kammarmusikfestival hemma i norra Hälsingland.

– För mig är det här med kammarmusiken en fråga som handlar om ansvar. Mitt eget liv som musiker har ju i första hand utspelat sig på konstmusikens och folkmusikens områden. Jag kan ärligt talat inte förstå utvecklingen på konstmusikens område under senare årtionden. Ju äldre den konstmusikintresserade publiken blivit desto mer har konsertprogrammen fyllts av musik från 1700- och 1800-talen. Och besvärande ofta av samma standardverk, om och om igen. Det är naturligtvis inte så att jag inte förstår drivkrafterna bakom denna utveckling. Men i något skede måste man faktiskt göra precis tvärtom och även släppa in den samtida musiken.

Kjell-Åke menar att om man inte gör det kommer den långa, stora traditionen av västerländsk konstmusik att nå vägs ände och till slut gå i graven. Men han framhåller att det ”inte bara är att blanda musik lite hursomhelst”. Det har aldrig fungerat. Det gäller att skapa ett sammanhang där äldre och nyare musik – tillsammans med standardverken – kan samsas på likvärdiga meriter och befrukta varandra. Och för just detta fungerar en kammarmusikfestival särskilt bra.

– Där finns en närhet mellan musikskapare, utövare och publik som är alldeles unik och som skapar ett slags nerv som åtminstone för mig ger förutsättningar för musikupplevelser när musik är som allra bäst. I det här avseendet har man på andra musikområden kommit mycket längre än inom konstmusiken. Ett för mig näraliggande exempel gäller den hälsingska folkmusiken som var på väg att gå i graven när jag var riktigt ung. Men så dök Skäggmanslaget upp på folkmusikscenen mot slutet av 1960-talet. Deras spektakulära intåg gav dem en närmast osannolik kultstatus, fullt jämförbar med den stjärnstatus som rockstjärnor kan få i vår egen tid, säger Kjell-Åke.

Som förnyare kan Skäggmanslagets betydelse för hälsingetraditionen knappast överskattas. Med dem togs den äldre hälsingerepertoaren till heders igen. Som Kjell-Åke ser det, är deras skolbildande roll för hälsingemusikens utveckling under 1970-talet lika stor som Beatles roll för populärmusikens utveckling var under 1960-talet. 

Fortfarande svårt för folkmusiken att nå ut

Vad hände då sen? Jo, idag, snart ett halvsekel senare, är folkmusiken i Hälsingland vitalare än någonsin tidigare. Man kan med fog säga att den inte bara överlevde, den har också tagit det svåra steget att omskapa sig själv och har hittat nycklar till att rekrytera unga människor som vill vidareutveckla de folkliga traditionerna inom både musiken och dansen. Kjell-Åke vågar rentav säga att den blivit landskapets allra viktigaste varumärke, vilket förstås aldrig hade varit möjligt om inte folkmusikvågen hade ägt rum. Det är i ett sådant perspektiv han menar att Skäggmanslaget blev skolbildande, exempelvis genom sina gränsöverskridande samarbeten med musiker i andra genrer.

– Men trots all positiv utveckling för folkmusiken är det fortfarande mycket svårt för de allra flesta folkmusiker att göra karriär och leva på sin musik. Radio och tv speglar ju sällan den numera nyskapande folkmusikscenen i vårt land och utan den draghjälpen är det svårt att nå ut till den större publiken. Många utövare känner sig dessutom aningen vilsna i det digitala landskapet. Hur ska man egentligen använda nätets alla möjligheter för att kunna bryta igenom bruset?   

Musikens kraft och värde

Hade det inte blivit musiken som följt Kjell-Åke genom livet, hade historieintresset gjort det. Hans egen forskning kring framväxten av den svenska violinpedagogiken efter det andra världskriget skvallrar om studier och forskning med musikhistorisk inriktning tidigare i livet. Kjell-Åke har även arbetat på institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet, men som violinpedagog också jobbat som lärare i kommunala musikskolan. 

– Jag har haft möjlighet att arbeta med musik på så många olika sätt. Dels som musiker, dels administrativt och även som förtroendevald i olika sammanhang. Det har gett mig förståelse för musikens kraft, dess betydelse i våra liv och dess betydelse för samhället. Musiken definierar oss och vårt samhälle. Knappast någon annan konstyttring har samma genomslag och tyngd. Jag känner människor som aldrig läser böcker, men jag känner inte någon som aldrig lyssnar på musik.

Kjell-Åke Hamrén trycker på musiken som ett grundläggande uttryck för människor och menar att musikens kraft ligger just däri – lika naturligt som att äta, dricka och tala. Det är lätt att stämma in i det resonemanget. Det är också lätt att förstå den tjusning han ger uttryck för i att få arbeta både med och för musiken.

För det är just så han ser på sitt uppdrag som ordförande i Stim. Att företräda en verksamhet som arbetar för musiken och för musikskapandet. När han talar om Stim, gör han det med stor värme och gärna i termer av ”funktion”. Stim ska fylla en funktion för musikskapare, för musikförlag, för alla som vill använda sig av musik och ytterst för alla som lyssnar på musik. Han menar att Stims uppdrag är samhällsnytta.

– Stim ska möjliggöra möten mellan musikskapare och utövare å ena sidan och lyssnare å den andra. Stim ska också möjliggöra en mångfald av musik i samhället, bilda en brygga mellan det lilla och stora. Det finns små och stora aktörer både bland Stimanslutna musikskapare och bland de som använder musik. Stim ska balansera dessa intressen och ytterst omvandla musikens kraft till ett ekonomiskt värde som ska gå tillbaka till den som gör musiken. Det är Stims uppdrag.

Och att Stim behövs, det råder det ingen tvekan om. Det är idag svårt att hitta något sammanhang överhuvudtaget där musik inte finns. För inte så länge sedan, bara någon generation tillbaka, var situationen helt annorlunda påminner Kjell-Åke om. Musik var något man mötte man på dansbanan, i kyrkan och i radio, senare i tv. Skivbolag och musikförlag hade en särställning.

– Musik var länge en företeelse som var förbehållen den som ägde produktionsmedlen. Det var omständligt om man inte satt på de resurserna. Idag är tillgången till musik total, liksom möjligheten att skapa musik. Den som har en dator, rätt programvaror och bredband förfogar idag över produktionsmedlen. Det ser vi överallt i samhället, inte bara i musiken. Det är detta Stim har att förhålla sig till.

Kollektivet som bärande idé

Stim förvaltar rättigheter kollektivt för alla som är anslutna. Grunden för verksamheten bygger just på kollektivet. Alla är med och alla som är med har nytta av verksamheten. När den kollektiva idén bakom Stim och andra upphovsrättsorganisationer fungerar gynnar den såväl kollektivet som de enskilda rättighetshavarna. Men aldrig förr har den kollektiva idén varit så utsatt som just nu. Och det beror på den djupgående samhällsförändring som drivs på av globaliseringen och digitaliseringen, menar Stims styrelseordförande.

Många upplever globaliseringen som något som hände i slutet av förra seklet, och digitaliseringen som något som hände i början av det här seklet. Kjell-Åke Hamrén trycker på att såväl globaliseringen som digitaliseringen sker hela tiden, i varje sekund, just nu.

– Det sköljer över oss som en våg. Det går fort och det är något som Stim måste förhålla sig till i varje ögonblick. Ingen vet vilka effekterna av globaliseringen och digitaliseringen just idag får i morgon. Därför är det svårt att förutse hur det påverkar Stim och den kollektiva modellen. Det handlar om processer som tar tid. Det kan vara svårt att överblicka och förstå varje enskild dels funktion i processen från den enskilde individens perspektiv, men inte desto mindre behövs de för att hela Stims uppdrag för alla anslutna, från kollektivets perspektiv, ska fungera.

Desto lättare är det idag att presentera alternativ till kollektiv förvaltning. Ofta talas det i det sammanhanget om fördelar för dem som vill använda musiken, de som behöver köpa rättigheterna till musiken. Det kan handla om att det går lättare att få tag på alla rättigheter man behöver på ett och samma ställe, för all den tid man behöver musiken bakom rättigheterna. Man hävdar också ofta att det blir lättare för den enskilde musikskaparen att göra pengar av sin musik.

– Det är en utmaning för Stim att matcha de här nya affärsmodellerna. Jag skulle vilja uttrycka det som att de just idag på en punkt är bättre än Stim. De är snabbare. Både för användaren och för den enskilde musikskaparen. Men det är nog också det enda. För de är förstås snabbare på bekostnad av något annat. Först och främst på bekostnad av musikskaparens rättigheter till sin egen musik. Men de undergräver ju också den kollektiva idén.

Kjell-Åke Hamrén pekar på att det ligger i kommersiella verksamheters natur att sätta vinst i första rummet, inte musikskaparkollektivet, solidaritetstanken eller samhällsnyttan. I de fall när kommersiella affärsmodeller plockar godbitarna ur den kollektiva förvaltningen trasar de också sönder den, vare sig de är medvetna om det eller inte.

Mångfalden bakom det svenska musikundret

Det är lätt att komma in på det svenska musikundret när man talar om svensk musik.  Behöver det svenska musikundret kollektiv förvaltning? Kjell-Åke Hamrén är tydlig med sin uppfattning. Stim har en avgörande roll att fylla, och har gjort så i många decennier, för det svenska musikundret.

– Det som kallas det svenska musikundret bygger på att vi har många mycket duktiga och mycket framgångsrika svenska musikskapare. När man vill beskriva ”orsaken” till fenomenet landar man ofta i den kommunala musikskolan och i internationella framgångar från 1970-talet och framåt. Allt detta har varit oerhört betydande, men jag vill påstå att det svenska musikundret är betydligt bredare och äldre än så.

Kjell-Åke resonerar kring hur Sverige inte bara varit framgångsrikt som musiknation utan också som ingenjörsnation. Han menar att dessa båda företeelser stärkt varandra och målar upp bilden av ett innovationsdrivet samhälle där den kommunala musikskolan snarare utgör ett senare led i historieskrivningen kring det svenska musikundret.

– Musiken växte sig snabbt stark i de svenska bruksmiljöerna, inom försvarsmakten, som utvecklade en långtgående musikalisk infrastruktur från norr till söder, och inom kyrkan – inte minst frikyrkan. Där utvecklades strukturer för musikutbildning som så småningom resulterade i både den kommunala musikskolan och högre utbildningar på musikområdet. Det är också de strukturerna som skapat bredd i det svenska musikundret, att musik och musikskapande finns överallt i vårt samhälle.

Poängen är tydlig. Vi har all anledning att glädjas åt ABBAs, Denniz Pops och Max Martins framgångar, men det svenska musikundret handlar lika mycket om bredd som spets. Det existerar inte bara ute i världen utan också här hemma i Sverige. Som tydligast blir det kanske i körsången, som länge varit stor i Sverige (men som blev ännu större på en internationell arena när Eric Ericson klev fram på körscenen), men också i barnmusiken, inom jazzen och förstås i folkmusiken. Vad beträffar jazzen fanns många framstående svenska jazzmusiker på den internationella scenen redan från 1940-talet. Även jazzområdet förmådde med tiden att bygga en imponerande infrastruktur med klubbar och arrangörsföreningar från norr till söder.

– Så sent som nu under påskhelgen avnjöt jag ett framförande av Oscar Petersons ”Easter Suite” med Kristofer Sundman Kvartett och prästen Bengt Wiklund som recitatör i en kyrka i mina hemtrakter. Att norra Hälsingland har jazzmusikanter och en recitatör på så hög teknisk och konstnärlig nivå berörde mig djupt. Detta är också det svenska musikundret och en viktig del av vårt samhälle. Det hör till Stims funktion att möjliggöra även allt detta, säger Kjell-Åke.

Stimkollektivet garanterar spets och bredd

De stödstrukturer vi har i Sverige idag och där Stim i allra högsta grad har en roll att fylla – i fjol delades drygt 4,2 miljoner kronor ut som stipendier till 99 musikskapare – ger enskilda musikskapare med talang enorma möjligheter att slå igenom. Kjell- Åke Hamrén poängterar att Stim behöver utvecklas för att även fortsättningsvis matcha dessa musikskapares behov, att lagstiftning och stödstrukturer behöver ses över och att musikbranschen som innovationssystem behöver hitta nya sätt att samverka på.

Det handlar enligt Stims ordförande om att se över vad vi konkurrerar om och vad vi inte konkurrerar om. Hur vi samarbetar och när vi samarbetar, inte minst internationellt. När olika stödstrukturer ska gå in. Det handlar om att ta ansvar för en långsiktig utveckling.

– Det gör kollektiv förvaltning av rättigheter, just igenom att den arbetar för kollektivets bästa. Alla är med på lika villkor, oavsett om man är stor eller liten. Och alla får tillgång till den plattform kollektiv förvaltning erbjuder kollektivet. Det ger styrka, identitet och utvecklingsmöjligheter, både för individen och för kollektivet. Både spets och bredd, säger Kjell-Åke Hamrén.

Det gäller för Stim att tillgodose hela kollektivets och samhällets behov av musik och musikskapande. Det handlar om att på samma professionella sätt serva våra mest inkomstbringande musikskapare såväl som de minsta, idag kanske helt okända. Nyckeln är kollektivets solidaritet och den samhällsnytta kollektivet gör.

”Oansvarig kritik”

Kjell-Åke Hamrén menar att det har varit viktigt att som ordförande lämna utrymme åt diskussion och debatt både inom och utom Stim utan att han som ordförande går in på operativ nivå. Lite motvilligt vill han ur ett mer övergripande perspektiv dock kommentera något av den kritik som under det senaste året riktats mot Stim av det så kallade Musikupproret.

– Jag har dragit mig i det längsta för att ta till orda i det här sammanhanget, eftersom det är naturligt att olika åsikter uppstår och alla har rätt till sin uppfattning om Stims verksamhet. Idag, när vi befinner oss i den utveckling jag just beskrivit, är det svårare än förr att se exakt vilken väg verksamheten bör ta. Jag respekterar detta. Men jag har mycket svårt att förstå den kritik som riktas mot den formella föreningsdriften av Stim. Angreppspunkten ”styrelsen bestämmer ju allting” är för mig lika obegriplig som orättfärdig. Det är just det som är en styrelses uppdrag.

På samma sätt menar Stims ordförande att det är obegripligt när det hävdas att man ”inte får komma till tals”.

– I Stim får verkligen alla komma till tals. Just dessa kritiker har fått annonsera i Stimmagasinet, har i samma tidning fått två helsidor att framföra sina synpunkter i diskussion med Stims vd och har oändligt många och långa korrespondenser med Stimadministrationen bakom sig. De deltog i höstens dialogmöte som var öppet för alla Stimanslutna. Ändå hävdar de att man inte får komma till tals. Det är en besynnerlig argumentation.

Kjell-Åke Hamrén menar också att kritiken mot att Stim använder analogiunderlag för fördelning av ersättning på bakgrundsområdet är osaklig och inte uppmärksammar varför analogifördelning över huvud taget existerar. Metoden används av alla upphovsrättsorganisationer i hela världen i de fall man inte har tillräckligt tillförlitliga underlag att gå på. Stim arbetar fortlöpande på att hålla användningen av analogiunderlag så liten som möjligt, men helt och hållet kommer den sannolikt inte att kunna försvinna.

– Nej, såvida inte lagstiftningen skärps och kräver av alla musikanvändare att lämna exakta underlag om vilken musik som har framförts, lär vi inte kunna klara oss utan analogifördelning som metod. Men att säga att Stim inte gör något på det här området, det är helt fel, varken mer eller mindre. Tvärtom har Stim intensifierat arbetet och satsar sedan snart ett år betydliga resurser på att minska användningen av analogier och på att förbättra befintliga fördelningsmetoder på bakgrundsområdet. Inte minst vill vi göra detta med hjälp av ny teknik, teknik som inte existerade för bara några år sedan. Men ingenting av detta nämns i kritiken. Att inte erkänna det är oseriöst, tycker jag.

Internationella samarbeten för framtiden

En annan fråga som får ordföranden att skärpa tonfallet är den om kritik mot Stims internationella samarbete. När EU-kommissionen för ett decennium sedan reglerade hur konkurrensen mellan upphovsrättsorganisationer i Europa skulle se ut, fanns ett skriande behov av en databas av den typ ICE byggt upp. Utgångspunkten för samarbetet med PRS for Music var att möjliggöra för Stim att fortsätta den kulturpolitiskt baserade verksamheten samtidigt som man ville få in en mer affärsorienterad syn på uppdraget.

– Vi visste att vi i framtiden måste tänka mer gränslöst för att möta marknadens, och i förlängningen lagstiftarens, nya krav. När jag nu hör kritik mot satsningen på ICE som ”värdelös”, kan jag inte annat än protestera. ICE är ett initiativ av Stim där PRS for Music varit med från start, som nu även tyska GEMA är på väg in i och som holländska Buma/Stemra anslutit till som kund och som belgiska Sabam och tre nordiska upphovsrättssällskap inom kort kommer att bli kunder i. Att i svepande ordalag beskriva detta samarbete som ”värdelöst” är substanslöst och får mig att börja ana att delar av den kritik som förs fram mot Stim har sin grund i annat missnöje än vad den säger sig ge uttryck för.

Kjell-Åke Hamrén trycker avslutningsvis åter på vikten av samarbete för att kollektiv förvaltning ska stå sig. Både upphovsrättsorganisationer emellan, men också inom dessa organisationer.

– Jag är naturligtvis positiv till saklig kritik som riktas mot Stim. Jag är också beredd att lyhört ta intryck av allt som läggs fram och att förändra och förbättra när det behövs. Med många års erfarenhet vet jag att det är när människor möts med ömsesidig respekt och i en saklig diskussion som verkliga resultat och framsteg kan åstadkommas. Kritik som bara syftar till att så split är däremot så skadlig att jag vill sätta ned foten. Att kokettera med att man ”egentligen bara vill röra om i grytan” tyder på att man har bristande respekt för sina musikskaparkolleger och vad det kan ställa till med för dem, för kollektivet och för den samhällsnytta Stim gör. Det är helt enkelt oansvarigt, avslutar Kjell-Åke Hamrén.