”Man vill bli drabbad av uttrycket” – Pär Lindgren om att bedöma stipendieansökningar

Att säga att Pär Lindgren är van att bedöma musik vore en underdrift. Utöver åren i stipendiekommittén har han i egenskap av kompositionsprofessor och lärare dessutom suttit i intagningsnämnder i många år.

– Men arbetet inom Stims stipendiekommitté är lite speciellt och väldigt roligt eftersom det rör sig över genregränserna. Då får man lite andra perspektiv.

Berätta om själva processen, hur lägger man upp arbetet när man ska lyssna igenom sådana enorma mängder musik?

– Första fasen är cirka fem veckor lång, och då sitter vi var för sig hemma och lyssnar igenom allt material och gör en första granskning. Då har vi också delat upp ansökningarna efter genre där vi i kommittén har olika expertområden. Jag fokuserar exempelvis på konstmusik, ljudkonst, elektroakustisk musik och film. Jag brukar börja med att bara ”nosa” på verken. Är det en halvtimme långt kanske jag lyssnar på första tio minuterna för att skapa mig en första bild.

– Sedan går jag tillbaka och lyssnar ytterligare för att få en bild av helheten och var nivån ska ligga. Efter det kan man ta med sig ett urval av de som befinner sig över ribban och därmed har chans till stipendium, för diskussion med en kollega som verkar inom samma område.

I slutfasen tar alla sedan med sig sitt material och sina urval till bordet för gemensam lyssning och diskussion med resten av kommittén. Var och en presenterar sitt material för de andra och får då en chans att få höras varandras reaktioner.

– Just den delen är väldigt kul och själva anledningen till att jag tackat ja till ytterligare mandat i kommittén. Det är från mitt perspektiv väldigt roligt att se vad alla gör inom olika genrer. Man får en bild av hela Sveriges musikliv, på något sätt. Olika stilar.

Hur avgör man vad som är stipendievärdigt och inte? Något särskilt just du tittar efter?

– Om man blir drabbad av uttrycket så är det stor chans att man går vidare i processen till ”stora bordet”. Sedan tittar vi ju naturligtvis på hantverkskunnande och andra parametrar men det viktiga är egentligen att man som lyssnare får en bra känsla för musiken till att börja med. Sedan går vi ju vidare till att exempelvis läsa noter, vad gäller konstmusik.

Är det möjligt att faktiskt njuta av musiken man lyssnar under en sådan här process? Finns det inte en risk att man fastnar i detaljer, särskilt när man är så kunnig som lyssnare?

– Det viktigaste är första känslan av att det väcker intresse. I det läget är man rätt mycket som en ”vanlig” lyssnare. Men i den fasen som följer därefter, då kommer erfarenheterna in. Särskilt i svåra fall som är väldigt likvärdiga, där det handlar om att titta på detaljerna.

Vad har du för förväntningar och förhoppningar på årets arbete?

– Jag tror att det kommer att vara jätteintressant, och trevligt, som vanligt. Det brukar bli en väldigt bra stämning i gruppen när man sitter i en hel vecka och bollar fram och tillbaka. Jag förväntar mig förstås också att få höra mycket bra musik.

Vad ska man tänka på om man funderar på att skicka in en ansökan?

– Inled med det verk du själv gillar bäst – och skicka inte in samma verk som du redan fått stipendium för. Skicka också helst in relativt nyskapade verk, inom ett femårsspann ungefär – så att vi ser att du är aktiv. Tänk på att skicka in verk som tillsammans har en total speltid på minst 15 minuter. Kontrollera att partitur är inskickat om du söker i kategorin konstmusik.

– Och ansök, även om du tidigare fått nej. Det är nya konstellationer av människor som söker varje år. You never know!