Dregen om låtskrivarprocessen: ”Farligt att göra för bra demos”

Tack för att vi får låna din unika gitarr! Vill du berätta lite om den? 
– Det där är en gammal gitarr jag har haft av modellen ES335 Gibson som står för Electric Spanish 335. Utsmyckningarna är gjorda av en kille som heter Jesper ifrån Falun, som är konstnär och karvar i trä. Han gjorde faktiskt tre stycken till mig; en svart, en röd och en träfärgad. Nuförtiden gör han hela stora pianon och har gjort instrument till storheter som Guns n’ Roses. 

Vad har gitarren fått vara med om?  
– Allt för mycket, haha. Den har nog varit i alla världsdelar, men i Kina fick vi inte komma in, vilket jag tar som en komplimang. The Cardigans och Refused fick komma in men Backyard Babies ansågs tydligen inte vara lämplig för den kinesiska ungdomen. Så det blev inget gig i Kina men gitarren har istället fått följa med till Sydamerika, Japan, USA och Europa. Både med Backyard Babies och Hellacopters. 

I en intervju i Nyhetsmorgon i samband med Backyard Babies tioårsjubileum sa ni att ni fortfarande har samma referenser och gillar samma tio skivor – vilka är det? 
– Det är många. Jag vet inte om vi är unika vad gäller det men jag träffar många andra musiker som skäms lite över vad de lyssnade på som unga. Men jag har inga skelett i garderoben, när jag väl gillar något så kommer jag inte att sluta gilla det. 

Han nämner Sex Pistols kultförklarade skiva Never Mind The Bollocks.  

– Det är så sjukt att man kan lyssna på den idag och nästan tro att den var släppt förra veckan. Både låtmässigt och produktionsmässigt. Så tidlös! Fast den är 50 år gammal snart. Sen finns det vissa band som jag tyckte var svinbra innan, men tio år senare känns det lite daterat.  

Kiss är ett annat band som betytt mycket för Dregen.  

– Jag älskar allting de gjorde mellan 74–78, resten är tyvärr olyssningsbart. Jag fattar inte ens varför de skriver musik längre. De har ju tappat allt. 

Förutom Pistols lyfter han andra engelska band under samma period som Damned, UK Subs och The Clash och tidig amerikansk punk som Stooges, Iggy Pop, MC5, New York Dolls, Ramones och Joan Jett. 

– Och Blondie. Men sen måste jag ju nämna bluesen som genre också, som jag lyssnat mycket på genom åren. 

Just bluesinfluenserna är väldigt tydliga på din soloplatta som du skrev ihop med Pär Wiksten. Hur kom det sig att ni skrev ihop? 
– Jag och Pär hade samma skivbolag i England med våra band Backyard Babies och Wannadies, så vi hängde ganska mycket i England i slutet på 90-talet. Och jag har alltid gillat Wannadies. I Sverige blev de lite ihopskuffade med det som som jag egentligen inte gillar med svensk musik; indievågen med ostämda gitarrer och så vidare. Men Wannadies hade mycket bättre låtar och så fanns det en splash av punk som jag gillade. Ett annat tryck liksom. 

De gemensamma musikaliska referenserna verka ha varit ett klister även i det samarbetet. 

– Folk tycker att det är så konstigt nu men vi gillar ju samma musik, Mark Bolan, T-Rex, David Bowie exempelvis. Så 20 år efter att vi hängt i England så började jag skriva lite låtar till en soloskiva – och det är väl lite typiskt mig då – att kanske inte göra de mer förväntade samarbetena. Jag ville skriva med Pär helt enkelt. Vi drog in alla möjliga musiker och hade skitkul. 

Hur är processen i Backyard Babies när ni skriver låtarna? Skriver ni allt tillsammans? 
– Alla bidrar förstås, men det är väl mest Nicke Borg och jag som skriver låtar. Vi är ju samma fyra patienter sen 1989 i Nässjö, men på senare år har vår trummis Peder Carlsson blivit väldigt mycket mer involverad i låtskrivandet också. Så är det lite i Hellacopters med. Fastän där är det Nicke Andersson som fullkomligt sprutar ur sig låtar – så det är svårt att hänga med i tempot. I båda banden brukar vi utgå från väldigt enkla demoinspelningar i Garageband eller på telefonen.  

Enkelheten är avgörande, enligt Dregen. 

– Vi har fastnat många gånger när man gjort lite för bra demos i början. Det är jättefarligt, för det är svårt att överträffa förstagångskänslan. Man kan tappa lite av det här lekfulla i musiken som är så viktigt för att det ska bli bra, om man leker för mycket innan man sätter sig i studion. Jobbar man för mycket med låten i början blir man lätt trött på den. Så det gäller att vara lite ”sloppy”. Det tror jag är en skillnad mot den moderna musiken idag. Jag säger inte att den är den tråkig – men jag förstår den inte riktigt. Det låter för perfekt. Vi spelar till exempel aldrig in med klick. Det är en del av vårt sound. En refräng ska ju gå upp lite i tempo för att man ska få energi, och sen ner igen på verserna. 

– Jag tror att det är lättare idag när man jobbar med att man gör färdiga låtar direkt. Man hoppar liksom över demo-processen. Vi står ju fortfarande i någon svettig källare, gör låtar, packar ihop alla grejer, drar till studion, ställer upp grejerna och sätter det hela. Och då får man liksom inga fler chanser på sig – eller i alla fall inte trummisen. Man kan liksom inte trycka copy-paste bara på en bra refräng. Och även om jag gillar det dynamiska och levande så kan jag bli så jävla trött på det ibland, för det är så tidskrävande. 

I avsaknad av digitala kortkommandon är timmarna i studion svåra att kompromissa bort. Med en diskret titt på telefonen nämner Dregen artigt, och lite i förbifarten, att han redan är sen till studion. Han skyndar iväg, men kvar i Stim Music Room hänger hans gitarr – ett musikaliskt konsthantverk full av hårdrocksminnen. 

Gitarren är skapad av Jesper Eriksson, som säger så här om sitt konstverk:

– Jag jobbar med träsnitt och karvar i trä och detta är den första av tre gitarrer jag har gjort till Dregen. Jag fick helt fria händer och om jag kommer ihåg rätt så sa han: go bananas. Sedan tonåren har jag själv både spelat och intresserat mig för gitarrer, så steget från träsnitt till gitarrer var för mig inte jättestort. Den tredje av hans gitarrer kallar vi för Lönnmördarn eftersom den är gjord i lönn och vi även har myntat ordet Maplekiller vilket inte många fattar.

Vill du se gitarren? Välkommen förbi Stim Music Room, du hittar våra öppettider här.

Text: Lisa-Rut Sandbladh
Foto: Melina Hägglund