Mikael Åkerfeldt – frontmannen i Opeth

Artikeln publicerades i Stim-magasinet #3 2015

Det absolut vanligaste sättet att börja en text om en rockstjärna är med en beskrivning av hur rockstjärnan i fråga kommer försent till intervjun. Anledningen är i första hand för att etablera rockstjärnan som en kreativ typ som spelar efter egna regler ­– i andra hand för att rockstjärnor ofta kommer försent till intervjuer.

Mikael Åkerfeldt kommer sent till vår intervju. Han har varit och köpt en cykel till sin dotter. Det är svårt att förebrå någon som är försenad av den anledningen. Rockstjärna eller inte.

Han beställer en öl.

– Den här ska bli jävligt god, förklarar han och sätter sig ner vid bordet.

Jag mumlar att jag minsann också ska ta en öl så fort jag druckit upp mitt kaffe. Men det blir ingen öl för mig. Det visar sig vara svårt att slita sig när den här kreativa typen berättar om sina 25 år med Sveriges främsta death metal-band. Om så bara för att köpa en öl.

– Vi har funnits så länge att vi har gjort oss ett namn bara för att folk efter ett visst antal år har hört talas om oss, säger Mikael.

Jag har fått känslan av att Opeth är ganska ovanliga på det sättet att er publik fortsätter växa trots att ni funnits i över 20 år, stämmer det?

– Vi har inte märkt någon stor skillnad i så fall. Jag har inte Facebook men de andra killarna i bandet kollar ibland, och om man skulle döma vår popularitet efter vad folk skriver på nätet skulle man gissa på att ingen gillar oss. Men det kommer mycket folk när vi spelar och det är det som räknas.

Man kan dela upp historien om Opeth i två epoker. Death metal-epoken, som kulminerade i skivan Ghost Reveries 2005, och den mer progressiva rockperioden, som tog sitt avstamp i skivan Watershed 2008. Där befinner sig bandet nu.

Kritiken på internet handlar mest om att Opeth borde spela hård death metal som förr.

– De vill att vi ska låta som vi gjorde på deras favoritplatta. Men det fungerar inte. Dels för att jag inte kan skriva musik som jag inte känner för, dels för att mottagandet inte hade blivit bättre. Det finns massvis med exempel från musikhistorien på band som försöker upprepa succéer från förr, fansen lyssnar ändå bara på de gamla grejerna.

Trots goda kunskaper i musikhistoria blev Mikael överraskad av att fansen reagerade så starkt på bandets nya inriktning.

­– Jag tycker att vi hade gett signaler om det på våra tidigare plattor. Man kan inte göra en marknadsundersökning för att ta reda på vad folk vill ha och sedan försöka släppa den skivan. Ett kreativt band fungerar inte så. McDonald’s fungerar så, Ikea fungerar så, men inte ett rockband. 

The Beatles skulle inte ha blivit störst om de fortsatte att bara sjunga låtar om att hålla handen?

– Börjar man prata om Beatles i det här sammanhanget blir det lätt som om jag jämför oss med dem, det gör jag inte. Men folk sade till dem att The White album skulle ha varit en enkel skiva, det är den inte och den är fantastisk. Och Sgt. Pepper blev sågad. För min del lyssnar jag helst på artister som inte följer den allmänna opinionen.

Mikael är en storkonsument av musik och bland annat känd för att ha en av Sveriges största vinylsamlingar. Att inspireras av artister som går sin egen väg har alltid varit en stor del av det som är Opeth.

– Jag har varit en svamp som har plockat in nya influenser i vår musik. Det är a och o för det här bandet. Vi är en produkt av våra kollektiva skivsamlingar, kanske allra mest min.

Intresset för vinylskivor väcktes på 90-talet. På den tiden hade den progressiva rock-scenen hittat en samlingspunkt i den numera legendariska skivaffären Mellotronen som låg i Gamla Stan i Stockholm. Mikael hängde där så mycket att han till slut fick jobb i butiken.

– Jag tog betalt i vinyl, det var ändå det jag skulle ha köpt för pengarna. Men allvarligt talat så gjorde jag inte så mycket. Jag var en riktig slacker.

Numera åker Opeth på världsturnéer och drar fulla hus. Men det tog några hundår innan Mikael kunde leva på musiken. Innan dess fick han hanka sig fram på olika ströjobb och lånade pengar.

– Jag hade en lägenhet i andra hand i Aspudden. Där satt jag mest och skrev musik och var ganska nöjd med det. Lägenheten låg över en jouraffär som hette Monas Livs. De sålde konserverat dillkött för nio kronor dosan, så det levde jag på. Det var en bra tid fast jag inte hade en spänn och bandet gick dåligt.

Genombrotten kom vid millennieskiftet med gruppens femte skiva Blackwater park.

– Innan dess sålde skivorna inte alls och ingen visste vilka vi var. Men i samband med att vi spelade in den plattan bytte vi skivbolag och lyckades få en bra licens med ett bolag i USA. De sålde egentligen mest Pokémon-samlingsskivor och Wrestling-plattor men de fixade så att vi fick våra plattor sålda, och kunde skaffa en manager och en agent.

­– Blackwater Park var egentligen inte bättre än de första skivorna, men den nådde ut bättre. Vi var ett bra band redan från första plattan, det var bara att ingen visste om det. Knappt ens vi själva.

Hann ni med att sälja en massa skivor innan nedladdningen slog igenom?

– Det här var när jag bodde i Aspudden och varken hade internet eller telefon. Jag var tvungen att gå ner till Monas Livs om jag skulle ringa samtal, så jag hade ingen koll på att folk hade börjat ladda ner musik. Men typiskt nog var det samtidigt som vi slog igenom som folk började komma med egenbrända skivor, som de ville att man skulle signera.

Idag är Mikael fixstjärnan i Opeth. Men bandet bildades faktiskt utan honom – och när han senare gjorde sitt intåg i gruppen var det under minst sagt dramatiska omständigheter.

När bandets tidigare frontman, David, introducerade en då 16-årig Mikael som basist i bandet blev resterande medlemmar en aning förvånade. Inte minst basisten, som de redan hade på plats. Det hela slutade med att alla i bandet utom David och Mikael hoppade av i protest. Två år senare valde även David att sluta och då axlade Mikael rollen som frontman.

Den höga omsättningen av medlemmar har fortsatt att prägla Opeth genom åren, sammanlagt har 20 musiker kommit och gått i bandet under Mikaels ledarskap.

Hur mycket av Opeth är egentligen Mikael Åkerfeldt och hur mycket är de andra medlemmarna?

– Det är mycket jag och det tror jag de andra killarna håller med om. Både de som är med idag och de som slutat. Jag har varit drivande, skrivit den mesta av musiken och bestämt vilken riktning bandet ska ta.

Är du ett kontrollfreak?

– Bara i det kreativa, där är jag absolut ett kontrollfreak. Jag värderar verkligen de andras kunskaper, de är skitduktiga musiker vilket är underbart för mig som låtskrivare. Jag kan skriva i princip vad som helst och de kan spela det. Jag gillar när de kör sin grej. Men jag har också synpunkter, det har jag. Fredrik, vår gitarrist, har sagt att jag kan vara arrogant i de situationerna.

Hur tacklar du det?

– Jag försöker tänka på det och lyssna mer. Det beror lite på i vilket stadium man är i produktionen. Men jag kommer inte att ändra på mig.

Jag läste att du var på en One Direction-konsert förra året med din dotter och att du inte var speciellt imponerad över de unga gossarnas prestation på scenen. Hur tror du det hade gått för dig om ni slagit igenom i början när du var 16-17 år?

– De låtarna jag skrev då är skitdåliga, även om det finns en naivitet i dem som jag kan tilltalas av idag. One Directions låtar är bättre men de har en massa människor som hjälper dem på det planet. Det har bara varit positivt att det gått sakta för oss, det gör att vi har mognat och har fötterna kvar på jorden.

Känner du att ni har blommat ut som band nu de senaste åren?

– Personligen tycker jag att det finns en större frihet i att skriva musik nu. Även om folk på nätet tycker att det är regressivt. Rent kreativt är vi i en underbar position. Det låter kanske som ett skryt, men det finns inget annat band på metalscenen som har samma bredd som vi.

I takt med att Opeths musik blivit mer progressiv har låttexterna också blivit mer personliga. 

– Tidigare har jag inte haft så mycket sådant att skriva om. Men på de tre senaste skivorna har texterna blivit mer personliga. Det har kanske blivit enklare på grund av allt trubbel i livet som kommer när man börjar närma sig 40 år.

Vad har varit höjdpunkterna efter 25 år med Opeth?

– Det finns några grejer man är stolt över. Att spela på Royal Albert Hall är en sådan sak. Och att vi fortfarande håller på. Det är en höjdpunkt som sträcker sig över hela karriären. Jag är väldigt nöjd med bandet vi har nu. Det har varit mycket strul innan, det är inte så många som vet om det, vi har hållit det ganska tyst.

Ni har bytt 20 medlemmar, så tyst kan det inte ha varit?

– Jo, men det finns en anledning till det, och det har varit jobbigt.

Hardet något att göra med det du sa tidigare om att du kan vara arrogant?

– Nja, nej, eller det tror jag inte. Det är inte många som har slutat av frivilja, vilket kanske anknyter till det arroganta, men det har funnits väldigt bra skäl. Mer än så kan jag inte säga.

Har du fått offra mycket för din musikaliska vision?

– Kanske inte för visionen, men för musiken har jag offrat i princip allt. Jag har blivit synonym med den. Det fanns en tid när jag inte hade någonting, jag såg mina gamla klasskompisar som blev programmerare titta på mig och undra, ska han inte skaffa ett riktigt jobb?

Har du upplevt någon stund i karriären när du tänkt att du tagit revansch, att du visat dem att du minsann valde rätt, nu står jag här och spelar på Royal Albert Hall?

– Nej, egentligen inte. Det har gått så sakta. Tanken har väl kanske slagit mig någon gång. Särskilt om någon av de gamla kompisarna som är programmerare hör av sig och vill ha biljetter till någon spelning.

Firar på Konserthuset

Opeth firar 25 år som band med att framföra hela skivan Ghost Reveries under ett jubileumsframträdande på Konserthuset i Stockholm i oktober.

– Konserthuset är legendariskt. Nuförtiden är det mest känt för Polarpriset och klassisk musik men förut var det ett rockställe där band som [Deep] Purple och [Led] Zeppelin spelade. Det känns kul att anknyta till det.

FYRA KORTA

Mikael om…

… att skriva låtar

­­– Oftast brukar jag åka till studion och sitta och spela taskig blues i några timmar. Sedan kommer man på ett ackord eller två eller något, och plötsligt låter det intressant. Jag skriver låtarna i min demostudio och spelar in hela plattan med alla instrument i princip. Den demon använder vi sedan som template och byter ut instrumenten allt eftersom vi spelar in skivan.

… sina största rockstjärneögonblick

– När jag har fått tillträde till mina idoler, oftast på galor och liknande. Själv är man helt i periferin och känner sig som en fluga på väggen när Ozzy och Jimmy Page är där.

… hur Opeth kommer att låta i framtiden

– Vi kommer alltid att vara någon form av rockband. Det finns gränser för det progressiva i vår musik och det är vår egen smak. Men vi har ingen femårsplan eller så. Det är det som lite är tjusningen i det här bandet.

… Stim

– Det är fantastiskt för oss låtskrivare och textförfattare, vi är helt beroende av den inkomstkällan. Jag vet inte hur det hade funkat utan Stim.