Att intervjua musikskaparna Tilde Schweitzer och Nils Landgren tillsammans är som att kliva in och ur ett ständigt pågående samtal. Om tromboner, om musik, om livet. När Stim möter de båda musikskaparna för en intervju i Berwaldhallen, där Nils befinner sig för genrep med Sveriges Radios Symfoniorkester, har de inte setts på ett tag. Energin är hög och frågorna strömmar ögonblickligen fram och tillbaka mellan de två intervjuobjekten.
Hur hittade ni varandra?
Tilde: Jag hittade Nisse från början. Först och främst är Nisse en ikon inom trombonismen som jag lyssnat på i hela mitt liv, och när jag studerade mina sista år på Musikhögskolan här i Stockholm så kontaktade jag honom och frågade om han ville bli min lärare. Jag var så nervös att jag höll på att dö! Men Nisse var ju världens snällaste, så det var ingen fara.
Men det var inte första gången Tilde Schweitzer kontaktade Nils Landgren, skulle det visa sig.
Tilde: Lite kul var det – jag hittade ett mejl i sänt-mappen som jag skickat till Nisse när jag var 12 år gammal där det står “Hej Nisse, jag ser att du ska spela i Falun. Om du vill kan vi jamma.”
Nils: Vad svarade jag då?
Tilde: Det var någon som svarade åt dig, men det var ett jättefint svar.
Nils: Jaha. Men jag borde ju sett till att vi hade fått jamma!
Lyckligtvis gjorde Tildes nya kontaktförsök i vuxen ålder att det där jammandet faktiskt blev av.
Nils: Det var så häftigt första gången vi sågs! Jag får förfrågningar då och då och blir alltid glad när det händer. När jag fick träffa Tilde kändes det bara så rätt! Sättet hon spelar på, och sättet hon är på. En stark vilja. Hon spelar som hon vill men lyssnar ändå på vad jag säger. Sen gör hon om det så att det passar henne – och det är precis så det ska vara! Hon går sin egen väg.
Hur ser en typisk lektion ut för er?
Nils: Vi packar upp trombonerna och så säger jag: Vad ska vi göra idag?
TIlde: Jag har verkligen älskat just det, att vi inte bara har spelat utan också snackat musik, och tagit oss utanför högskoleverkligheten.
Nils: Vi har spelat mycket, pratat mycket och skrattat mycket. Musik handlar om så mycket mer än att tuta i en trombon. Det handlar om allt runtikring, det som är viktigt i livet. Det tror jag är en del som man ibland kan missa när man går på högskolan, både som elev och lärare, för att man tror att målen bara kan nås på ett sätt. Och framför allt, vikten av att hitta sin väg. Att man låter eleven själv hitta den. Som lärare vill jag hjälpa till med det, men det är ju Tilde själv som bestämmer vart vägen sen ska gå.
Är mentor ett bra ord för att beskriva Nils för dig, Tilde?
Tilde: Vän och kollega, men absolut även en mentor. Inte bara för att vi har haft lektioner, utan också för att jag har lyssnat på Nils sen jag var liten. Han är en legend och inspirationskälla.
När Tilde Schweitzer skulle spela in sin första platta skrev hon till Nils att hon saknade studio och behövde hjälp. Nils som erbjöd sig att hitta studio ville då även hjälpa till ekonomiskt, så han bokade studion och klev in som exekutiv producent.
Tilde: Det har betytt allt för mig – och bandet!
Albumet, som fick namnet “Vintage Magazine!” släpptes tidigare i år och har enligt Tilde inspirerats av legender som Duke Ellington och Count Basie. Men för lyssnaren är det tydligt att inspirationskällorna inte låter sig begränsas till genrer eller enskilda musiker. Öppenheten för olika genrer förenar de båda trombonisterna.
Förutom att släppa ett swingalbum har Tilde under 2024 turnerat med popgiganten Benjamin Ingrosso. Nils, som kom till Stockholm på 70-talet med siktet inställt på att bli jazzmusiker, halkade efter några ekonomiskt tuffa år som musiker i Lisa Nilssons pappas band, Ibis, in på vad han själv kallar för ett “pop-bananskal”.
Nils: Jag tror vi fick 34 kronor i gage för vår sista spelning med Ibis. Det betalade ju inte hyran direkt. Men så ringde Anders Berglund, som letade en trombonist till Björn Skifs turné, och hade hittat mig via Arbetsförmedlingen. En annan musiker, saxofonisten Ulf Andersson som spelat med bland andra Abba, hade då också lagt in ett gott ord för mig. Det ledde till att jag fick provspela – och fick jobbet.
Efter turnén fortsatte Nils att spela med Skifs i tio år.
Nils: Jag lärde mig så enormt mycket, inte minst av hans artisteri, som jag har haft mycket nytta av själv. Benjamin har ju samma showmanship, den där kombinationen av extrem charmighet och stor begåvning.
Genre är ointressant, enligt Nils Landgren.
Nils: Jag skiter i vad man kallar musiken. Tildes nya platta är ett så bra exempel. Den innehåller dåtidens musik, fast genom Tildes öron. Och det låter fantastiskt!
Låtarna på albumet “Vintage Magazine!” är alla arrangerade av Tilde och Nils hyllar henne, både som arrangör och musiker.
Nils: Det är svårt och stort att få det att låta som något helt eget. Det låter verkligen som Tilde.
Precis som genrerna varierar i bådas musicerande, kan de yrkesmässiga rollerna ta olika skepnad. På en fråga om var den starkaste identifikationen ligger har Nils ett självklart svar; han kallar sig performer.
Nils: Jag skriver musik men jag ser mig inte i första hand som kompositör. Jag skriver inte tillräckligt regelbundet för det, tycker jag.
Du har ändå 428 registrerade verk i Stims databas.
Nils: Haha ja, där är jag kanske beskedlig.
För Tilde är det å andra sidan arrangörsrollen som känns mest naturlig.
Tilde: Det är kul att du kallar dig just “performer” Nils – för det ordet dök upp i somras när jag turnerade med Benjamin och då hade jag aldrig riktigt reflekterat över vad det innebär. Nu, efter den turnén, har jag börjat se konserter på ett nytt sätt, och skulle gärna vilja kunna kalla mig performer i framtiden men identifierar mig väldigt starkt med rollen som arrangör.
Tilde berättar att hon innan musikhögskolan bara hade arrangerat något enstaka verk.
Tilde: Men jag hade också läst mycket om vikten av att manifestera saker för att förverkliga dem. Så när jag började i min nya klass på min nya skola bestämde jag mig för att helt enkelt säga till alla att jag är musikarrangör. Genom att göra det, fick jag väldigt snart en första förfrågan om att arrangera ett verk som jag tackade ja till. Och jag älskade det! Jag vill arra för allt. För alla instrument. Jag vill ta alla uppdrag jag får. Jag var kanske inte så bra från början, men jag lärde mig eftersom.
Nils: Jag tror att du var ganska bra redan då.
Nils Landgren beskriver sitt eget “arrande” som ett teamwork och samskapande i högsta grad. Som när Robyns “Dancing on my own” blev utsedd till världens bästa låt och han fick frågan om att skapa en egen version av låten.
Nils: Då gjorde vi en version av “Dancing on my own” på bara fem minuter. Ett bra exempel på det jag brukar hävda: att vi musiker är världens bästa teambuilders. Vi har ofta mycket kort tid på oss att bygga ett team, ibland hinner vi knappt repa innan vi ska in för att spela tillsammans. Det kräver en särskild inställning och en förmåga att snabbt som fasen komma ihop och att sträva mot samma mål. Saker som kan ta veckor för andra kan tar sju minuter för oss, om vi har tur.
Ni har ju båda trombonen som instrument, och du Nils har pratat om vikten av att lyfta fram blåsinstrument i ljuset. Upplever du att synen på blås har förändrats under din karriär?
Nils: Jag upplever att intresset för blåsinstrument har gått ner under min karriär, vilket jag tror helt enkelt beror på att det är jobbigt att lära sig. Många unga idag har fullt upp efter skolan. Det är inte bara en fritidsaktivitet utan det kan vara hockey, fotboll, ridlektioner – och sen ska det göras läxor på det. Kanske ska man hinna slappna av och ha kul någonstans där mittemellan också. Trombon kan var roligt att prova på men när det sedan ska börja övas så ger många upp.
Men du, Tilde, höll ut?
Tilde: Ja, men det var nära att jag slutade i högstadiet. Det var så töntigt att spela trombon. Innan hade jag spelat elbas i ett metalband – och det var ju väldigt mycket coolare än trombon i en orkester.
Nils: Det var töntigt när jag började spela trombon också, när jag skulle gå på bussen sparkade mina skolkamrater på trombonväskan. Men vad var det som gjorde att du ändå fortsatte, Tilde?
Tilde: För det första hade jag en väldigt bra kulturskola som verkligen tog ansvar och gav oss alla möjligheter som att åka på resor till exempel, och genom det fick också många kompisar i musikskolan. Den stora skillnaden kom dock på gymnasiet, när jag valde att gå på ett musikgymnasium.
Tilde, som inte hade något särskilt jazzintresse när hon började jazzlinjen på gymnasiet, beskriver det som en “omedelbar förälskelse” i mötet med genren.
Under Nils gymnasietid fanns dock inga jazzinriktningar att välja.
Nils: Det fanns en inriktning – musik – och den gick jag. Lektionerna var inte särskilt uppstyrda, i alla fall inte till en början, utan vi fick prova oss fram. Det var verkligen “fritt skapande i grupp”. Men det var ändå där allt föll på plats; då visste jag att jag ville bli musiker. Jag hade kommit hem.
Du har ju ett starkt engagemang i frågan om upphovsrätt sedan många år tillbaka, Nils, och har även lyft vikten av att kulturen ses som en tillgång och inte en belastning. Vad tänker du kring dessa frågor idag?
Nils: Jag ska ta ett bra exempel. När OS invigdes i Paris sa sportkommentatorn: “Nu får kulturen åka snålskjuts på sporten”. Även om det är sportaktiviteter som ska ske under OS så är ju kulturen i högsta grad en del av, och omringar hela evenemanget. Det är en vanlig syn på kultur, framför allt i Sverige, att den är isolerad från andra delar av samhället. Att vi kulturutövare ser oss själva som lite “finare människor” – men det är ju inte sant. Vi är bara vanligt folk som vill förmedla något, i vårt fall genom musiken. Vi vill uttrycka något som kan beröra en annan människa.
Känner ni en oro kring utvecklingen runt AI?
Tilde: Ja. Det känns obehagligt att tänka på att det jag gör som arrangör, mitt hantverk, kan göras tusen gånger snabbare av AI.
Nils: I din stil, dessutom.
Tilde: Precis. Och det är klart att folk kommer att välja det i stället för att anlita en yrkesperson i många fall – om vi inte reglerar hur AI får användas.
Nils: Det går ju inte en dag utan att man läser om AI – men vi gör ju det vi gör. Om vi skulle viga vårt liv åt att bekämpa AI vore det som DonQuijote och väderkvarnarna. Därför får vi förlita oss på Stim som är våra företrädare, för att vi ska kunna fortsätta göra det vi gör, så bra som vi bara kan. Jag tycker inte att våra makthavare tar Stim på allvar. Det är lite pinsamt att de inte lyssnar mer på alla oss kulturutövare och musikskapare, genom er.
Text: Lisa-Rut Sandbladh
Foto: Melina Hägglund
