Första scengigget till cv:t skaffade sig Moa redan som 6-åring genom rollen som Annie i musikalen med samma namn, när den sattes upp i Växjö. Trots att Moa inte lärt sig läsa än och var så blyg att hennes audition fick genomföras vänd med ryggen mot juryn, resulterade första mötet med scenen i en omedelbar och livslång förälskelse.
Fler lokala musikalroller följde under tonåren innan första steget mot en nationell artistkarriär togs 2009 genom en audition till Idol, där hon tog sig fram till kvalfinalerna. Istället för att nedslås av den tidiga utslagningen smidde Moa medan järnet var varmt och jobbade stenhårt under ett antal år för att uppnå sin dröm om en artistkarriär.
– Vad gäller mitt artisteri har jag kämpat otroligt hårt – i 14 år – och drömt om ögonblicket när jag är så pass stor att folk sjunger med i mina låtar. Innan jag blev kommersiellt känd i Sverige gjorde jag en massa nattklubbsgig och undergroundgrejer. Jag har spelat i band, varit dj i ett housekollektiv och giggat ståendes på högtalare och bardiskar. Jag har gjort mina hundår.
I en bransch som är ökänd för sin stenhårda konkurrens är det lätt att börja tvivla.
– Jag har släppt singel efter singel och tänkt att “nu kanske det flyger, nu kanske radio äntligen plockar upp låten” men så har det fallit pladask gång på gång. Som en pannkaka, rakt ner på golvet. Då är det inte konstigt om man till slut tänker: “varför vill ingen ha mig”?
Moa poängterar dock att det är meningslöst att fastna i självömkan och beskriver sig själv som en idrottskvinna i situationer av nederlag. Gång på gång bestämmer hon sig för att det är “på’t igen” som gäller.
– Ska man tycka synd om sig själv kan man lika väl lägga av, men det tar på krafterna. Det har varit många situationer där jag mått väldigt dåligt men ändå vägrat att ge upp. Jag har sett kollegor med samma drömmar lämna längs vägen, för plugg och mer stabilitet. För mig har det bara varit: inget vänster, höger – bara rakt fram. Jag måste bara få uppleva det här. Jag måste få leva min dröm. Även om jag stundtals har behövt vrida och vända på varenda krona jag haft för att kunna betala hyran.
Efter många års slit kom Moa ändå till en punkt 2016 där hon tröttnat på det ständiga motståndet.
– Jag mådde bara så jävla dåligt av att behöva vara så hårdhudad. Efter många års fajtande för min artistkarriär ville jag bara skriva musik och må bra, och så hade jag hundratals osläppta låtar som bara låg och väntade. Lådor med material som skrek: “Hallå, hallå? Ska vi bara dö i den här lådan? Eller ska det hända någonting med oss?” Det var då jag tog ett beslutet att jag behöver ett förlag som kan hjälpa mig att få ut min musik, för jag hade bara skivbolag innan det.
Hur gjorde du då? Googlade du telefonnummer eller kände du någon du kunde kontakta?
– Jag googlade olika förlag i Stockholm. Sen kände jag också en tjej i branschen som gav mig tips på några jag kunde höra av mig till så jag skickade en massa mejl där jag presenterade mig själv och bifogade ett gäng osläppta låtar. Det resulterade i olika möten som jag gick på innan jag till slut valde Ekko, där jag är signad nu. Då fick jag nästan direkt frågan om jag ville testa att skriva k-pop.
Efter ett antal tuffa år med en artistkarriär som enda mål i sikte öppnades nu en helt ny värld för Moa. En värld som trots språkliga och kulturella barriärer kändes naturlig från start.
– Under min allra första session i Korea hamnade jag i ett rum med tre personer som inte snackade ett ord engelska eller svenska, bara koreanska. Vi fick använda oss av Google Translate och kroppsspråk hela dagen för att kunna skapa en låt. Det intressanta var att den ändå blev så bra! Då kände jag: det här kan bli väldigt kul. Sen märkte jag att svenska låtskrivare har väldigt bra rykte där. Det finns en tacksamhet och uppskattning, både för ens talang och den tid man lägger på att ta sig till andra sidan jorden för att skriva musik.
Första k-pop-succén kom redan 2017 med låten Peek-A-Bo för Red Velvet, en hit som öppnade alla dörrar på vid gavel.
– Plötsligt fick jag sitta i session med Kenzie, Koreas motsvarighet till Max Martin. Jag skrev hit efter hit efter hit och började få Billboardplaceringar.
Idolkult, cd-skivor och 90-tal
Förutom Moas naturliga fallenhet för just den typ av melodiös pop som går åt som smör i solsken i Sydkorea upptäckte hon snabbt att själva paketeringen – världarna som byggs upp runt musiken och idolkulten – transporterade henne raka vägen tillbaka till barndomens dyrkande av dåtidens stora idoler: Spice Girls.
– K-pop-industrin är en väldigt kommersiell värld. Banden är mer av produkter som skivbolagen skapar och bygger hela världar runt. Det visuella är jätteviktigt med merchandise och extremt påkostade musikvideor. Där snackar vi inte heller singlar utan det är bara EP eller album som gäller. Mycket eftersom de fortfarande säljer fysiska skivor och fansen är så otroligt dedikerade; de vill ha album. Jag älskar själv att gå in i en skivbutik, ta en skiva, öppna den och bläddra igenom sidorna med alla låttexter och kolla vilka upphovspersoner som ligger bakom. Allt det jag tyckte var så mysigt när jag var liten; det finns där fortfarande och ger en väldigt stark nittiotalskänsla.
Vad var det du fastnade för med Spice Girls?
– Wannabe var ju som en ren käftsmäll och jag glömmer aldrig när musikvideon till “Spice up your life” kom, som mamma hade spelat in åt mig och mina syskon. Det blev ju en hel livsstil! Man såg inte tapeten i mitt rum för alla Spice Girls-affischer.
Samlade du på bilderna också?
– Ja, och jag har dem kvar än idag. Jag saknar den tiden så jävla mycket! Det är svårt att ha en idol idag för det bara kryllar av artister och dyker upp nya varje dag, men där på nittiotalet var det ett fåtal band som gällde. Då dyrkade man dem.
Vikten av det visuella och stilbildande, i en ålder då man är mitt i sitt identitetsskapande, var en av anledningarna till hennes kärlek till Spice Girls.
– De fick mig att våga skapa min egen stil. Att inte behöva gå i jeans och instoppad tröja varje dag utan att våga vara annorlunda. De har format mig till den jag är idag, där jag vågar gå ut med kläder som folk vänder sig om och stirrar på. Mycket av både mitt självförtroende och min musikalitet kommer från Spice Girls och det är därför k-popen känns så naturlig för mig.
När Moa väl hade k-popkarriären igång, föll plötsligt andra bitar på plats i karriären.
– När jag minst anade – och egentligen inte lade så mycket tid på det – kom min soloartistkarriär igång också. Så det var lite som att universum bara: här får du för att du aldrig gav upp! Jag bytte bara väg.
Vägbytet skedde via ett av alla de låtskrivarläger Moa bokades till som framgångsrik låtskrivare och topliner. Just detta camp fokuserade på Melodifestivalen och Moa hamnade med Paul Rey, Bishat och Jacob Redtzer. Tillsammans skrev de låten I Can’t Get Enough.
– Det var någonting speciellt. Det kändes som att det flög in någonting och landade i mitt knä. Jag kunde se allt framför mig. Hur jag ville se ut på scen; färgerna, kläderna. Sen gick det väldigt snabbt till samtalet där de ville att jag skulle delta med låten. Plötsligt var det februari och jag stod där på scenen – och så var min artistkarriär igång igen. Därför är jag extremt tacksam för vår session som skapade just den låten. Den gav mig hela min passion och lust tillbaka till Cazzi Opeia.
Från niondeplats till världsrekord
Låten som genom ett framgångsrikt samarbete flög in och landade i Moas knä blåste effektivt liv i solokarriären genom en niondeplats i finalen. Succén var ett faktum och det dröjde inte länge innan Melodifestival-legendaren Thomas G:son och Jimmy Jansson hörde av sig och ville skriva något nytt för Cazzi Opeia till nästkommande Mello. I en allra första session skrevs låten Tattoo, en låt som fullkomligt osade Loreen, enligt Moa.
– Jag kände genom hela vår session att det inte var en låt för mig. Jag är mer glad pop men Tattoo var så dramatisk och vacker. Thomas tyckte först att jag var helt dum i huvudet som ville ge bort den: “Det är ju en vinnarlåt!”. Och visst, det höll jag med om – men jag föreslog ändå att vi skulle pitcha den till Loreen. Som tur var älskade hon den.
G:son fick rätt och Loreen skrev Mello-historia. Det gjorde även Moa Carlebecker, genom att hittills vara den enda som vunnit både Eurovision Song Contest och American Song Contest, vilket hon gjorde med AleXas ”Wonderland” 2022. Något som bland annat nämndes i motiveringen till Stims Platinagitarr för 2023.
Vad tänkte du när du fick beskedet om Platinagitarren?
– Det var som att sluta cirkeln för mig. Jag skrev min första låt på gitarr när jag var 11 år gammal och använde de enda tre ackorden jag kunde. Men det behövs faktiskt inte mer för att skriva en bra poplåt.
Hon blir rörd när hon tänker på den långa resan mot målet och säger att priset påminner henne om var hon började och hur mycket hon slitit för att ta sig till där hon är idag – när hon lever sin dröm.
– Jag har hällt ut hela mitt hjärta för min passion och lagt ner hela min tid och min själ på mitt artistprojekt. Det kändes som ett tecken. Och så tänkte jag: Nu ska jag börja skriva fler låtar på gitarr!
Under den här långa resan, finns det något särskilt ögonblick när du kände “äntligen, nu händer det”?
– När jag började höra min musik spelas på radio. När folk började stanna mig på gatan för att bara säga hur bra de tycker att jag är och att de mår bra av min musik och att den har hjälpt dem under en tuff tid.
– Och så nu, efter Mello, när jag har fått en större publik som artist och folk faktiskt kan och sjunger med i mina låtar. När jag fick uppleva det för första gången... Jag kan gråta bara jag tänker på det.
Moa har under sina år som låtskrivare skaffat sig ett rykte som en riktig arbetsmyra, med hög arbetsmoral och disciplin.
Stämmer ryktet om att du inte lämnar en session utan att ha skrivit en låt?
– Jag gillar inte att dra ut på grejer. Alla är ju olika, men jag skulle få panik om jag höll på med en låt i veckor för jag vill bara gå på nästa grej. Jag tror den inställningen kommer från alla låtskrivarläger jag har varit på sedan åtta år tillbaka. Man åker iväg på ett camp och det är höga förväntningar på dig – det är bara de bästa som får åka och ett väldigt högt tempo. Klarar du inte det, kanske du inte får komma tillbaka nästa gång. Så man kommer snabbt in i den arbetsmoralen, att man ska ha klart en låt om dagen. Annars känner jag mig dålig. Man har liksom drillats in i det och det har varit bra för min självkänsla.
Hur mycket identifierar du dig som artist versus låtskrivare?
– Det är verkligen fifty fifty för mig. De karriärerna flätas samman; mitt artisteri och mitt låtskriveri är i ett. Sedan 7–8 år tillbaka har jag skrivit låtar varje dag. Jag har också alltid haft en stor längtan efter rushen och adrenalinet jag får på scenen när jag delar någonting med en publik; ett ögonblick, en kontakt. Den euforin väger lika tungt för mig som när jag har skrivit en riktigt bra låt.
Hur får du den kicken som låtskrivare?
– Det kan vara när jag kommer hem efter en session och lyssnar på det man skrivit och känner att “oh my god, vi har skrivit en hit” för det känner man ju i magen. När jag har spenderat en dag ihop med andra låtskrivare och gått in i en session utan någonting och gått hem med någonting som vi har fött tillsammans.
Den gemensamma nämnaren verkar vara kontakten, mötet.
– Vi fick kontakt genom att skapa någonting tillsammans och det gör man ju också på scen. Man skapar en känsla, ett minne tillsammans med de här människorna. Jag har lika stor kärlek till båda de krafterna i mig. Som när vi skrev I Can’t Get Enough – vi hade ingen aning om vem vi skulle skriva till eller vad vi skulle skriva och det är ju det som är så fantastiskt! Att komma in i ett rum utan någonting och gå därifrån med något som vi skapat där och då. Det är magiskt.
Hur har du utvecklats som låtskrivare genom åren?
– Jag lyssnade faktiskt igenom en gammal mapp på Itunes för några dagar sedan i studion som heter Moa 2004 och 2000/2008 och när jag lyssnade på alla gamla låtar insåg jag att jag alltid varit väldigt bra på melodi. Dessutom med en stark dragningskraft till att få uttrycka mig i min musik. Jag hör ju att jag låter ju som ett barn när jag sjunger – för jag var ett barn. Jag sjunger på ett annorlunda sätt, men min starka vilja lyser igenom. Jag kan höra i min röst hur jag bara ville så mycket! Jag kommer ihåg min första låt än idag, den hette “Kanske” och handlar om att vara annorlunda. Jag funderar faktiskt på om jag ska göra någonting av den idag, för att den är bra. Jag var bra redan då.
Temat på Moas allra första låt återkommer i andra låtar hon skrivit genom åren.
– Wild Ones är en av mina favoriter, den handlar om att vara en annorlunda fågel – och den skickade vi faktiskt upp i rymden! Den är framme vid närmsta stjärna i Cassiopeja om typ 48 år.
Ljudvågorna skickades upp via radiosignaler med hjälp av Swedish Space Corporation.
– Den premiärspelades i rymden och sen släppte vi den en timme senare på jorden.
Med ett artistnamn sprunget ur grekiska mytologin och med en stjärnbild som namne är Moa Carlebeckers fascination för rymden knappast en överraskning. Precis som Moa delar sina två passioner – låtskrivandet och artisteriet – i två lika stora delar blir en annan precis kombination slående i mötet med henne. Den exakta kombon av drömmare och arbetsmyra. Tillsammans med en obestridlig talang är det kanske just den mixen som är ekvationen bakom succén.
– Att få ha allt som jag har nu, att få den här gitarren, det gör mig väldigt stolt över mig själv. Och när jag tänker på vilka som har fått den innan så inser jag att allt slit har lönat sig. Efter varje session lär jag mig någonting, man slutar aldrig lära sig saker om andra och om sätt att skriva på. Om hur en idé kan kläckas.
Till den som läser detta och just nu kämpar med att ta sig genom musikbranschbruset har hon ett tydligt budskap.
– Alla kan inte ha framgång samtidigt för då skulle inte branschen funka, och det kommer alltid finnas folk som säger till dig att du inte kan eller att du inte är tillräckligt bra. Om du tycker att du är bra och din musik gör dig glad: lyssna inte på nejsägarna.
Text: Lisa-Rut Sandbladh
Foto: Melina Hägglund
Stim-fakta Moa “Cazzi Opeia” Carlebecker
Första reggade låten: I Belong To You
Totalt antal reggade verk: 154
Första utbetalningen: 323,72 kr
