Hans Edler har varit aktiv i musikvärlden sedan slutet på 50-talet. 1971 släppte Edler Elektron Kukéso, ett av – om inte världens första – album med uteslutande programmerad musik. Albumet lämnade inga större avtryck när det släpptes, men har under åren som gått dragit till sig mer och mer intresse, och räknas idag som ett otroligt inflytelserikt album och en milstolpe i svensk musikhistoria. Här berättar Hans Edler själv mer om albumet och sitt musikskapande.
Ditt album Elektron Kukéso fyller 50 år i år. Det beskrivs som ett album som betytt mycket för svensk musikhistoria. Hur känns det att höra?
Jag blir såklart jätteglad och stolt! Kanske speciellt eftersom det var en sådan flopp när albumet släpptes, det sålde inte alls bra. Men med åren har den fått revansch, tack vare publiken. Det är ju trots allt tack vare dem som den fått sin status, så jag vill verkligen tacka dem för det. Jag är otroligt glad att jag hållit mig till musiken genom alla år!
Vad har det här albumet betytt för dig?
Jag tror att det har betytt mer än vad jag själv förstått. Jag höll ju på att skriva det där albumet till och från i tre år i Elektronmusikstudion. Samtidigt var jag handledare åt andra musikskapare, främst internationella. Jag var bara 23 år då så det var ganska stort.
När albumet sedan till slut släpptes så tvärdog det direkt. Det var nog alldeles för experimentellt för att publiken skulle kunna ta till sig det. Det ledde till att jag förträngde det under 70-talet och helt enkelt inte tänkte så mycket på det. Därmed blev jag också ganska förvånad när många helt plötsligt började höra av sig under 80-talet, och det fortsatte att växa under 90-talet. Jag fick flera samtal i månaden kontinuerligt under flera år, inte bara från Sverige utan från bland annat Frankrike, USA och Japan också. Jag kommer ihåg ett tillfälle på 90-talet när jag var ute på en klubb i New York, och en okänd kille kom fram till mig. Han hade sett mig på bild och kände igen mig och ville prata om min musik. Det var en häftig känsla!
För att sammanfatta så är jag väldigt glad över att plattan har överlevt och fått sådant uppsving genom åren. Det känns väldigt roligt, speciellt eftersom det lever ett eget liv. Det är publiken som har gett albumet den status det har, jag har inte pushat det. Det har varit ett fint bevis för mig på att man inte ska vara rädd för att slå sig lös och prova att göra sin egen grej. Känner man sig passionerad för något, gör det bara!
Hur gick det till när du skapade albumet? Hur såg processen ut?
Det såg väldigt annorlunda ut. Studion var stor som en lägenhet, och datorn likaså. Man hade inte alls samma möjligheter att spara någonting, och det fanns inte 24 eller 48 kanaler, utan allting spelades in i en och samma tagning. Det gick alltså inte att lägga på någonting i efterhand. Jag spelade in en eller max ett par sekunder i taget, och sen fick man bygga på utefter det.
Själva musiken i sig skapade jag genom tongeneratorer, en kopparborste och en metallplatta som fick kontakt med tongeneratorerna. De var inte stämda på något sätt, utan man fick själv hitta ett läge och en ton som man gillade och köra på det. Efter det kunde man lägga till en ters, kvint eller en oktav och börja bygga upp ljudet, för att sedan skapa en melodi. Man kunde även använda brus som trumljud genom att bara spela upp det i någon millisekund. Det hela var otroligt tidskrävande, men väldigt roligt arbete. Inte så konstigt att det tog närmare tre år att spela in hela albumet!
Vilka är de största skillnaderna jämfört med hur du skriver musik idag?
Idag är det så otroligt mycket lättare att skriva och skapa musik. Program som Logic fungerar ju egentligen på samma sätt, men man har kapat bort alla tidskrävande mellansteg. Dessutom har man ju så mycket gratis i programmen, som till exempel färdiga trumpaket och dylikt. Det gör ju att det går fortare att ha någonting färdigt. Den största skillnaden är ju dock onekligen att man har så otroligt mycket mer minne. Det är en värld av skillnad att kunna spara det man skapat.
Tycker du fortfarande att det är lika kul att skriva musik?
Jag har alltid tyckt att musik är roligt, och kommer nog alltid att tycka det. På den tiden var det självklart annorlunda. Jag tyckte det var jättekul att jobba på Elektronmusikstudion. Jag kunde jobba fram till två-tre på natten och sedan sova på golvet för att kunna börja snabbt igen på morgonen, så roligt tyckte jag att det var. Det är fortfarande jättespännande att skapa musik, men det går såklart inte att jämföra riktigt efter den teknikutveckling som skett. Det är så otroligt annorlunda nu.
Om du ska ge tips eller råd till en ny generation av låtskrivare, vad skulle det vara?
Mitt främsta råd är att aldrig slänga något man skapat. Även om det inte är bra, behåll det! Titta på det igen vid ett senare tillfälle och bearbeta det. Man lär sig otroligt mycket av att gå tillbaka och lyssna på det man redan gjort. Ibland kanske det inte blir något av det, men ibland har jag gått tillbaka tre-fyra gånger till ett material innan jag hittat någonting som plötsligt fungerar. Det gäller inte bara musiken i sig, utan även texten. Många låttexter som jag skrev på 60-talet lade jag undan och kunde sedan förbättra under åren.
Sen tycker jag även att man bör lära sig grunderna i harmonilära. Man behöver inte nödvändigtvis kunna läsa noter, även om det självklart är bra att kunna, men harmonilära är en otroligt bra ingång i musikskapandet. Själv fick jag mycket gratis eftersom min mamma var musiklärarinna, men även kommunala musikskolor är en fantastisk start till livet som musikskapare.
Text: Alexander Mörner
Foto: Åke Carlsson
Hans Edler – Stimfakta
Anslöt sig: 1963
Antal registrerade verk: 1.668 st
