Att höra Nadin prata om sitt liv och sin musik är som att få fem olika personers livsöden berättade för sig. Från barndomen i ett ultrakulturellt hem med musikutbildning på Bagdads finaste musikskola, via krig, flykt till Egypten och sedermera skånska Bunkeflostrand, där hon fann sin pappas ande i Marianne Mörck. Alltid med musiken som en röd tråd, löpandes genom historien. Musiken, som på egen hand letat sig från land till land, vill inte begränsa sig till ett fack. Precis som Nadin Al-Khalidi bär den många identiteter i sina toner.
Med en mamma till pianist och en pappa som sjöng opera var musik en självklar del av Nadins uppväxt. Men lika närvarande som musiken var kriget.
– Under kriget mellan Iran och Irak använde vi lagerutrymmet som källaren som skyddsrum. Vi satt bland instrument och balettdräkter och väntade ut flygattackerna.
Hon beskriver tiden som ett sammelsurium av musik, konst, krig och politik – hand i hand.
– Sedan kom Irakiska invasionen av Kuwait, Gulfkriget. Hela landet bombas och vi vågade inte gå hem till vår lägenhet. Luften var fylld av gråa moln från olja, det regnade över landet. På kvällen ljöd ljudet från bombningarna och vi bodde i skyddsrum tillsammans med andra familjer. Där skrev jag mina första försök till rim och låttexter på väggarna. Jag ville berätta vår historia.
Efter en flykt till Egypten och senare tillbaka till Irak igen blev läget i landet återigen instabilt och Nadin och hennes syster flydde till Sverige där Nadin hamnade hos en kompis mamma – som råkade vara skådespelerskan och operasångerskan Marianne Mörck. Precis som när Nadin var liten, ljöd tonerna av Glada Änkan i huset när Marianne värmde upp rösten inför en föreställning. Nadins förlorade sin egen mamma när hon var 11 och Marianne klev naturligt in i en roll som både mentor och mamma.
– Hon var pappas ande i en kvinna, och peppade mig att lära mig bättre svenska och satsa på musiken.
När tog du steget mot att vara musikskapare på heltid?
– De första åren i Sverige pluggade jag på SFI, jobbade på McDonalds och i garderoben på operan. På kvällarna spelade på en pub i Malmö, mest covers på engelska men en kväll testade jag en låt på arabiska. Det gick hem – pubägaren älskade det. En vecka senare fick jag ett samtal från Niklas Sandström, regissör på Malmö Opera, som hade hört att jag sjöng på arabiska och frågade om jag ville tolka en irakisk poets dikter. Jag tackade ja och gick från att ta emot jackor i foajén till att plötsligt uppträda på scen. Efter det rullade det på med spelningar på alltifrån krogar till äldreboenden.
Efter en föreställning på Verkstan 2008 träffade hon Gabriel Hermansson som hon senare bildade bandet Tarabband med. I takt med att bandet växte med fler musiker och de blev mer och mer etablerade i Sverige tog Nadin rollen som talesperson, bokare och manager. Första skivan kom 2011.
– Ett par år senare upptäckte vi att låten Bagdad Choby, som jag skrev texten till, fått flera miljoner lyssningar i Mellanöstern på Soundcloud. Vi hade bara spelat i Sverige, men efter det fick vi spelningar även där.
Kontrasterna gällande den musikaliska kontexten var stundtals surrealistisk.
– Strax efter revolutionen 2014 fick jag ett meddelande om att några unga demonstranter demonstrerade med vår musik i högtalarna. Själv hade jag fullt upp med att lära mig om momssatser och hur man söker bidrag från Kulturrådet.
Nadin berättar att hon var så nervös första gången hon skulle spela i ett arabiskt land med Tarabband att hon kräktes innan spelningen.
– Jag hade aldrig sjungit mina texter direkt till en arabisk publik. Men så fort vi körde igång såg jag att hela första raden kunde mina låttexter.
I vintras fick låten ännu ett uppsving, då influencern Mina Al Sheikhly öppnat sin modevisning med den. Nadins textrad ”från första steget kände jag igen din rytm, du luktar som mitt hemland och går och sjunger Choby” ljuder på catwalken medan modellerna går ut.
Samtidigt som äldre låtar fortsätter hitta nya lyssnare spelar nu Tarabband in ny musik, med Nadin som både textförfattare och kompositör. Tidigare skrev gitarristen Gabriel Hermansson all musik och Nadin stod för texterna men på nya plattan har Nadin skrivit nästan all musik. Skapandeprocessen beskriver hon som en ständig kamp, där hon stundtals tvivlat på att hon kan göra allt själv.
– Det låser sig och jag fastnar i tankar kring om det jag skrivit är tillräckligt bra och vad mer som egentligen finns att säga. ”Jag har redan sagt allt”. Det bästa att göra i den situationen är att släppa taget en stund och göra något annat, att skapa distans. Då släpper låsningen och plötsligt finns texten där.
Öst eller väst, arabiska eller svenska, text eller toner – Nadin Al Khalidis musik bär många olika skepnader och uttryck. Den röda tråden är berättandet.
– Jag vill fortsätta berätta historier om människor, möten och öden som berör oss alla på något sätt.
De nya låtarna har redan berört lyssnare i form av Stims stipendiekommitté som tilldelade henne stipendium 2021.
– Det betydde mycket. Inte bara för mig men också för musikälskare som följer mig från Kairo, Bagdad, Amman, Beirut och Tunisien.
Text: Lisa-Rut Sandbladh
