Soundcheck: Laleh

Artikeln publicerades i Stim-magasinet #1 2017

Det går inte att låta bli att förbryllas. 

Liten, späd och ljuv som en ängel, men samtidigt med så mycket kraft, vilja och beslutsamhet. Laleh är en kombination som både fascinerar och fungerar. 

– Jag försöker att se det som att styrka är att kunna bevara min skörhet. Sen försöker jag alltid att ta ett steg bort från mig själv och se mig själv utifrån med ett större perspektiv, säger Laleh, som under de senaste tre åren har berikat USAs musikvärld genom att skriva och producera åt andra. Men under senhösten var hon hemma i Sverige med ett nytt album och en turné. Då passade hon även på att ta emot Stims Platinagitarr. 

När Stims vd, Karsten Dyhrberg Nielsen, överlämnade priset hade han inte svårt att hitta superlativer. 

– Laleh är en imponerande musikskapare som gång på gång – med sina minutiöst välslipade produktioner och lyrik – visar att hon fullständigt överträffar och förnyar i alla de musikaliska hantverksgrenar som hon företar sig. Hon gör musikvärlden vackrare. 

Laleh vet vad hon vill och stakar ut sina egna vägar. Det har hon alltid gjort. Och hon har på sitt självklara sätt också lyckats bryta mansdominansen i musikbranschen.

Redan när hon skulle göra sitt debutalbum vid 23 års ålder krävde hon att få producera och göra allt själv. Hon satsade allt – både i tid och pengar – och det funkade. 

Och så har det fortsatt. Det faktum att hon går sin egen väg resulterar också i att allt hon gör blir helt och hållet äkta. 100 procent Laleh. 

– Jag tror publiken känner när det finns en genuin nyfikenhet för musik.

Allt bottnar i hårt arbete och en längtan att få sätta ord på saker utan att förstöra dem.

Men var kommer all denna beslutsamhet ifrån? 

– Jag ser inte riktigt så på mig själv. Men jag förstår vad folk menar och ibland blir jag påmind. Som när jag såg ett gammalt filmklipp från när jag var 15 år i dokumentärfilmen ”Jag är inte beredd att dö än”. Då tänkte jag ”Wow! Var fick jag den där energin från?” Jag minns inte alls att jag var så bestämd – redan då. Det var lite intressant att se. 

Idag vet hon att styrkan och kraften kommer från all den kärlek hon fick från sina föräldrar. 

– Det är en gåva jag är väldigt tacksam för.

Laleh tycks också helt orädd. Som 17-åring fick Laleh rollen som Yasmine i Josef Fares succéfilm ”Jalla Jalla”, men trots fina lovord hade hon inga planer på att fortsätta på skådespelarbanan. Syftet med filmrollen var nämligen ”bara” att tjäna ihop pengar till en efterlängtad saxofon. Därefter satte hon upp nya mål och bara några år senare tog musikkarriären fart på allvar. Laleh kammade hem tre Grammisar och två P3 Guld och fick massiva hyllningar som landets nya lysande stjärna. 

Då sticker hon plötsligt ifrån hela uppståndelsen och bosätter sig i skogen utanför i Skellefteå. Vilken ung tjej gör så?

Slog det dig aldrig att du hade kunnat sumpa chansen där och då?

– Nej, faktiskt inte, säger hon med ett stort leende och ser också lite förvånad ut. Som om hon fortfarande inte riktigt tagit in tanken på att det var ett något udda drag. 

– När jag åkte till Skellefteå hade jag gett ut två album och trodde att jag var klar med låtskrivandet. Jag tänkte att det var dags för nästa steg och att jag istället skulle ägna mig åt konst eller något sånt. 

Samma visa har sedan upprepat sig efter varje slutfört album. 

– Varje gång tror jag att jag är färdig med mitt låtskrivande – för jag är ju klar med att sätta ord på den känslan. Men så dyker det upp en ny känsla, tanke eller idé och då vaknar glädjen och leken i musiken upp igen. Men nu har jag faktiskt genomskådat mig själv och ”gett upp”. Jag har insett att jag aldrig kommer att sluta att skriva vara kreativ. 

Kanske hade en meditationskurs något med saken att göra. 

– Under tio dagar skulle vi lära oss att släppa taget om allt och fick varken prata eller skriva. Vi skulle bara fokusera på andningen. När sedan kursen var slut kände jag en sådan enorm tacksamhet och kärlek till livet – en glädje över att själv få bestämma vad jag skulle göra. Det var en lättnad. Den stora lärdomen från de tio dagarnas meditation var med andra ord insikten om att jag inte kan vara utan mitt skrivande. Jag måste få skriva ner mina tankar.  

Men var kommer låtskrivande ifrån? Minns du hur det började? 

– Det poetiska har alltid funnits där som ett uttryckssätt. Det är och var ett redskap för att handskas med livet – även som barn. Redan som 4-5-åring sörjde jag att mina föräldrar en gång skulle dö och även att mitt liv skulle ta slut. Jag grät och grät och kunde aldrig samsas med den tanken. 

Döden är också ett ständigt återkommande tema i hennes texter. Laleh föddes i revolutionens Iran och var inte ens fyllda ett när hon och hennes föräldrar flydde till Minsk som då tillhörde Sovjet, idag Vitryssland. Efter några år måste de fly vidare och hamnade slutligen i Hammarkullen utanför Göteborg. 

– Jag har ju levt ett ganska underligt liv i och med att vi var på flykt fram till att vi kom till Sverige när jag var åtta år. Eller egentligen ända fram till att jag fick uppehållstillstånd när jag var 12-13 år. 

– Men jag är ändå mer intresserad av framtiden än av det som redan hänt. Var får vi vår kraft ifrån? Är det från hoppet? Jag vet inte själv, men jag tycker att det är intressant att fundera på vad det är som gör oss till de vi är. 

Det biologiska arvet har troligtvis också lite med hennes låtskrivande att göra. Det har funnits många poeter på hennes pappas sida. 

– Vi är en ovanligt psykologiskt poet-drabbad familj så jag har väl fått det med mig. Men det är mammas påverkan som gjort att det blivit något av det, så att jag inte bara försvann bort in i min egen värld. Hon uppmanade mig att skriva ner mina låtar så att de inte skulle glömmas bort eller försvinna.

– Jag minns när vi var på ett sommarläger tillsammans med flera andra iranska familjer och vid ett tillfälle spelade jag en av de låtar jag skrivit. Mamma fick en chock för hon visste ju inte att jag skrev musik. Jag tror att det var en låt om Törnrosa som inte skulle vänta på prinsen. Haha, jag var lite feministisk redan då, efter min mamma. Hon sa alltid att jag kunde klara mig själv och att jag inte behövde gifta mig. 

Laleh har alltid skrivit låtar både på svenska och engelska och ser inga konstigheter i det.  

– Tvärtom fattar jag inte hur man kan klara att skriva på bara ett språk. Det skulle vara oärligt mot mig själv om jag inte skrev på båda språken. Jag kunde ju engelska innan jag kunde svenska – lyssnade på engelska och persiska låtar som barn.  

På sina första tre album har Laleh också med flera låtar på persiska.  

– Men det har jag slutat med nu – av respekt för det persiska språket. Det är så stort och rikt och min persiska är fortfarande kvar på en fjortis nivå.  

Vad det är som styr vilket språk hon ska använda har hon ännu inte klurat ut. 

– Det är olika referensramar som styr, tror jag. Låtarna kommer intuitivt, helt enkelt. Ofta handlar det om att jag vill sätta ord på en känsla eller en tanke. 

Flera av hennes låtar har en refräng som påminner om kampsång. Men hon vet inte om det direkt kommer från uppväxten med sina politiskt engagerade föräldrar. 

– Det är inget jag har skapat medvetet. Vi lyssnade inte på den typen av musik hemma utan det är bara något som framkallats i min hjärna. 

– Tvärtom ville inte mamma att jag skulle ägna mig åt politik. Hon tyckte att vår familj redan hade gett och offrat tillräckligt mycket på grund av politiken. 

Lalehs pappa dog i en drunkningsolycka redan när hon var 12 år och hennes mamma dog för några år sedan. Det betyder att Laleh är ensam kvar i den nära familjen eftersom hennes enda syskon, en bror, dog innan familjen flydde från Iran. Kanske även innan Laleh föddes. 

– Jag vet faktiskt inte säkert, men jag antar det. Vi pratade aldrig om det och jag glömde fråga mamma innan hon dog. Men min låt ”Storebror” handlar om honom – som jag föreställer mig att han var eller skulle ha blivit. 

– Jag brukar känna mig bortskämd när jag gnäller över saker. Därför har jag inte pratat så mycket om det som är ledsamt, som sorgen efter att min mamma. Idag försöker jag istället lära mig att se positivt på tillvaron. I olika kulturer ser man på livet, döden och sorgen på olika sätt och jag försöker att ha det i åtanke.

I och med moderns död tog Laleh chansen att anta nya utmaningar. Hon flyttade till Los Angeles för att skriva och producera musik åt världsartister såsom Demi Lovato, Ellie Goulding, Shawn Mendes och Adam Lambert. Alla stora kommersiella artister knutna till Max Martin. Men hon har jobbat med dem på det vis hon alltid gjort – självständigt och med full koll på helheten. 

Och under 2016, efter tre år i USA, har hon åter hittat tillbaka till att skriva och producera egna låtar. I september släppte Laleh sitt sjätte album ”Kristaller” och följde sedan upp den med en månadslång arenaturné runt om i Sverige. Men hon menar själv att hon i första hand är låtskrivare och producent, först i andra hand artist. 

– Att jag själv började sjunga mina låtar var till en början mest av praktiska skäl. Någon måste ju framföra dem och då blev det enklast att det var jag. Men jag gillar verkligen att turnera och uppträda. Och framför allt älskar jag att producera mina turnéer. 

Text: Pia Runfors

Foto: Lost Army