Payback time

– Nu i efterhand ser jag kopplingarna från det sociala och det rituella inom det judiska till det som jag brinner för i dag. Musiken i synagogan, den rituella upprepningen, läsningen av Toran. Det går fullt av streck och pilar från det jag föll för i judendomen och det jag intresserar mig för i musiken nu.

Intresset för judendomen var inget som var pådyvlat av föräldrarna utan något Jacob gick upp i på egen hand.

– Jag har alltid tyckt om att lyssna på musik och intresserade mig för tropptecken, små symboler som ger en antydan om en viss melodi.

Jacob insåg först i tonåren att musik även var något som han själv kunde utöva. Han upptäckte sin talang av en slump vid en gammal synt. Ett teveprogram som spelade Fuga av Bach gav honom en nästan religiös upplevelse.

– Den väckte någonting inom mig. Jag kände nyfikenhet och passion.

Uppbackad av mamma började Jacob ta pianolektioner.

– Jag är väldigt naiv, vilket är både bra och dåligt. Det är bra för att det får mig att ta mig över trösklar, jag är inte den som tänker att ”jag kan inte” eller ”jag vågar inte”.

På första pianolektionen frågade Jacob, 15 år, sin pianolärare om han kunde få lära sig Fuga av Bach.

– Hon garvade och lärde mig Spanska gitarrer.

Till nästa lektion hade Jacob lärt sig låten utantill genom att ta ut den på gehör.

– Så jag frågade, kan jag få lära mig Fuga nu då?

Jacob har svår dyslexi och hade mycket svårt att förstå noter. Men genom att härma och imitera kunde han ett halvår senare spela upp, inte Fuga men väl Toccata av Bach, på pianolärarinnans uppvisning.

Det var början på en musikalisk resa. Jacob hade en anarkistisk fingersättning men bra gehör och improviserade fram stycken, eftersom han inte hunnit lära sig så många och inte förstod hur man läste noter.

– Jag upptäckte skalor innan jag visste vad det var och för varje nytt stycke jag lärde mig desto fler byggstenar fick jag till att skapa egna verk. Några år senare ville jag inte längre spela andras musik utan komponera min egen.

Fler fick upp öronen för den unge talangen. Han fick pianolektioner av stjärnpianisten Staffan Scheja. Och som 18-åring upptäcktes Jacob av tonsättaren Sven-David Sandström när han spelade piano på en glöggtillställning. Sven-David började ge honom privatlektioner och introducerade honom för konstmusik.

– Jag greps av hur intrikat och uttrycksfull den var, samtidigt som jag ibland inte förstod någonting.

De två mentorerna fick Jacob att bli säkrare på sin sak att bli kompositör i stället för konsertpianist. De fick honom också att förstå att det krävdes att man som kompositör kunde noter.

Jacob hårdpluggade noter i några månader, sökte och kom in på Gotlands tonsättarskola. Så direkt efter gymnasiet flyttade han till Gotland.

– Jag hamnade i någon form av chocktillstånd. Jag gick från att spela avancerade pianostycken med tanken att bli konsertpianist till att gå ner på Blinka Lilla Stjärna-nivå eftersom jag inte kunde noter. Det var tufft med noterna, att flytta hemifrån och många nya sätt att se på musik.

Jacob började tänka på musik som forskning.

– Det gäller att bygga på det andra redan gjort och ta små steg framåt. Ta Higgspartikeln – att vi känner till den beror på många olika forskare som steg för steg forskat. Små steg tar tid och ett kliv kräver minst en livstid! Jag är bara i början av min karriär.

För att bara vara i början av sin karriär har Jacob hunnit med mycket. 25-åringen har redan komponerat för några av Sveriges främsta ensembler, körer och orkestrar såsom Norrbotten Neo, Sveriges Radiokör, Sofia Vokalensemble, Blåsarsymfonikerna, musiker ur Kungliga Filharmonikerna och ur Sveriges Radiosymfoniker, och för musiker som Staffan Scheja, Fredrik Ekdahl, Johannes Rostamo och Silvana Imam. Jacobs musik har uppförts på några av landets största scener, till exempel Kungliga Operan, Berwaldhallen, Konserthuset, Nybrokajen och Konstakademin.

– Jag har haft turen att träffa andra som brinner för min musik. Och jag själv gillar verkligen att samarbeta och tar gärna initiativ till samarbeten. Ofta leder det ena till det andra.

Redan vid 19 års ålder fick Jacob sin första beställning, från Kungliga Operan. I juni 2012 uruppfördes baletten Friction, ett samarbete mellan Jacob och koreografen Bence Janscula. Därmed blev Jacob den yngste tonsättaren någonsin som fått ett verk framfört på Kungliga Operan.

Koreografen Joakim Stephenson fattade tycke för Jacobs musik och tillsammans satte de upp Avici.

Jacob funderade över hur konstmusiken kunde bli mer tillgänglig och tänkte att modern konst och modern musik hör ihop. Han kontaktade Jonas Kleerup och konstnären Andreas Emenius vilket ledde till projektet Through and Through, ett kulturmöte nere i Kungliga Tekniska Högskolans reaktorhall.

– Många känner inte till konstmusik men skulle tycka om det om de gav det ett försök. Det som finns visuellt finns också som ljud. Vi ville sätta modern konst och modern konstmusik i samma kontext och på så sätt locka nya åhörare.

Eftersom det behövdes mer musik under Through and Through ringde Jacob till solofagottisten Fredrik Ekdahl. Det ledde sen till att Fredrik beställde ett verk för solofagott och stråktrio för musikerna Christian Svarfar, Eriika Nylund och Johannes Rostamo. Detta sattes upp i Berwaldhallen i början av 2016.

– Jag blev presenterad som den yngste tonsättaren som fått ett verk framfört på Berwaldhallen någonsin, vilket kändes nervöst. Samtidigt var det otroligt roligt, de är mina absoluta idoler och att få samarbeta tätt ihop med dem och få fram saker som inte gjorts förut var fantastiskt.

Återkommande i Jacobs musik är det religiösa och ceremoniella. Berwalduppsättningen Silent Prayer inspirerades av den heliga bönen som läses ”tyst” tillsammans i synagogan.

– Fredrik fick verkligen sin fagott att predika, tala i tungor och sjunga. Det var otroligt. Nu har två av de andra beställt nya verk av mig, vilket känns jättekul. Jag ska göra en violinkonsert för Christian Svarvar och ett solocelloverk för Johannes Rostamo.

Pianisten Staffan Scheja, en av dem som tjatade tillräckligt för att Jacob skulle lära sig noter och söka till Tonsättarskolan på Gotland, beställde ett verk av Jacob förra våren.

– Jag kände att det var payback time. Att skriva för en så fantastisk pianist är en utmaning. Jag överlagrade rytmer på varandra och experimenterade med en elektronisk magnet inne i pianot som gör att tonen förevigas och inte dör ut som den gör i vanliga fall när man slår an en pianosträng. ”Tack Jacob, du har räddat mina lördagskvällar” var Staffans första kommentar när han såg noterna.

– Men han gillade det. Det är ett extremt svårt stycke, men han klarade det så klart galant. Och nu har jag fått en beställning på ett kammarmusikverk för Judisk Kultur av hans fru Lizzie Scheja!

En annan väg till framgång är att kunna prata om och väcka intresse för musiken – även det en sak som Jacob brinner för.

– Jag tror att många behöver förkunskap för att öppna öronen för konstmusik. Många har förutfattade meningar eller tycker det är för svårt. Om man vågar tala om musiken och förklarar hur man tänker så ger man den ett sammanhang. Jag tycker det är sympatiskt om människor förstår hur jag tänker, och en fördel med att det är nutida konstmusik är ju att vi som komponerar den fortfarande är i livet och kan berätta om den.

2013 fick Jacob frågan om att hålla ett TEDx Talk om konstmusik som existentiell plattform.

– Jag kommer fortfarande ihåg hur det var att inte veta något alls om musik. Hur det känns och hur det är. Det har jag användning för när jag förklarar min musik och även när jag komponerar.

Att komponera konstmusik är ett riktigt hantverk, som för Jacobs del även innebär en hel del forskning.

– Jag ägnar en del tid åt att analysera ljud, så kallad spektral analys.

Jacob slår sin kopp med grönt te i marmorbordet.

– Jag fokuserar ofta på klanger. Hur får man till den här klangen? För att få reda på det kan man göra en FFT-analys och får då fram en ball graf-bild som jag kan plocka tonmaterial ur. Det är oerhört tidsödande, men spännande! Jag är intresserad av att utforska musik. Jag intresserar mig för muntligt traderad liturgisk musik. Olika kulturer har olika skalor och stämningar, vissa kulturer har kvartstoner som finns naturligt i naturtonserien. 

Jacob skissar ofta för hand, men sen måste han använda ett notprogram för att kunna hålla koll på allt och placera noterna precis rätt.

– Handen kan inte rita ut noterna med tillräcklig precision.

Jacob är nyfiken på det mesta och har redan hunnit undersöka många olika konstformer.

– Jag tänker att det gäller att börja brett och testa så mycket som möjligt så kan man nörda in sig på något specifikt senare. Fast jag gör i och för sig både och, traderad liturgisk musik är ju minst sagt nördigt…

– Man brukar säga att det är minst tio hundår innan man kan försörja sig som kompositör. Jag har haft tur och fått beställningar redan under studierna, samtidigt innebär det att jag jobbar och pluggar ungefär 200 procent…

Alla har ett förhållande till den mänskliga rösten, och just det får Jacob att gå igång på körverk.

– Det är fantastiskt att arbeta med levande personer, organiskt material. Alla kan knyta an till den mänskliga rösten. Fioler finns inte i alla kulturer, men språk finns överallt.

Även när det kommer till körsång fokuserar Jacob på klangen. Han skriver på hebreiska, ett språk han inte själv behärskar, för att få till rätt klanger. Tanken är inte att det kören sjunger ska betyda något utan att det ska låta på ett visst sätt.

– Det finns en poäng att använda ett språk jag inte kan, då blir allt fokus på att hitta rätt klang. Jag har haft förmånen att jobba med Radiokören och de klarar allt, så då vågar jag verkligen experimentera. Det var en kick att få höra det live och samtidigt lite som déjà-vu. Det har funnits i mitt huvud och nu finns det på riktigt! Att vara kompositör är att vara som en arkitekt. Jag gör en ritning över en imaginär skyskrapa och en byggmästare och några byggare tar över och färdigställer det. Jag ser fram emot att jobba med Radiokören igen och har fått en ny beställning till 2018.

– På gott och ont tar jag alltid en liten risk när jag komponerar. Det är ingen poäng att köra på säkra kort. Jag vill fördjupa mig och utmana mig själv för att musiken ska ta ett litet steg vidare.

Efter många klassiska samarbeten kan det kännas avvikande med rapparen Silvana Imam, men inte för Jacob.

– Vi sågs på Trädgården (en sommarklubb i Stockholm, reds. anm.) och klickade direkt. Hon har humor och musikaliska preferenser som påminner om mina. Silvana älskar ljud och klanger. Hon spelade upp musik hon gillar och jag spelade upp ett av mina verk och sen ville hon att jag skulle hjälpa henne med hennes skiva. Vissa låtar har jag arrangerat, andra komponerat delar till. Vi har samplat thailändska gong-gongar, arrangerat en 60-mannakör med änglaröster, kontrabasorkester och mycket mer. Det har varit jätteroligt att jobba med Silvana och producenten Nils Lundberg, extra kul att de fick varsin Grammis. Vi kommer att fortsätta samarbeta.

Till sommaren går Jacob ut Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Så vad är drömmen härnäst?

– Det här låter kanske lite för kaxigt, men jag lever min dröm nu. Jag skriver redan nu för några av nordens bästa musiker, det vill jag så klart få fortsätta göra. Samtidigt vill jag fortsätta fördjupa mig och utvecklas konstnärligt.

Om Stim-stipendiet

Jag är så sjukt tacksam för att jag fick Stimstipendiet på 25 000 kronor. Det kom verkligen lägligt. Det är tufft att leva som kompositör. Jag behöver uppgradera mina verktyg, till exempel notprogrammet, så pengarna kommer väl till pass. Samtidigt är det ett erkännande och en ära. Det är fantastiskt att Stim har stipendier som möjliggör att jag med flera kan fortsätta skapa.

Om inspiration:

Det finns inga måsten för hur musik ska låta. Det finns oskrivna regler och de är farliga, men jag inspireras av ceremoniell och rituell musik, judiska riter, indisk raga-musik, javanesisk gamelan. Det ger mig möjlighet att skapa nya musikaliska former.

Om sin egen musiksmak:

Jag lyssnar mycket på hiphop och popmusik. Jag vill egentligen inte värdera musik. Det finns mycket som är härligt att lyssna på. Det är skönt att ibland lyssna på ”guilty pleasures”, det är lite som att se Game of Thrones på teve. Det är avslappnande på ett annat sätt än till exempel klassisk musik.

Idé i byrålådan:

Jag har en idé om att göra fysisk musik för döva. Det finns vissa ljudfrekvenser som kan användas istället för vattenkanoner vid demonstrationer. Det finns mycket spännande man kan göra med ljud!

En annan idé, som ligger djupare ner i lådan och nog får ligga där ett bra tag till, är en riktigt spårad hoketus-idé med två stora orkestrar. Hoketus är när man bollar mellan varandra, om vi skulle sjunga Blinka Lilla stjärna skulle du säga ”Bli”, jag ”nka”, du ”li”, jag ”la” och så vidare. Tänk dig det med två maffiga orkestrar!

Första musikminnet:

Måste varit när mamma sjöng för mig som liten, och så klart musiken i synagogan.