Salem Al Fakir tror inte på "feeling": ”Skapar bäst under kontorstid”

Han plockade upp fiolen som fyraåring, turnerade i Ryssland när han var 13 och tonårsrevolten bestod i något så rebelliskt som att byta konstmusik mot jazz. Trots en framgångsrik artistkarriär har låtarna alltid varit grejen för Salem Al Fakir – genrer, sound och uttryck varierar och det blir tydligt när man har hans cv framför sig. Från poplegender som Avicii, Madonna och Lady Gaga till metalgiganten Ghost och hiphopstjärnan Kanye West – alla har de släppt musik skapad av den musikaliska kameleonten Salem Al Fakir.

Hur tog du steget från konstmusikutövare och jazzmusiker till att bli låtskrivare?

– Jag köpte min första dator när jag var 20 och då hade jag samlat på mig musik i ungefär fem år. Jag skrev jättemycket instrumentalmusik till de banden jag spelade med då, men musik där jag sjöng själv skrev jag från att jag var 20, 21 år gammal. När jag var i 25-årsåldern var jag helt inne på att jag är låtskrivare och jag vill pitcha det till andra människor, men så fick Klas Lunding på EMI höra det jag gjort och sa att ”det där tycker jag du ska göra själv istället”. Och det krävdes egentligen inget större övertalningsprojekt för att jag skulle ta det steget.

Att kliva in i rollen som artist var egentligen inte en så stor grej, menar Salem.

– Som artist är du den som står längst fram och pratar mellan låtarna, det är egentligen den enda skillnaden mot att vara musiker. Så jag flyttade mitt keyboard och ställde det i mitten av scenen stället för på sidan. Att börja våga prata mellan låtarna lärde jag mig ganska snabbt.

Ganska kort därefter, redan 2011, lade han dock ner solokarriären och gick tillbaka till originalplanen – att jobba som låtskrivare.

– När man väl ger sig in i att vara artist, då märker man att herregud vad mycket saker man måste göra som inte känns som jag. Så efter 2011 kände jag helt enkelt att nej vet du vad, jag trivs inte jättebra i den här rollen.

Vad var det du inte gillade i rollen som soloartist?

– Det var nog svårt att få ihop det med publik. Jag kom ifrån en värld där jag spelat väldigt mycket instrumentalmusik, blandad musik och många olika genrer. Och sen när man då av någon anledning bestämmer sig för att vara med i ett väldigt, väldigt stort och folkligt program i tv där man nästan håller på att vinna också, vilket jag var livrädd för, så fick jag lite panikkänsla över det hela. Så jag drog ut och spelade med en jazz-sextett samma år för att väga upp det.

Samma år skapade han även alteregot Damian Adore som bland annat gjorde en spelning på P3 Guld med Robyn och Staygold. Något som för andra kanske verkar spretigt, faller sig för Salem Al Fakir helt naturligt.

– Det är ju så jag egentligen gör. Men sen märkte jag att publiken som hade sett mig i Melodifestivalen förväntade sig något helt annat av mig än det jag själv ville göra. Då kände jag: måste jag spela den där hiten nu? Nej, usch. Jag vill spela de andra grejerna. Vilket ju är helt fel inställning som artist förstås. Jag tyckte det var jobbigt att folk tog bilder också. Så det var inte var riktigt min grej. Sen så hade jag ju turnerat hela livet fram från att jag var 13 till att jag var 30 och det kanske inte är jättemånga år, men jag behövde en paus.

Under pausen hörde lämpligt nog Veronica Maggio av sig och ville skriva med honom. Salem, som inte hade någon studio för tillfället fick, via gemensamma bokaren Johan, kontakt med Vincent Pontare och Magnus Lidehäll som precis skaffat en ny lokal.

– Så jag och Veronica jobbade där i två dagar och sen stack jag aldrig därifrån utan hittade något slags hem där.

Du verkar inte rädd för att sätta ord på glädje och lycka. Det finns de som hävdar att glädje är den mest sårbara känslan – så hur skriver man om lycka utan att bli banal?

– Har inte tänkt på det. Även om jag använt ord som har någonting med glad att göra så finns det nästan alltid en massa mörker i botten.

Som i trallvänliga låten Happy där texten har en helt annan underton …

– Precis, där är det totalt mörker. Det roliga med den är att folk har hört av sig och velat att jag skulle framföra den låten på deras bröllop. Då har man nog inte lyssnat på texten ordentligt, säger Salem med att gapskratt.

– Men det kanske också är ett knep; att sätta texten i en glad inramning för att kunna skriva något mörkt. Jag håller helt med om att glädje är svårt, för det kan verkligen bli fruktansvärt banalt och platt om man ger sig in i det. Det måste absolut vägas upp.

Du har ju jobbat både med svenska och internationella artister. Upplever du någon skillnad?

– Ingen skillnad alls. Jag har hört att det finns fem olika personlighetstyper, och de lär man sig ganska snabbt. Inom musikvärlden är det som inom många andra världar, att man jobbar i tajta grupper med väldigt många olika personlighetstyper som man får lära sig att läsa av. Och inom musikvärlden upplever jag att de olika typerna blir till sina extremer – jag träffar och jobbar med människor på alla spektrum.

– Sen är jag inte heller någon hierarkimänniska; jag förstår att det finns hierarkier men jag är inte så intresserad av dem. Musiker är oftast sådana som inte behöver ta en bild med en fräsig person. Det vill hellre ta en bärs och snacka om ”hur det funkar nu, vad trycker du på för pedal där?”

Själv blir han sällan ”starstruck”.

– Generellt är folk jätteobrydda om vem du är. Det är bra när man jobbar med artister för jag är väldigt oimponerad av människor.

Det kanske också är en nyckel till en avslappnad stämning.

– Ja, jag slog ju Madonna i huvudet med en gitarr också en gång … Men jag är inte nervös inför sådana möten för det är bara en människa jag ska träffa. Jag kan nog vara mer nervös i andra sammanhang. Som att gå till affären, de som sitter bakom kassan verkar ha det jättestressigt. Mina år som musiker har också gjort mig trygg i det musikaliska samarbetet. Om du har en idé så hör jag oftast vad din hjärna hör. Det har jag gjort i hela mitt liv, tolkat vad andra spelar in. Som inom jazzen till exempel – då är det någon typ av utbyte. Om du solar iväg så kan jag följa efter, för att det är dig jag lyssnar på.

Även om improviserandet i stunden är viktigt så krävs en hel del förberedelse innan en session.

– Det finns ett fåtal möten som vi tagit bara ”on the fly” men generellt preppar vi alltid innan, antingen att vi har provskrivit något eller i alla fall har en idé om vad vi tycker att personen ska ha för sound. Det är ju en del av jobbet. Vi har ju gjort mycket musik som har satt lite nya sound, i radio och så där. Om man jämför vad som spelats på radio de senaste tio, elva åren med vad vi har släppt så ser man en markant skillnad i hur det låter. Går man sen två, tre år fram i tiden så låter mycket av det nya som släppts väldigt likt det vi gjorde då. Så har det fortsatt år efter år. Vi tänker aldrig att det vi gör ska låta 2023, ”nu” eller trendigt; vi vill ständigt förnya oss och utveckla artistens sound.

Han lyfter musiken de gjorde tillsammans med Tim ”Avicii” Bergling som ett exempel.

– Det var ju helt nya grejer inom EDM-världen, totalt till vänster! Han spelade på festivalen Ultra och blev utbuad, men sedan svängde alla och tyckte plötsligt att ”det här soundet är svinfett, det kör vi på!”. Ett annat exempel var Fingers Crossed som vi skrev med Agnes sju år innan den släpptes. När vi skrev den tyckte vi att den var svinfet, men det kändes inte direkt att någon runt omkring fattade vad det var för någonting. När låten väl släpptes 2021 blev den en av de mest spelade låtarna i radio.

– Det tillhör är en jättestor del i en låtskrivares värld. Vi har låtar som finns ute i världen nu där det faktiskt är uttalat att den här sparar vi, för vi tror inte att den kommer att flyga nu. Det måste vara rätt tid och rätt artist.

Att ständigt förnya och utveckla musiken verkar vara en självklarhet, även om det ibland krockar med andras förväntningar.

– Det konstigaste som finns är att sitta och jobba med en artist och lyssna på dens tidigare skivor. I vissa fall tycker folk runt omkring att ”nu måste vi fortsätta i samma spår här för nu har vi jobbat in detta”. Men artisten vill ju oftast komma med en liten twist och förnya sig. Veronica Maggio är ett jättetydligt exempel som har låtit väldigt olika under åren, men det har alltid funnits en röd tråd. Hon och många andra vill ju inte låta exakt som de gjorde förut och då måste man tänka lite utanför banan.

Trots den nedlagda solokarriären har Salem Al Fakir inte lämnat artisteriet helt. Tillsammans med Vincent Pontare, som tilldelades Platinagitarren redan 2008, står han numera på scen under bandnamnet Vargas & Lagola.

Många har definierat ert sound som fritt och organiskt, har Vargas & Lagola varit lite av er kreativa fristad?

– Absolut. Däremot märker vi nu när vi kommer ut och spelar vad som funkar både spelmässigt och för publiken. Så jag tror att saker och ting kommer formas lite efter det och bli ännu mer tydligt, men fram tills dess är det samma sak som när jag släppte saker själv. Det var ju så spretigt så att man fattade ingenting, men jag fick ändå ihop det på nåt sätt. Allt funkade i spelform.

Han jämför musikskapandet med att måla ett porträtt i olja.
– Du börjar med att bara rita formen, detaljerna tar du långt senare. Kanske ritar du lite bakgrund för att se vilken färg du ska ha och så färglägger du bakgrunden för att fatta vilka andra färger du behöver. Sen hittar du var ögonen ska sitta och så vidare och till slut har du ett porträtt. Så när du har ett större projekt med en artist eller för dig själv så är det så du skapar soundet. Det är få som har ”satt ett ansikte” på första plattan. Men de där ansiktena blir ju tydligare och tydligare – plötsligt är det Coldplay. Men eftersom vi inte spelat så mycket förut blir det naturligt att musiken är lite överallt och vi hittar soundet allt eftersom.

Hur är det att sjunga tillsammans?

– Jag är fortfarande jättemycket musiker och inte helt bekväm med min sångröst men jag kör på ändå. Jag säger det för att jag har väldigt stor respekt för sångröster – att jobba med en bra sångröst är otroligt viktigt. Jag sjunger aldrig förutom om jag måste. Vincent har en mer nasal och spetsig röst så det funkar bra när vi sjunger tillsammans, det blir ett särskilt sound. Det är också roligt att vi kör unisont live även om vi kör stämmor också. Men jag gillar det unisona, det är ballt.

På frågan om hur hantverket har utvecklats genom året lyfter han fram sitt gitarrspel.

– Jag har blivit mycket bättre på gitarr. Jag har ju spelat gitarr hela tiden, men jag tycker att jag blivit väldigt mycket bättre nu när jag lyssnar på mitt spel. Nu hör jag att det är jag som spelar på inspelningar till exempel, och det tar lite tid. Jag har fått en starkare känsla för hur jag vill att det ska låta. Jag fick en kommentar om det: ”Du spelar gitarr lite som att det är ett piano du spelar på”, så jag spelar kanske på ett eget sätt och det gör mig svinglad! Jag lärde mig att spela som alla de olika pianisterna som jag verkligen älskade och sedan tog det ett par år tills jag började skapa min egen maträtt. Nu vill jag göra min egen carbonara. Jag kunde spela alla tonarter förut, men nu tänker jag aldrig på tonarter längre. Jag vet inte en enda tonart som vi har spelat in i.

Den enorma nyfikenheten sträcker sig även utöver musiken.

– Jag tror att jag har haft lätt för att knäcka systemet på olika instrument, jag tycker det är spännande. Hur är det man gör egentligen? Så har jag gjort med en massa andra saker också, korttrick till exempel. Jag vill lära mig det och håller på med det en massa och sen har jag märkt att det går ganska fort över till att jag inte vet varför jag håller på med det här överhuvudtaget. Men nu är det detta jag gör och jag vill bli bättre och bättre.

Har du absolut gehör?

– Nej, och jag är glad att jag inte har det för jag har hört folk som blir lite konstiga av det. Men jag har ett uppövat gehör som gör att jag hakar på väldigt lätt. Om man har stämt en a-sträng på en fiol i 440Hz sen man var fyra år så hör man skillnaden på 440Hz och 442Hz.

En lång musikkarriär är det många som kan stoltsera med, men väldigt få har påbörjat den redan vid fyra års ålder. Ändå låter det så fullständigt självklart när Salem Al Fakir pratar om hur han stämde en fiol i en ålder när få ens kan skriva. Och skrivandet av musik har rullat på i en rasande takt; i dagsläget har han cirka trehundra registrerade verk i Stims databas och inget tyder på att tempot kommer att avta.

Som en person som ägnat hela sitt liv år musiken – har du någon gång velat byta jobb?

– Ja, ja, ja, så in i helvete. Det har gått upp och ner. Jag har haft sådana där kriser hela tiden.

Vad är det som triggar dem?

– Jag kan få känslan av tvivel; vad är det jag håller på med? Kan man verkligen det här? Det här kommer låta jättehemskt men ibland vill jag sluta när jag hör popmusik. Jag kan ibland känna om jag lyssnar på radio att ”vafan, ska det låta så här?” För jag tycker inte att det låter bra. Det kan jag ärligt säga även om jag sällan lyssnar på musik överhuvudtaget. Sedan är jag ganska duktig på att jobba och inte pausa, men jag har blivit bättre på det under de senaste två, tre, åren.

Hur pausar du?

– Jag gejmar! Jag började gejma i fyrtioårsåldern. Det är mäktigt att sitta och springa omkring med andra människor och leka kull. Sen är jag glad att jag har haft familj den senaste tiden. När vi skaffade familj var min inställning att jag ska vara jättemycket pappa, så jag har spenderat mycket tid med familjen. Sen har jag varit borta i vissa perioder men eftersom man har det jobbet som man har så funkar det bra att hämta och lämna.

Ödmjukheten kring karriären är ständigt närvarande och Salem Al Fakir vill ofta understryka att ”så är det ju för alla” och ”precis som för andra” när han pratar om livets utmaningar. Så även kring det så kallade livspusslet.

– Det har nog varit svårt när det varit mycket hemma och på jobbet samtidigt – som det ju är för alla i hela världen. Känslan av att när man är hemma så jag missar man så mycket på jobbet och när man är på jobbet så missar man det som händer hemma. I de perioderna blir man ganska trött såklart. Men det är ju inget konstigt liksom.

Och precis som så många andra, går Salem Al Fakir till jobbet på måndag morgon, och lever långt ifrån fördomarna om kreatörens känslostyrda vardag i väntan på inspirationen.

– Jag går till jobbet måndag till fredag och är ledig på helgen. Jag tror inte på det här med ”feeling”, att idéer bara kommer till en. Det kan de göra ibland. Men om en idé kommer till mig när jag ligger i sängen så springer jag inte upp, utan det är bättre att ta vidare den idén på kontorstid.

Hur är dynamiken mellan dig och Vincent när ni jobbar ihop?

– Jag står nog för flummet. Vincent kommer in vid tio, för han ska träna och vara hurtig, jag är där vid åtta och gör morgonövningar där jag flummar loss tills han kommer in vid tio. Jag gillar att åstadkomma något totalt utan press – och då uppstår många grejer som är början på låtar. Han är mer så att han kan sitta och komma på en textrad eller melodin på en gitarr på helgen.

Vincents bästa och sämsta egenskap är hans envishet, menar Salem Al Fakir.

– När vi jobbade med Madonna så hade han en textrad som han slängde in första dagen som hon inte gillade. Sen försökte han igen några timmar senare: ”man kanske kan försöka med något sånt här” och hon sa mer eller mindre att ”nu får du ge dig”. Han försökte i tre dagar! Så typiskt honom. Men ett av orden han var så envis med kom ändå med i slutändan.

Du nämner att du vill gå tillbaka till din inre 15-åring i en tidigare intervju, vad är det du söker efter där?

– Jag skulle nog kunna säga min inre 25-åring i stället. Då var det väldigt fritt i huvudet. Jag jobbade som ett as, men det var väldigt gränslöst. Då var jag också singel, och turnerade och spelade in, turnerade och spelade in – och var i en sån otroligt liten bubbla. Då hade man ingen barriär någonstans utan bara körde som en tok, utan förväntningar. Jag fick lite den känslan häromdagen när jag köpte ett instrument för första gången på typ 20 år. En keytar som jag stod och övade på första gången i sex timmar. Man bara spelar och spelar.

På tal om instrument, hur var det att få Platinagitarren?

– Jag blev jättejättejättejättejätteglad för att jag tycker det är roligt med priser, då får man stanna upp lite. Jag har ju ändå varit Stimansluten väldigt länge så det känns som en fin grej för båda parter. Jag blir glad och ni blir glada. Och sen råkar jag ju känna så gott som alla andra som har fått priset tidigare – så nu när jag väl fick det kände jag lite att det var på tiden, säger han och skrattar stort.

– Jag är superhedrad. Och väldigt nöjd med att få en gitarr! Jag har varit på jakt efter en ny gitarr – en vit sådan dessutom – så jag är verkligen genuint nyfiken på gitarren och hur den kommer kännas att spela på. Sedan har jag en tendens att rita på mina instrument, men det kanske jag ska vänta med.

Oavsett eventuella ritade dekorationer hoppas vi att Salem Al Fakirs nya vita Fender Stratocaster tar fram hans inre 25-åring – som bara vill spela och spela. Och kanske skriva någon ny världshit eller så.

Text: Lisa-Rut Sandbladh
Foto: Melina Hägglund