Pionjären

1968 spelade Torbjörn Rogefeldt in fyra låtar på en hyrd bandspelare hemma i Västerås tillsammans med sin bror Ingemar och en kompis. Låtarna – varav en var Små lätta moln – skickade han till de stora skivbolagen i Stockholm. Och en som nappade var Anders Burman på skivbolaget Metronome.

– Vi klickade direkt. Han var entusiastisk och det var tydligt att han visste vad han snackade om. Han påstod att rockmusik med svenska texter var unikt och ville göra en hel LP-skiva. Så jag fick i uppdrag att åka hem och skriva fler låtar, säger Pugh Rogefeldt.

Att han skrev på svenska beror helt enkelt på att han tyckte det var enklare.

– När jag började skriva låtar hade jag hur många musikaliska idéer som helst men texterna var knepigare. Jag försökte först skriva på engelska men det blev inte bra. Jag var inte så slängd i språket så jag satte ihop fraser från olika engelska låtar. Och jag gillade inte grejen med tomma ord som skulle låta bra tillsammans med musiken, jag tyckte det var viktigt att betydelsen i texterna gick fram.

Så han började skriva svenska texter till sina rocklåtar – något som hans band hemma i Västerås inte var särskilt förtjusta i.  

– På den tiden hade det ett löjets skimmer över sig att sjunga rock på svenska, sådant sysslade vissångare och schlagerartister med. Men jag vet inte om jag egentligen var först med det, jag var influerad av både Cornelis Vreeswijk och Povel Ramel – Gräsänkling Blues låg trots allt inte så långt ifrån det jag höll på med. Och Owe Törnqvist hade också varit där och nosat, även om det var mer femtiotalsstuk över hans musik.

Det har pratats och skrivits mycket om Pugh Rogefeldts svenska rocktexter. Men även musikaliskt var Ja dä ä dä! banbrytande med sin psykedeliska rock.

– Mina musikaliska influenser var britpopen – Beatles, Stones, Kinks och de banden. Men jag gillade även skräpgrupper, typ Pretty Things. De var punkiga långt före punken och jag har alltid gått igång på rock som skramlar. Den enda musik som jag inte är så intresserad av är den som är för fixad och överarrangerad. Jag är mer inne på det primitiva, det ursprungliga.

Resultatet blev en varierad platta, som till stor del improviserades i studion.

– Anders Burman kom på den briljanta idén att sätta ihop mig med Jojje Wadenius och Janne ”Loffe” Carlsson när låtarna i stort sett var färdigkomponerade. Och de var exakt rätt musiker för plattan. 

Låtarna spelades in live i studion med Jojje Wadenius på bas och Loffe Carlsson på trummor, ibland i form av långa jamsessioner. 

– Det är mycket tack vare dem som resultatet blev så bra. Framför allt ska Jojje Wadenius ha stor kredd, han arrangerade låtarna och gjorde pålägg på gitarr och piano. Det var bara vi tre som lirade på plattan plus sångerskan Turid Lundqvist, som medverkade på Små lätta moln. Tekniker var Mikael B. Tretow.

Några låtar som spelades in kom aldrig med på skivan och de kommer aldrig att se dagens ljus.

– Tyvärr finns inte det materialet kvar. Det hade varit roligt att kunna ge ut dem i samband med femtioårsjubileet, men de är borta för alltid.

När Ja, dä ä dä! kom ut fick den inte någon uppmärksamhet till att börja med. Varken Pugh eller Anders Burman trodde heller att plattan hade någon kommersiell potential, de såg den mer som ett experiment.

– Jag tänkte att det var ju kul att få göra det här fast nu får jag väl gå ut och söka mig ett vanligt jobb. Men så började ungdomsredaktionen på Sveriges Radio spela låtarna och då small det till ordentligt.

Så vad känner du när du lyssnar på plattan idag – hade du velat göra den på något annat sätt?

– Jag har ju levt med den i femtio år och tiden efter att den kom ut hade jag gärna gjort en del saker annorlunda. Men när jag lyssnar på den idag känner jag att både spelsättet, arrangemangen och min röst är väldigt tidstypiska. Och det ska man inte peta i.

Ja, dä ä dä! följdes av ett kommersiellt framgångsrikt sjuttiotal med plattor som Pughish, Pugh on the Rocks, Bolla och Rullao ch liveplattan Ett steg till, som sålde i över 100 000 exemplar. Och ingen platta är den andra lik.

– Min publik och musikkritikerna får stå ut med att inte riktigt veta vad de har mig. Jag har influerats av allt från punken – jag blev fullständigt golvad när jag hörde God Save the Queen med Sex Pistols första gången – till Charlie Pattons deltablues från tjugotalet.

En annan influens var grungebanden i början av nittotalet.

– Band som Alice in Chains, Nirvana och Soundgarden var helt fantastiska. Några låtar på min platta Människors hantverk från 1991 är influerade av grungen. 

Men han skulle inte definiera sig som en grungeartist. Heller.

– Om man nu ska försöka placera mig i ett fack så är jag i grund och botten en rockmusiker – ingen vissångare eller schlagersångare. Men för mig är inte det där intressant, det viktiga är att jag får behålla min konstnärliga frihet.

Efter framgångarna på sjuttiotalet sjönk skivförsäljningen. Men Pugh Rogefeldt har aldrig varit uträknad och 1990 fick han en jätteframgång med bandet Grymlings, som han bildade tillsammans med Göran Lagerberg, Mikael Rickfors och Magnus Lindberg. Skivans stora hit blev låten Mitt bästa för dig, komponerad av Pugh. På Grymlingsplattan finns även Där gullvivan blommar, som Pugh skrev tillsammans med Mikael Rickfors – ett av de få tillfällen då han har samarbetat med andra låtskrivare.

– Det fattades en låt till plattan. Då spelade Micke upp melodin på orgel och jag skrev en text. Och det var väl en typ av samarbete. Men annars har det inte funkat när jag provat att skriva tillsammans med andra. Jag är nog lite för udda som låtskrivare och artist.

Ett annat undantag är när Pugh fick några inspelade tejper och texter från den okände låtskrivaren Ulf Lundell, som då ännu inte hade fått ett skivkontrakt och undrade om Pugh var intresserad av hans låtar.

– Låtarna var inte riktigt min grej men texterna var geniala. Så med hans tillstånd satte jag musik till texten En gång tog jag tåget bort. Och när jag skulle spela in plattan Het i början av åttiotalet hittade jag hans texter igen – bland annat fantastiska Aftonfalken, som jag skrev musik och en tredje vers till.

Det är idag tio år sedan Pugh Rogefeldt gav ut en platta med eget material. Men han har inga planer på att gå i pension.

– Jag har turnerat mycket och det tar både tid och kraft. Men precis just nu håller jag faktiskt på att skriva och spela in musik till flera plattor, så det är lite av en ketchupeffekt. Jag har två olika projekt som jag planerar att släppa under 2019. Och de är stilmässigt vitt skilda från varandra.

Faktum är att han befinner sig i Sandkvie Studio i Visby när vi genomför den här intervjun. Han är dock lite hemlig om den musikaliska inriktningen, men berättar att han bland annat försöker göra egna tolkningar av gamla kristna låtar.

– Jag är inte troende, men det finns fantastiskt mycket bra material inom den genren. Så vi experimenterar med det just nu.

Under året blir det förstås också en del firande. Få låtskrivare och artister lyckas ju hålla på i femtio år och fortfarande vara relevanta.

 – Jag planerar ett större framträdande i Stockholm där vi kommer att koncentrera oss på debutplattan. Just nu har jag kontakt med musiker som har anknytning till mig och min musik – för mig är detta viktigt. Vi får se så småningom vad det blir av det.

Pugh Rogefeldt är Stimansluten sedan många år och får idag mycket hjälp av Stim med att ha koll på sina rättigheter.

– Jag är ingen administrativ människa och har säkert gått miste om mycket pengar under åren genom att inte bry mig. Så var det ända tills Stim hörde av sig och sade till mig att jag måste skärpa mig och utnyttja de tjänster de kan erbjuda istället för att bara trampa på som en annan konstnär. Och idag har jag järnkoll, med stor hjälp från Stim.

Artikeln publicerades i Stim-magasinet #1 2019.
Text: Krister Insulander