Nyfiken

Malin Bång beskrivs som en av sin generations mest egensinniga och framsynta tonsättare. Hon har en gedigen kompositionsteknik, som hon kombinerar med lekfullhet och nyfikenhet på de klassiska instrumentens möjligheter och ljud från olika objekt.

– Jag använder ofta akustiska föremål för att utforska ljudvärlden. Konkreta ljud i vardagen kan låta fantastiskt och jag har skrivit flera stycken där jag inspireras av det urbana. Till exempel ljudet av bilar och klackar mot asfalt eller när ett trafikljus slår om till grönt, säger Malin Bång. 

Hennes stycken baseras på tydliga koncept och de har ofta olika typer av rörelse som utgångspunkt – både fysiska, mänskliga rörelser och rörelsemönster i storstäder.

– När jag stod på en tågstation i Tokyo hörde jag plötsligt ljudet från alla rullväskor som passerade och blev fascinerad. Det ljudet använde jag senare när jag komponerade Structures of molten light. Det var ett stycke där jag försökte fånga ljusskiftningarna i några städer – i detta fall Paris, Tokyo och Stockholm. Jag ville utforska hur ljudet av de pågående storstadsaktiviteterna låter under gryningen och skymningen.

Att Malin Bång började komponera föll sig egentligen ganska naturligt. När hon var sex år sa hon till föräldrarna att hon måste ha ett piano. Och när hon som sjuåring hade sin första musiklektion visste hon helt säkert: ”Ja, det är det här jag vill göra!”.

Den linjen har hon sedan hållit – mer eller mindre spikrakt. Malin visste dessutom tidigt att det var komposition som var hennes kall. Att det sedan blev konstmusik var inte heller någon slump.   

– Som barn tyckte jag om att gå på opera, balett och klassiska konserter. Även om jag gärna lyssnade på Carola och Herreys under lågstadiet och Depeche Mode och Wham på mellanstadiet så var det den klassiska musiken som jag själv spelade och som gav de starkaste intrycken.

– Jag har dessutom alltid gillat musik i en mer abstrakt form och jag minns hur jag under gymnasietiden hörde Gesang der Jünglinge av Karlheinz Stockhausen och blev helt tagen. Det var något så starkt och hjärtskärande med inslagen av pojkröster som gjorde mig väldigt berörd.

Ungefär från tio års ålder upptog musiken i stort sett hela Malins liv. Hon gick i skolan på dagarna och ägnade sig åt musikaktiviteter på kvällarna. Spelade piano och fiol i musikskolan och sjöng i kör.

– Allt kring musiken har alltid varit väldigt lustfyllt. Mina föräldrar och lärare uppmuntrade mig utan att någonsin tjata om att jag skulle öva.

På Hvitfeldtska musikgymnasiet i Göteborg valde hon komposition som tillval.

– Det fanns en oerhört positiv anda på skolan. Jag gillade att spela både piano och fiol, men genom komponerandet kunde jag ägna mig helhjärtat åt att bara utforska uttrycket, fraserna och dynamiken i musiken.

Efter gymnasiet började hon på Härnösands musikhögskola och hade komposition som huvudämne. 

– Där öppnade sig en helt ny värld av nutida konstmusik. Jag skrev visserligen mina första konstmusikstycken redan på gymnasiet – utan att ens veta att konstmusik var ett begrepp. Men i Härnösand fick jag, under ledning av min lärare tonsättaren Peter Lyne, testa olika kompositionstekniker och fördjupa mig i konstmusik på riktigt.

Därefter följde fyra år på kompositionslärarlinjen på Musikhögskolan i Piteå, fyra år på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och två år på Musikhögskolan vid Göteborgs universitet, med några avbrott för studier i Berlin och Paris.

Under slutet av studietiden i Stockholm startade Malin Bång och hennes man, dirigenten Rei Munakata, samt slagverkaren Martin Strand ensemblen Curious Chamber Players. Gruppen – som numera består av flöjt, klarinett, slagverk/objekt, piano, gitarr, violin, cello och dirigent – kom snart att etablera sig på den europeiska musikscenen.

– Genom åren har ensemblen varit som en konstnärlig ryggrad i mitt arbete. Tillsammans med medlemmarna i ensemblen har jag utarbetat en konkret ljudvärld där instrument och objekt rör sig i spektrum av sköra och råa klanger.

Malin fick sitt allra första beställningsjobb 2003, till Ultimafestivalen i Oslo, och sedan dess har jobben trillat in i en strid ström. Idag spelas hennes verk över hela världen och de omfattar musik för allt från soloinstrument, instrumentalensembler och orkestrar till elektronisk musik och performancestycken.

– Jag har tack och lov aldrig haft brist på uppdrag och det är jag oerhört tacksam över. Det var min dröm att kunna leva på att komponera och den har gått i uppfyllelse.

Idag kan hon också välja sina uppdrag. Förfrågningarna är fler än hon hinner med.

– Jag vill gärna ha variation och väljer därför uppdragen därefter. Blandar formaten så att det blir både större orkesterkompositioner och uppdrag åt till exempel en mindre slagverkstrio.

– Jag gillar spännvidden och konstrasterna. Att ena dagen befinna mig på den lilla intima scenen på Sofiagatan 1 i Stockholm, där det ryms cirka 20 personer, och nästa dag på en festival i Tyskland med 1 000 personer i publiken och ett stort mediepådrag. 

Många av Malins verk uppförs just i Tyskland och hon jobbar även mycket i USA, Japan, Norge, Danmark och Finland.

– Den tyska scenen för konstmusik är stor och publiken är omfattande. Där har radio fortfarande en stor makt och festivalerna för konstmusik är många.

– I Sverige har konstmusiken tyvärr blivit väldigt marginaliserad. Faktum är att konstmusik är betydligt större i de andra nordiska länderna än vad den är i Sverige. Det där är en politisk fråga som jag är sugen på att ta tag i. Det är ett av mina framtida projekt – att skapa en situation där konstmusiken får större anslag och därmed en mer framträdande plats i Sverige.

– Aktiviteten på den svenska musikscenen är mycket intressant och engagerad. Men den behöver ett internationellt sammanhang för att växa och vitaliseras, precis som vilken annan konstform som helst. Och det är verkligen dags för politikerna att känna en stolthet över den svenska konstmusikexporten. 

Artikeln publicerades i Stim-magasinet #2 2017

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin