Nära hjärtat

Artikeln publicerades i Stim-magasinet #3 2016

– Jag kan faktiskt inte berätta riktigt hur det började. Jag tyckte det var konstigt när klasskompisarna diskuterade vad de skulle bli när de blev stora. Visste inte alla det redan? Känner man inte på sig vad man ska bli? Jag sökte till musikklass redan när jag var åtta år.

Ett förlösande regn har hastigt och lustigt tagit över ett stekvarmt Sommarstockholm. Det åskar och blixtrar och regnet piskar. Överallt på Skansen klämmer besökare ihop sig under de tak som finns. I en loge vid Sollidenscenen tar Veronica Maggio emot. Det är dagen innan hon ska uppträda på allsången. Jag lommar in som en dränkt hund.

– Hej! Vad bra att du tog dig hit i regnet. Det blir visst en wet and dirty-intervju, säger Veronica glatt och bjuder på värmande kaffe.

Som barn hängde Veronica oftast framför grammofonspelaren.

– Jag spisade verkligen musik. Jag satt och lyssnade på musik i timmar utan att göra någonting annat samtidigt. Jag kände musiken.

Veronica har en svensk mamma och en italiensk pappa. Föräldrarna skildes tidigt.

– Varannan helg spenderade jag grävandes i pappas bokhylla, letandes efter italiensk musik med sorgliga stråkar och ännu deppigare texter.

Veronica kom tidigt på att hon ville bli musiker.

– Det var en ambition men också en stress. Jag kommer ihåg att jag lyssnade på Vanessa Paradis som slog igenom som 14-åring med Joe le taxi. Jag tänkte ”Är det görbart? Hur ska jag hinna det?”

Fanns det en scen så var Veronica där: talangjakter, karaoke, uppträdanden...

Som 14-åring gick Veronica i grundskolan på Uppsala Musikklasser men hade inte kommit närmare sin dröm att bli musiker på riktigt. Hon tröstade sig med att Madonna slog igenom globalt först som 26-åring.

– Jag visste att jag ville syssla med musik men inte riktigt hur jag skulle lyckas. Jag sjöng covers och jazzstandarder. Jag visste vilket uttryck jag ville ha i rösten, men inte mer än så.

Kompisar tipsade kompisar om Veronica och hon började medverka på alla möjliga projekt som sångerska.

– Det var bara killar, så klart. Några hade hemmasnickrade studios i garderoben där vi spelade in musik. De skickade runt mig. "De och de behöver en sångerska till en låt." Det var lärorikt och kul även om det var på en väldigt basic nivå. Jag började skriva lite själv, men var alltid i händerna på andra. "Skriv en refräng till det här beatet." "Kan du göra något med de här ackorden?"                 

Genombrottet kom med skivan Vatten och bröd 2006. Producenten Stefan Gräslund skrev texterna och musiken och letade efter en sångerska. Tillsammans skickade de en demo till Universal Music Sverige vilket resulterade i skivkontrakt. Veronica, då 25 år, hade äntligen fått sitt break.

– Jag var inte inblandad i produktion och text. Det var kul att testa något nytt, i vanliga fall sjöng jag alltid på engelska och skrev själv. Nu var det en helt annan sak. 

 – Att byta till svenska var skönt för jag hade inte lika många svenska referenser att luta mig mot. Jag lyssnade inte särskilt mycket på musik på svenska. Jag kände inte att jag härmade någon.

I mars 2006 kom debutsingel Dumpa mig och samma sommar genomförde hon en turné. Vid 2007 års Grammisgala fick Veronica ta emot priset för Årets nykomling och sedan dess har bollen aldrig slutat rulla.

Veronica fortsatte på den inslagna vägen och började själv skriva på svenska. Stefan Gräslund däremot ville ut internationellt och bytte till engelskan.

– Innan hade jag sjungit och skrivit på engelska. Svenskan kändes lite töntigt, men den slog an på ett annat sätt. Det kändes mer sant. Mer nära hjärtat.

Veronica blev sajnad av skivbolaget. Eftersom hon inte skrivit musiken hade hon inget förlagskontrakt. Hon fick en förfrågan och fick "lite hybris".

– Jag var otroligt naiv. Jag tog med mig några av mina gamla engelska låtar. När förslagskillen undrade hur jag tänkte och vilka artister jag såg framför mig sa jag "Kylie Minogue och Britney Spears". Låt oss säga att det inte blev så.

Hon fick rekommendationen att fortsätta skriva på svenska. Därmed stukades hennes självförtroende gällande engelskan, men hennes svenska texter fortsatte att leverera. Två år senare kom Och vinnaren är… som hon skrev och spelade in tillsammans med Oskar Linnros. Låten Måndagsbarn blev Maggios första singel på internationella listor.

Det tredje albumet Satan i gatan kom 2011 och innebar samarbeten med bland andra Christian Walz, Markus Krunegård och Carl Wikström Ask. Albumet gick in på förstaplatsen på svenska albumlistan, och samtliga elva spår gick in på singellistan. Under sin första vecka stod Satan i gatan för 30 procent av all albumförsäljning i Sverige. Första dagen hade skivan 1,5 miljoner lyssningar på Spotify. Det blev ett galet år, med 60 utsålda konserter.

– Det är fantastiskt att hela tiden få växla upp. Jag älskar att spela live och har fått möjligheten att göra fler och större spelningar.

Finns det en negativ sida av att vara en av Sveriges största artister?

– Jag känner mer och mer förväntan på mig och en växande press. Jag blir hela tiden mätt, vägd och tittad på. Ibland blir jag paranoid och tror att man vill se mig misslyckas. Men jag är jätteglad att jag får göra det jag gör.

Veronica tycker att jobbet blir bättre och bättre.

– Det är roligare att skriva nu, mindre krampaktigt och mindre slumpartat. Jag har lärt mig vad som triggar igång min inspiration. Jag tycker verkligen att det är kul att försvinna in i ord och melodier. I början såg jag det mer som ett jobb. Jag tvingade mig att vara uppe hela nätterna och låg på mitt köksgolv med ångest. ”Kanske funkar det bättre om jag dricker en flaska vin?” Det var mer krampaktigt på den tiden...

– Idag är det roligare. Min taktik är någon form av ett disciplinerat kaos. Många har kallat mig resultatorienterad och det stämmer nog även om jag inte skulle säga det själv. Jag går inte upp halv åtta varje morgon och skriver, men har jag satt ett mål har jag svårt att släppa det. Jag är lite som en terrier. För mig är det verkligen ”ett riktigt jobb”. Efter tio år vet jag bättre, hittar inspirationen lättare och är bättre på att ha musiken som yrke.

Ett sätt att göra musikskapandet roligare är att samarbeta med olika människor.

– Det är ett sätt att kanalisera inspiration och ger en energiinjektion. Jag har kvar mitt nomadbeteende från studiotiden när jag flöt från projekt till projekt och gjorde olika smågrejer. Jag behöver andra för att ta mig vidare. På ett sätt parasiterar jag på andra. Jag behöver samarbeten! 

På senare tid har Veronica samarbetat med bland andra Niki & the Dove och Maja Francis.

– Det har varit fruktansvärt kul. Ett tag fastnade det men då tog vi en paus och gick ut istället. När jag var yngre var jag hårdare mot mig själv. Nu vet jag att det kreativa kommer när det kommer. Det går inte att tvinga fram.

Tillsammans med Maja Francis har hon tagit revansch på sina gamla engelska alster.

– Jag mindes mig som en så otroligt dålig låtskrivare på engelska. Men jag och Maja är vänner och hon bad mig om hjälp. Vi skrev nytt ihop tillsammans med Petter Winnberg som vi båda älskar. Det var magiskt och blev så otvunget och från hjärtat. Det känns kul att ta revansch!

I sina låttexter sätter Veronica ofta en tydlig scen. Inspirationen kommer från bilder som hon får i huvudet.

– Idéer kan dyka upp när jag sitter i biomörkret, reser eller hör särskilda ljud, till exempel ett syntljud som minner om en regnig natt. När jag går in i mig själv. Ända sedan jag var liten har jag tänkt att jag har en kamera i pannan. Jag har alltid sett allt lite utifrån. Jag är en betraktare.

Hur går det ihop att vara betraktare och samtidigt superartist som spelar på de största arenorna?

– Som artist är man verkligen en betraktare även om man är i centrum. Det är lite som att vara ett djur på zoo. Jag tror inte djuren känner sig som huvudpersonerna. Jag längtar efter kontakt, det är det jag strävar efter. Att vara närvarande i någons hörlurar. Att under en spelning få till den magiska känslan av ett gemensamt vi.