Magnus Uggla - större än någonsin

Artikeln publicerades i Stim-magasinet #1 2015

Det började någon gång i mitten av sextiotalet, när Magnus Uggla och några kompisar i mellanstadiet hade ett kortlivat coverband. Eller kanske började det till och med ännu tidigare, när Magnus satt hemma på köksbänken och lyssnade på mammas sånglektioner i familjens lägenhet. Men det var först när han flyttade till Nacka och blev sångare i ett hårdrocksband som låtskrivaren Magnus Uggla föddes.

– Jag jobbade som budnisse åt Riksteatern. Och för att få tiden att gå skrev jag hårdrockslåtar i huvudet när jag for mellan jobben. Det var väldigt Black Sabbath-influerat och jag skulle knappast kalla det för att komponera. Det var mest en typ av dagdrömmande för att få tiden att gå.

Hårdrockskarriären blev dock kortlivad eftersom Magnus fick sparken från bandet.

– De körde fegvarianten: lade ner bandet och ombildade det nästa dag utan mig. Jag var ganska sur, men jag släppte inte musiken för det. I den vevan dök David Bowie upp på musikscenen och med honom det som senare kom att kallas glamrock. Det var mer min grej så jag började skriva låtar om glitter och glamour.

Magnus storebror råkade ha en polare med en egen ljudstudio där Magnus fick spela in fyra låtar till eget pianokomp. Han fick dock nobben av skivbolagen, och det slutade med att Magnus och några musiker själva spelade in låtarna i studion på lediga kvällar. Resultatet blev det som så småningom skulle bli plattan Om Bobbo Viking.

– Men det var tufft att få någon att lyssna. Jag minns en Mott the Hoople-spelning på Konserthuset i Stockholm. Jag var rätt påstruken och efter konserten langade jag upp ett rullband med låtarna till gitarristen. Det kändes lite pinsamt nästa morgon…

Men tejperna kom till användning till sist. Skivbolaget CBS hade nämligen som policy att ge ut en svensk platta varje månad. Och just den månad som Magnus knackade på hade de inte fyllt kvoten.

– Så jag blev signad och Om Bobbo Vikning kom ut 1975. Tyvärr två år för sent. Glamrocken var passé och själv var jag då inne på symfonirock.

Detta var tydligt när uppföljaren Livets Teater kom ut. Magnus betraktar den idag som sin sämsta skiva:

– Livets Teater är svulstig, pretentiös och flummig – precis allt som jag inte är. Budgeten var stor och hela den dåvarande studiomaffian spelade på skivan. De var stöddiga och jag var livrädd. Janne Schaffer sade på krogen någon månad senare att jag var den sämsta artist han hade jobbat med. Men han lade i alla fall på snygga gitarrer, bland annat på låten Sommartid som blevmin första lyckade studioproduktion.

Magnus Uggla framhåller gärna just vikten av att jobba med en bra producent.

– Jag tycker att en producent och arrangör ska kunna lyfta låten ytterligare. Anders Glenmark är den bästa jag har jobbat med – Fyra sekunder var en ganska medioker låt från början, men med ett vasst arrangemang och en bra produktion lyfte han den till något mycket större.

Varken Om Bobbo Viking eller Livets Teater sålde särskilt bra, trots att Magnus åkte runt och spelade låtarna i flera år. Men vid tredje plattan vände det – Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt och singeln Varning på stan blev det stora genombrottet.

Ändå hade Magnus Uggla inte hittat rätt som låtskrivare ännu.

– Mina första plattor är de som kritikerna tycker bäst om. Själv tycker jag de är mina sämsta. Idag vet jag vad jag håller på med som låtskrivare. Det gjorde jag inte då. Mina låtar var så svulstiga på den tiden. Det var massor av bryggor, refränger och stick – låtarna var fullständigt späckade med grejer. Idag skriver jag mycket enklare. Rent arkitektoniskt är de låtar jag skriver idag väldigt traditionella.

Magnus komponerar på olika sätt beroende på vilket instrument han använder. På gitarr blir det vad han beskriver som ”traditionellt låtsnickeri” och nämner Trubaduren som en typisk gitarrlåt.

– När jag skriver på piano utgår jag oftast från basen. Om jag har en vandrande bas så kan jag kombinera det med massor av olika ackord. När jag hittat de harmonier jag vill ha kommer melodin nästan av sig själv. Kung för en dag och Hand i hand är exempel på detta. Men även Hallå – första spåret på första plattan – är uppbyggd så. Fast då förstod jag det inte. Jag bara satte ner fingrarna på pianot och körde.

Som så många andra låtskrivare tycker Magnus att inspiration är överskattat. Han jobbar mycket tillsammans med Anders ”Henkan” Henriksson och det är hårt arbete som gäller:

– Han kommer till min studio klockan tio på morgonen. Där sätter vi oss och börjar hamra tillsammans – jag på gitarr och han på piano eftersom han är den bättre pianisten av oss två, han är klassiskt skolad. Om vi får skrivkramp har vi några knep, till exempel att utgå från en befintlig låt och börja leka med den. Då far det snart iväg någon helt annanstans. Och då kommer ofta också inspirationen.

Magnus och Henkan är båda influerade av klassisk musik. I Magnus fall grundlades det redan i barndomen.

– Vi lyssnade sjukt mycket på klassisk musik i mitt föräldrahem, mamma var sångerska och musikpedagog. Och idag lyssnar jag bara på klassiskt – populärmusiken är ingen inspirationskälla för mig. Benny Andersson är en av de få geniala låtskrivarna i Sverige och Karl Gerhard och Povel Ramel är de enda textförfattare som jag har ett förhållande till.

I skrivande stund ligger Magnus Uggla etta på Svensktoppen. Men inte med en låt som han själv har skrivit. Åtminstone inte från början. Jag och min far skrevs av Olle Ljungström, men Magnus tyckte det kändes konstigt att sjunga om Olle Ljungströms pappa.

– Så jag började göra en del ändringar, jag ville göra den mer som en psalm. Henkan hittade några toner ur ett largo av Händel som vi lånade och jag skrev om texten mer och mer. Till sist var det en helt annan låt. Olles fans tycker att jag har förstört hans låt men för mig är det två olika låtar.

När Magnus 1988 bytte ut orden ”Robert Zimmermann” mot ”Björn Afzelius” i sin inspelning av Mikael Wiehes Vem kan man lita på blev han tvingad att makulera plattan och spela in låten på nytt. Så vad sade Olle Ljungström om omgörningen?

– Olle var glad. Och itv-programmet Så mycket bättre är det underförstått att man får göra vad man vill med låtarna. Därför är det smart att ge sig på en låt som få personer har hört – hitlåtarna går sällan att göra bättre än originalet.

Alla Stimpengar för Jag och min far tillfaller dock Olle Ljungström, trots Magnus ändringar av både text och musik (se faktaruta).

– Det funkar så i det programmet. Det var samma sak när Miss Li gjorde om min låt Första gången – alla Stimpengar gick till mig. Och jag bjuder gärna Olle på pengarna, jag har verkligen fått dansa land och rike runt med hans låt. Däremot känns det trist att inte få kredd för mitt bidrag till låten.

Magnus Uggla är en av våra mest framgångsrika låtskrivare. Ändå har han varken haft en internationell karriär eller skrivit åt andra artister.

– När jag slog igenom 1977 fick jag en förfrågan från Storbritannien att göra en engelskspråkig platta med mina bästa låtar. Jag gick verkligen igång på idén att bli en internationell stjärna. Men det var svårt att slå utanför Sveriges gränser på den tiden, det är inte alls som idag. Och efter att ha kämpat i tre år lade jag ner de försöken. Jag skriver på svenska och har min publik i Sverige.

– Att jag inte skrivit åt andra artister beror helt enkelt på att jag är rädd för att bli refuserad. Jag har fått förfrågningar ibland men det vore så plågsamt om min låt skulle bli dissad.

Så vad är en riktigt bra låt?

– Allt måste funka och sitta ihop: intro, vers, brygga och en refräng med bra hooks. Om det är en svensk låt måste den dessutom ha ett bra tema som folk kan känna igen sig i. Och så en twist på slutet. Jag mår illa är ett ganska bra exempel, även om låten kan kännas daterad idag. Det går inte att skriva en mer klockren hit.

Magnus pratar mycket och ofta om just hits. Det är det han brinner för, att skriva hits, och han nämner Kung för en dag som ett annat exempel.

– Bra tema, bra hook i refrängen och en vers som plötsligt tar vägen någon annanstans.

Vad har han då för tips till alla låtskrivare som hoppas på 40-åriga karriärer?

– Envishet. Att alltid försöka göra det lite bättre, alltid köra in i kaklet. Jag medverkade nyss i en föreställning med Ace Wilder, som berättade att hon var orolig för att bli en ”one hit wonder” efter succén med BusyDoin’ Nothin’. ”Ingen fara”, sade jag till henne. ”Har man gjort en hit kan man göra flera.”

Text: Krister Insulander

Foto: Viktor Gårdsäter