Ljudets DNA

Stim-magasinet träffar tonsättaren Anna Eriksson i slutet av mars vid Rosendals trädgårdar på Djurgården i Stockholm. Det är rått men hoppfullt i luften. Jag håller i Annas jacka och väska. Anna själv står utplacerad på en åker och blir fotograferad med en tjock dimma som fond. Fotografen Viktor mumlar nästan maniskt om ”magiskt ljus” och verkar aldrig vilja sluta ta bilder.

– Det är ingen fara, jag kan bli likadan när jag blir inspirerad, säger Anna, när jag efter en stund måste påpeka att det är lite väl kyligt för att stå ute utan jacka.

­Till slut tar vi oss in till växthuset som även är ett café, för att sätta oss ner och göra intervjun.

– Ofta inspireras jag av helt andra saker än musik. Det kan vara en textrad eller strukturen hos en DNA-molekyl. En DNA-sekvens består av fyra byggstenar som på olika sätt kan ”översättas” till musikaliska strukturer. Jag har printat ut en DNA-kod som jag brukar titta på och hitta mönster i som kan bli intressanta rent musikaliskt. Det här kan bilda utgångspunkt för ett stycke, ett igångsättande.

– Jag samlar ihop material, tänker, googlar och läser. Mycket sker i huvudet innan jag testar saker på piano eller på datorn, säger Anna.

Anna ställer upp väskan på bordet och tar fram en stor bunt papper som hon börjar bläddra i.

– Just nu skriver jag ett stycke för sopran och harpa som utgår ifrån den här texten. Det är en lång dikt som beskriver gudinnan Inannas nedstigning i dödsriket. Det är en av de äldsta texter som finns och samtidigt fantastisk poesi, som sätter igång en massa tankar.

Anna bor i Göteborg sedan 25 år tillbaka. Att hon har med sig arbetsmaterialet hela vägen till Stockholm, trots att hon planerar att vara borta hela helgen, har hon på sätt och vis Ingmar Bergman att tacka för.

– Man måste vara lite tråkig för att kunna hantera en deadline och man måste lära känna sig själv. Jag vet att det tar cirka två månader att skriva ett verk för mig oavsett hur litet eller stort det är. Det stycket som jag arbetar med nu måste vara färdigt i slutet av maj, så det är hög tid att jobba nu.

­– Även om jag inte har några idéer sitter jag och låtsas komponera några timmar varje dag. Då kommer man igång efter ett tag. Det är en klassik metod. Ingmar Bergman skrev två timmar på morgonen varje dag oavsett om det blev något eller inte. Jag brukar tänka så, IB2, Ingmar Bergman två, sitt i två timmar.

Till hösten kommer frukten av de många timmarnas slit att samlas i en porträttskiva.

­– Jag har skrivit väldigt mycket kammarmusik av olika slag. De senaste åren har jag känt en stark längtan efter att samla ihop mig och sammanföra några av mina favoritverk med några av de musiker jag jobbat mycket med de senaste åren.

Förra hösten gjorde Anna slag i saken. Hon samlade ihop en ensemble bestående av Åsa Nordgren, sopran, My Hellgren, cello, Anna Svensdotter, flöjt och Sara Sjödahl, preparerat piano. Gruppen fick namnet Ghost Inside Ghost efter ett av Annas stycken.

­– Jag arrangerade om en hel del gamla verk för att passa sättningen och skrev lite nytt för just den här ensemblen. Musiken spelades in i vintras och kommer att ges ut i höst på skivbolaget Kning Disk.

Anna påbörjade sin musikaliska bana som gitarrist.

­– Jag spelade mycket folkmusik, jazz och skrev egna visor. Men sedan märkte jag att låtarna krånglade till sig mer och mer och inte var så enkla visor längre. Jag upptäckte att mitt hjärta fanns i komponerandet. Inte i att sitta på scen och spela.

Intresset för att skriva musik ledde till att Anna först sökte sig till Gotlands tonsättarskola och senare läste komposition i fyra år på Högskolan för Scen och Musik i Göteborg.

– På något sätt förde jag samman alla mina olika intressen och kondenserade ner det i komponerandet.

Är det inte ett långt steg från att knäppa på gitarren till att skriva ett marimbastycke?

– Jo, men ändå inte. Jag är i botten musiker och jag vinnlägger mig om att sätta mig in i musikernas situation. Jag vill gärna ha en dialog med dem och är öppen för om de har förslag på förändringar.

När sätter du ner foten om musikerna vill ändra för mycket?

– Det beror på, ibland gör jag det. I en del stycken finns utrymme för improvisation och stor egen frihet. Andra stycken är strikt noterade. Ofta har musikerna smarta lösningar på tekniska problem.

Annars är smarta lösningar något av Annas eget signum. Hennes verk rör sig ofta i landet mellan ljudkonst och kammarmusik.

– Det är en luddig beskrivning, vad är en ljudkonstnär? Att vara tonsättare är att vara ljudkonstnär. Allt är ju ljud och toner. Jag använder ofta ljudobjekt i mina kompositioner. En del verk är någon sorts mellanting mellan konsert och installation.

Ett exempel på det är Annas kammaropera Opera Lingua som hade premiär 2011. Operan baserades på dialoger från gamla språkkurser från 50- 60- och 70-talet.

– Det uppstod en massa dramatik i de där torra texterna som var väldigt roliga men också spännande och sorgliga.

Operan utspelar sig i ett klassrum och flera vanliga inslag i den miljön fick bidra som ljudobjekt.

– Jag använde bland annat pennvässarljud, kaffekvarnar, prassel med papper och bordfläktsljud. Det blev lite av ett ljudkonstverk uppförstorat till en absurd opera.

– I ett annat stycke jag skrivit, Ping and Pong – för piano och blockflöjt, preparerar man flygeln med massvis av pingisbollar. Det blir som en popcornmaskin när pianisten slår på tangenterna, väldigt visuellt, samtidigt som det blir en vidgning av flygelns klang. Men det visuella och rumsliga är inte ett ändamål i sig, det måste vara förankrat i musiken.

Anna jobbar mestadels på uppdrag av olika ensembler, som i sin tur är beroende av finansiering från Statens kulturråd eller andra likande institutioner.

– Det är ingen ekonomisk succé att hålla på med det här, men det är väldigt svårt att sluta när man väl har börjat. Man får det att gå ihop med en blandning av beställningsarvoden, arbetsstipendier och lite brödjobb. Och ibland Stimpengar.

Anna är utbildad gitarrlärare och har till och från undervisat elever på kulturskolan.

Inspirerar ditt brödjobb ditt komponerande?

– Just nu arbetar jag en dag i veckan på Kulturskolan Örgryte/Härlanda i Göteborg. Det är fint med det musikaliska mötet som kan uppstå med barn. Det kan bli ett intressant musikskapande när eleverna upptäcker sitt instrument, innan de har förutfattade meningar om hur det ska låta. Samtidigt känns det väldigt jordnära och konkret att vara gitarrlärare, ”Så här tar man ett D7”.

Om du fick välja själv, vad är drömmen?

– Jag är väldigt mycket här och nu, jag har inte så storslagna visioner. Jag känner mig tacksam över att det finns musiker som vill att jag skriver för dem och vill samarbeta i olika projekt. En önskan skulle vara lite mer långsiktighet. Att i lugn och ro få grotta ner mig i ett längre musikverk. Kanske använda myten om Inanna för en större uppsättning.

När vi lämnar Rosendals trädgårdar har dimman lagt sig och det som kändes som vår i luften har helt försvunnit. Det magiska ljuset har slocknat och det faller ett grått regn över Djurgården.

/Faktarutor:/

Anna Eriksson om…

… konstmusikscenen i Göteborg

– Det finns flera bra arrangörer: Geiger, Levande musik, Koloni och Brötz.

… vad hon lyssnar på för musik

– Jag skäms alltid på något sätt när jag får den frågan. Lyssnar inte så mycket på musik. Om jag lyssnar på nyskriven musik gör jag det helst live.

… hur hon vill att andra ska lyssna på hennes musik

– Jag vill inte att man ska sitta och tänka ”oj vad smart” när man lyssnar på min musik, jag vill ge energi. Jag vill att det ska finnas en enkel ingång i musiken, men därunder saker att hela tiden upptäcka.

… om Stim
– Det är fint att Stim finns. Att man känner att det finns en så stor organisation som tar tillvara våra intressen.