Är du, eller har varit, småbarnsförälder under de senaste åren är det osannolikt att Babblarna som koncept har gått dig förbi. Man skulle nog också våga påstå att det är nästintill oundvikligt att tonerna till Babblarnas Vaggvisa inte klingat från någon ljudenhet i ditt barns närvaro. Anneli och Johan är de som, tillsammans med Hasse Sjölander (som inte kunde närvara vid intervjutillfället), skapat musiken – och deras musikaliska samarbete började i en replokal på 90-talet.
Hur hittade ni varandra?
Anneli: När jag jobbade på reklambyrå hade jag ett band med mina kollegor. Vi stod i källaren och repade någon gång i veckan och så fick vi plötsligt en spelning men kunde faktiskt varken sjunga eller spela.
Johan: Var det inte Reklam-SM?
Anneli: Kommer inte ihåg, det var inget avancerat alls men vi kunde ju absolut ingenting. Då kontaktade vi 17-åriga underbarnet Johan, via vår gemensamma bekanta Christer, som fick komma in och rädda hela spelningen.
Johan: Rädda vet jag inte, men jag fick komma in en gång i veckan och försöka styra upp det där bandet. Sen spelade vi ju på din brorsas studentfest också.
Anneli: Just det, men sen hördes vi inte på en massa år förrän jag skulle göra min första produktion i Hatten Förlag.
Så låt oss spola fram bandet till 2002, när Anneli Tisell grundade förlaget som fem år senare gav ut första böckerna om Babblarna. Pedagogiken bakom fanns sedan tidigare i form av den så kallade Karlstadmodellen – en modell för språkträning som grundades på 1970-talet av Iréne Johansson. För barn med svårigheter i sin språkutveckling ger modellen konkreta verktyg för att hjälpa barnen framåt vad gäller tal och språk, bland annat med hjälp av figurerna Babba, Bibbi, Bobbo, Dadda, Diddi och Doddo som föräldrar själv kunde sy till dockor. Anneli var en av alla dem som sydde dockorna till sitt barn, när hennes son Nils föddes med Downs syndrom.
Anneli: Jag träffade Iréne Johansson första gången när Nisse var bebis och hon var fantastisk i sin hjälp och sitt stöd. Ett par år senare när jag ville göra ett pc-spel för att kunna lära sig att teckna på ett enkelt sätt blev hon mitt bollplank och snart började vi prata om mer utgivning tillsammans. Hon lämnade sitt tidigare förlag Studentlitteratur och började samarbeta med mig på Hatten Förlag. Det var mycket roliga år. Pedagogiken och strukturen från Iréne Johansson och formglädje med inspiration från mig blev en lyckad kombination. När jag kom på idén att låta de tidigare tygdockorna Babba, Bibbi & co flytta in i ett modernt koncept med böcker, musik och plastfigurer tyckte Iréne att det var en bra idé.
Knepet, berättar Anneli, var att göra konceptet så roligt och lockande att barnen jublar när de möter det pedagogiska materialet eftersom de älskar figurerna.
Anneli: Tidigt i Nisses liv tyckte jag att allt som redan fanns för att jobba med hans språkutveckling var så tråkigt gjorda. Jag ville göra något annorlunda, och skapa olika verktyg för språkutvecklingen som verkligen kunde locka med barnen i lärandet. Pc-spelet som skulle lära både barn och vuxna att teckna behövde musik!
Johan: Och då gjorde jag just musik till dataspel och dokumentärfilmer; mediamusik kan man säga. Jag glömmer aldrig den pitchen du gjorde, Anneli, då du visade vad det var som fanns tillgängligt då. Det fanns verkligen inget pedagogiskt roligt för barn med Downs syndrom över huvud taget – barn som dessutom behöver extra hjälp med språkinlärningen. Jag gillade också den här ingången Anneli hade om att det inte ska vara någon skillnad, att alla barn ska kunna gilla samma figurer och karaktärer.
Anneli: Precis. De här barnen behöver något extra roligt för att lockas med. Då gjorde Johan en jingel och lite smågrejer till TeckenHatten, som spelet hette. Sen gick det några år innan vi skrev första Babblarna-låten ihop.
När var det?
Anneli: Första låten släpptes 2007, men kom upp på Youtube först 2010 – och Spotify långt senare. Sen gjorde vi en hel skiva 2015.
Johan: Bara några månader efter att Första låten lades upp på Youtube berättade Anneli att den hade en och en halv miljon visningar på Youtube och att hon fick massa mejl från föräldrar som ville att vi skulle göra fler låtar så att de skulle slippa lyssna på samma låt om och om igen. Då bestämde vi oss för att göra ett album, och när vi började skriva fler låtar 2010 plockade jag in Hasse i vårt gäng.
Anneli: Det finns massor av framgångar i Babblarnas värld. Bland annat är det nu över 800 000 sålda böcker på svenska, vilket är otroligt i förlagsbranschen. På Youtube passerar vi en miljard visningar någon gång runt jul. Och det är en miljard visningar utan reklam, det tycker jag är viktigt att lägga till. Det är vi stolta över! Vi har inga intäkter på Youtube över huvud taget, folk tycker inte vi är kloka, men allt i Babblarnas värld utgår ifrån barnets värld. Så det som inte är bra för dem får inte vara med i Babblarnas värld – och reklam är inte bra för dem.
Ett av tio barn är försenat i sin språkutveckling. Många tar ikapp det, men en del gör inte det.
Anneli: Det har alltid varit huvudfokus. Musiken ett jättebra exempel där jag tror att få personer tycker att Babblarnas musik känns pedagogisk, utan det är helt enkelt härlig musik som är gjord på riktigt. Målgruppen är förstås barn, men minst lika mycket bryr vi oss om föräldrarna, eftersom barnen lyssnar om och om igen.
Hur mycket tänker ni på föräldrarna när ni skapar musiken?
Johan: När vi skapar musiken tänker vi inte alls på om det är mot barn eller vuxna. Många gånger får vi ju också en tydlig beställning från Anneli som skriver texten, att det ska vara en låt om en berg- och dalbana till exempel, sen är vi med och bollar textidéer på samma sätt som Anneli tycker till när vi skapar musiken. Men målbilden har alltid varit att vi själva ska tycka att det är bra musik.
Johan berättar att den inställningen kommer från första gången hans egen son, född 2005, reste sig upp och dansade spontant. Då var det till musik av Michael Jackson.
Johan: Sedan stod han med blöjan och vickade till Jolene med Dolly Parton och James Browns instrumentala funk, som nästan är jazzig. Då tänkte jag: varför skriver man musik på ett annat sätt för barn? De gillar ju bra musik och struntar i texten, det handlar bara om ifall det svänger eller inte. Vi gör ingen skillnad i målgrupp för låten annat än att själva förpackningen förstås kan skilja sig åt. Är det till exempel en berg- och dalbanelåt så ska ju det höras i produktionen och är det en vaggvisa ska den ha en lugn och rogivande förpackning. Men i skrivandeprocessen är det precis samma.
Han understryker också att han aldrig skulle ”spara” en musikalisk idé som är jättebra för att ge till en ”riktig” artist.
Johan: Det är tvärtom – jag tänker att det här är en kanonlåt som blir perfekt för Babblarna! Är det inte en kanonlåt handlar den i skräpkorgen och så jobbar man vidare. Vi tänker aldrig: ”Är det här för svårt för en fyraåring?”. Vi försöker också göra allt på riktigt; är det blås så ska det vara riktig blås, vilket ju såklart också kostar. I början var ju det en utgift som var ganska rejäl, men där Anneli tyckte att det var värt att finansiera för att vi kände att det var viktigt för musiken. Allra första låten är ganska syntig eftersom vi inte hade någon budget för att ta in musiker, men när vi skulle göra skivan var det uttalat att det skulle vara till exempel en ”riktig” kör – för att det verkligen skulle svänga.
Testar ni låtarna på era egna barn?
Johan: Jag har gjort det jättemycket. Min dotter Felicia har verkligen levt i det här, och har fått vara med och spika eller steka vissa grejer. Vissa gånger när hon var tre, fyra år så sa hon ”Nä, det här var inget roligt” om en låt och då var det bara att gå tillbaka och göra om. Samtidigt har ju hon inte varit avgörande, utan vi har alltid haft inställningen att om vi gillar det så kommer andra tycka att det är bra – utan att tro att vi har facit. Men man måste utgå ifrån sig själv.
Anneli: Det är väldigt sällan vi hamnat i en diskussion om att ”så här kan det ju inte låta”.
Johan: Precis, det har verkligen varit en enorm frihet. Jag har faktiskt aldrig tidigare fått göra så mycket precis som jag vill och känner för. Normalt sett finns det alltid någon ängslig A&R som tycker att det där är ”förra veckans basljud” eller ”har du hört Kylie Minouges senaste”? Så skönt att inte behöva tänka på vad som är hippt eller inte! Här har det varit helt befriat från det. Vill vi göra en discolåt som låter 70-tal så gör vi det och jag tror att det är en del av framgången – att det inte är så tillrättalagt. Det är det roligaste jag gjort, just därför.
Hur kom vaggvisan till?
Anneli: Jag fick tre barn under tre och ett halvt år så det var lite körigt ibland. Då hade jag spelat in ett kassettband på bandspelaren ute på landet där jag sjöng vaggvisor och läste ett par sagor som jag kunde spela upp för barnen om det krisade. När jag lyssnade på bandet så slog det mig hur sjukt gamla vaggvisorna var. Hur kan vi fortfarande bara ha ”Vyssan lull” och ”Trollmor med sina elva små trollbarn” att sjunga för våra barn? Godnattstunden har man ju med sitt barn varje dag, sju dagar i veckan, och det är även en stund när de flesta vuxna faktiskt stannar upp ett tag. En alldeles perfekt stund att ägna sig åt språkutveckling! Att då ha en sång som man sjunger som alltid är samma, är en bra idé. Därför sa jag till Johan och Hasse: vi måste göra en vaggvisa!
Johan: Och det tyckte jag var en fantastisk idé. Att det skulle bli en sådan enorm framgång fanns ju dock aldrig på kartan. Jag har gjort kommersiell musik innan och lärt mig att det är helt omöjligt att veta vad som blir en hit eller inte, man måste helt enkelt bara fokusera på vad som är bra och inte.
Anneli: Ett av mina största lyckorus någonsin var när Sofia Alm sjöng in vaggvisan, jag hade ju jobbat länge med demoinspelningen och min egen röst i testinspelningar. Med Sofias röst åkte den upp flera våningar, nästan till himlen, i kvalitet, för hon är helt fantastisk. Men när jag sen också fick höra den med dragspelet på, som Johan spelar, så var det verkligen pricken över i:et. Så mycket tid och kärlek som den här vaggvisan har fått, det tror jag är en del av magin. I all sin enkelhet är den så himla vacker.
Johan: Inspirationen med dragspelet kommer faktiskt från Allan Edvalls vaggvisa där just dragspelet gav mig en så rofylld känsla. Jag och Hasse ville inte att det skulle vara så mycket instrument utan mer som en visa. Så hela rytmen består av att Hasse vände på gitarren och slog på den, och använde det som kantslag. Sammantaget tyckte vi det var otroligt fint, vi var så nöjda. Även Sofia tyckte att det var en otroligt fin visa. Hon sjunger fantastiskt och väldigt avskalat, vilket är jättesvårt att göra – att få till det där mjuka. Man hör också själva blåsljudet från dragspelet vilket jag själv tycker är väldigt meditativt.
Är vaggvisan er favorit bland alla låtar, eller har ni några andra som ligger er lite extra varmt om hjärtat?
Anneli: Vilken rolig fråga, den har vi faktiskt aldrig fått förut! Jag är ju så sjukt förtjust i Discodängan, jag kan inte få nog av den! Men Första låten är ju ändå första låten och jag är väldigt sugen på att göra en nyinspelning av den. Det blir ju lite nostalgikärlek.
Johan: Det är ju lite som att rangordna barn, det vill man ju inte göra men vaggvisan ligger absolut i topp tre, sen Vinkelivink och delad plats mellan Här är jag och Bergochdalbanebit, som nästan är den roligaste produktionen – den låter verkligen berg- och dalbana. Jag är väldigt stolt över att vi lyckades förmedla det utan att göra radioteater av det hela.
Anneli: Kom dansa med mig älskar jag också.
Johan: Tittuteli-tut är vår mest missförstådda låt, den är egentligen väldigt bra men har minst antal lyssningar av alla låtar. Jag försökte till och med att peta upp den lite högre på albumet när vi spelat in den på andra språk för att öka antalet lyssningar.
Anneli: Sen gillar jag att leka med olika uttryck, som Hallihallå – den texten snodde jag rakt av från kull-leken som vi lekte när jag var liten. Samtidigt är jag är ju grafisk formgivare i grunden och i mycket av det vi skapat har jag utgått ifrån vad som funkar för min egen son Nisse visuellt. Nästan allt det som formges idag mot barn är skapat utifrån en vuxens perspektiv. Så när jag skriver en låttext tänker jag lika mycket på hur musikvideon ska se ut eller boken som knyter an till låten.
Därför kan det ta lång tid att skriva texterna, säger Anneli och skrattar.
Johan: Där säger vi ju nästan lite grann emot varandra då eftersom jag tror att musik skapas bäst av att inte tänka för mycket målgrupp, för att det är universellt. Det finns ingen som kan förklara var sväng är, det är när kroppen vill röra sig. Om du skalar bort den ”hippa trendens” produktion är det svänget som finns kvar. Mina barn har ju lyssnat mycket på Jojje Wadenius platta Goda’ goda’, och burit med sig den upp i åldrarna – för att musiken svänger!
Anneli: Målet har aldrig varit att Babblarna ska bli en dundersuccé med miljontals lyssningar, sålda böcker och så vidare – målet har alltid handlat om att vara inkluderande, att vara för alla barn. Att materialet jag skapade för min son med särskilda behov skulle vara lika lockande för andra barn också. Alla barn ska kunna leka med samma material utifrån sina förutsättningar.
Johan: Och det har varit hela idén från allra första låten.
Anneli: På det sättet blir det ju superkommersiellt eftersom vartenda barn är målgruppen men det har aldrig varit slutmålet. Alla ska med i samma lek. Sen är det ju underbart att vi kan få in pengar på detta ändå, för det gör ju att vi kan skapa ännu mer material och fantastisk musik.
Vilket ju är precis det kretsloppet vi på Stim vill möjliggöra; ersättning för musiken ni skapat så att ni kan fortsätta skapa!
Anneli: Och det är ju helt fantastiskt!
