Krigarsjälen Cherrie

Det finns mycket att säga om Cherrie, eller Sherihan Abdulle som hon egentligen heter. Hon sjunger som en gudinna. Och hon har musiken i sig. Men framför allt är hon en ung målmedveten kvinna, med sitt eget produktionsbolag och en tydlig plan för vad hon vill förmedla. Den planen har hon haft sedan hon gav ut sitt första album.

– Jag vet vad jag vill säga och göra. Och att jag vill inspirera och påverka.

Lite som Araweelo, som givit namn åt hennes eget produktionsbolag, tillika hennes andra album. Även titelspåret på albumet heter Araweelo.

– Araweelo var en somalisk härskarinna i uråldrig folksägen. Jag hörde den som en saga när jag var barn. Araweelo var rätt hemsk egentligen, kastrerade män och såna saker, men jag har alltid fascinerats av henne och tycker att hon är inspirerande. En stark somalisk kvinna som vågar ta plats.

– Vi somalier har en fantastiskt rik historia och en kultur med mycket poesi. Vi är talangfulla människor med starka rötter. Om jag bara kan få en enda unge att förstå det och känna stolthet så är jag nöjd.

Med sitt debutalbum Sherihan ville hon stå upp för och backa sina medsystrar i Rinkeby, dit hon flyttade när hon var nio år. På det andra albumet, som kom ut i juni, pratar hon mer om sitt ursprung – som somalisk kvinna uppvuxen i Finland och Rinkeby. En på många sätt tuff uppväxt, men som ändå har fört med sig mycket gott.

– Den har härdat mig och även gjort mig stark. Saker har hänt runt om mig som jag känner att jag måste prata om. Det är mer än bara musik för mig. Jag vill skapa en förståelse och på så vis försöka förändra. Hon gör det genom att kombinera den melodiösa R&Bn med samhällsengagerade texter som mer för tankarna till hiphop.

– Jag har alltid älskat R&B. Där finns de vackraste och finaste melodierna. Samtidigt finns en sådan berättarkraft, pondus och ärlighet i hiphopens texter som jag gillar.

Cherries föräldrar flydde från inbördeskriget i Somalia 1990 och kom till den lilla staden Lojo i Finland.

– Finland tog emot väldigt få flyktingar och det innebar att vi fick mycket stöd. Vi hade bostad och ekonomiskt stöd. Mina föräldrar utbildade sig och fick bra jobb. På så vis var det bra.

Samtidigt innebar landets restriktiva flyktingpolitik och det begränsade antalet flyktingar att det fanns mycket vardagsrasism. – Det var skitjobbigt socialt. Vi var bland de första från Somalia och många såg ner på oss. Flyktingförläggningar brändes ner och vi var rädda. Det har gjort att hon i dag har ett rätt skevt förhållande till åren i Finland.

– Jag var alltid ”the odd one”. Den som stack ut. Det fick mig att hata att vara somalier. Jag visste inte var jag hörde hemma och kände ingen identitet någonstans. – Samtidigt har det härdat mig. I dag blir jag inte så påverkad av främlingsfientlighet utan skakar av mig och gör min grej. Hon ser också hur åren i Finland har präglat henne positivt.

– Där tittade jag alltid utåt, strävande någon annanstans. Det har gjort att jag kan se framåt och bortom min nuvarande plats. På helgerna åkte familjen till Helsingfors, två och en halv timme bort, och köpte Bollywood-filmer.

– Jag är uppvuxen med de där filmerna och de där indiska tonerna hörs också på mitt nya album – tillsammans med afrikanska rytmer och även amerikansk R&B.

På somrarna åkte familjen ofta till Sverige dit hennes mostrar med familjer flytt. Och till slut blev mammans längtan efter gemenskapen så stor att hon tog med sig barnen och flyttade till Sverige. Pappan stannade kvar och föräldrarna skiljde sig. Men livet blev inte så lätt i bostadsbristens Sverige. Familjen flackade runt och bodde på vandrarhem, jourhem och i andra hand i bland annat Märsta, Solna, Hjulsta, Tensta och Vällingby.

Till slut hittade de hem. Till Rinkeby. Eller Byn, som Cherrie själv säger. Det blev den första plats där hon inte kände sig utanför. Där fanns en gemenskap. Hon hittade också tryggheten hos soundcheck sina kompisar – ett stort gäng tjejer, alla från olika länder och kulturer. Men det blev också rätt stökiga och destruktiva tonår.

Men var kom då musiken in i bilden? Och framför allt när?

– Jag visste tidigt att jag var duktig på att sjunga. Att jag hade talang. Men det fanns ändå aldrig på kartan att jag skulle kunna bli artist. Det fanns inte i min värld, i min identitet. Jag trodde nog inte att jag förtjänade något sånt.

– Dessutom var jag storasyster i familjen och det fanns inte tid och utrymme för drömmar. Det var liksom bara så det var. Det var först under det sista året på gymnasiet som musiken började ta plats.

– Jag led av kronisk depression och låste in mig hemma i lägenheten i flera månader. Allt var rätt mörkt på den tiden och musik var det enda som jag inte tyckte var jobbigt.

Vändningen kom när en kompis, Leslie Tay, tog med Cherrie till sin studio. De spelade in en demo och hon insåg att det faktiskt ”inte lät så kass”.

– Så man kan nog säga att musiken räddade mig. Jag skrev för att få ur mig saker och musiken började betyda något.

Det kändes bra. Det lät bra, dessutom. Hon skrev låten Intro, om vägen från Finland till Rinkeby, och la ut den på YouTube. Responsen blev omedelbar. Redan samma dag gjorde hon sin första intervju.

– Allt bara kom och det gick bra för mig. Från start, konstaterar hon.

– En av de första låtar jag skrev var Låta bli. Där bearbetade jag min depression och jag tycker fortfarande att det är en av de bästa låtar jag gjort. Jag insåg att jag kunde vara personlig, sända ut mina känslor och sedan få kärlek tillbaka. Det var häftigt att känna det stödet.

Det inspirerade. Ett år senare släppte hon singeln Tabanja som snabbt blev en viral succé. Hypen var ett faktum. Och året därpå gav hon ut albumet Sherihan och kammade bland annat hem priser för Årets hiphop/soul – både på P3 Guld- och Grammisgalan. Hon har dessutom haft kontroll på sin egen karriär och produktionen redan från start. Varit independent och byggt upp ett eget produktionsbolag och en studio. Men trots att hon har en egen studio händer det att hon fortfarande skriver och producerar sin musik hemma i sängen. Under täcket.

– Det började när jag nyligen hade gått en kurs och lärt mig att producera själv. Jag hade ingen isolerad studio där jag kunde spela in, så det fick bli hemma, under täcket. Det blev en helt annan grej. Jag var helt själv och lät melodier komma ur mina drömmar.

– När du vaknar ur en dröm är du i ett så sårbart tillstånd och saknar mentala spärrar, så det blev väldigt känslosamt. Sedan tänkte jag att jag skulle ta med mig låten och spela in den i en studio. Men det blev inte samma sak, så jag behöll inspelningen från sängen. Resultatet blev Mig själv/menat, en kärlekslåt som ofta spelas på bröllop.

I dag är Cherrie inte bara en av de största R&B-artisterna hemma i Sverige. Hennes musik spelas över hela världen. Men hur kommer det sig att hon gör succé också internationellt när hon nästan uteslutande sjunger på svenska?

– Min musik kommer från hjärtat och det verkar publiken känna. Många säger till mig ”I don’t understand the words, but I can feel them”.

– Det är lätt att prata känslor med R&B. Men jag vill inte bara att det ska vara nice musik. Därför har jag backat tillbaka till vad jag själv behövde när jag var i Finland. Vad berörde mig då? På så vis blir min musik stark och känslosam.

Det nya albumet är inte heller så mörkt som det förra.

– När man lyssnade på mitt första album ville jag att det skulle kännas. Den här gången vill jag att det ska kännas bra. Jag mår mycket bättre nu och jag vill hylla mina rötter och alla kulturer och erfarenheter jag fått på vägen – från Somalia, Finland och Sverige. Det är en nostalgi som jag vill ska kännas.

I dag lever Cherrie sin dröm. Och hon vet att hon förtjänar den. Det är också något hon vill förmedla till alla unga där ute.

– Jag vill säga att de ska tro på sig själva. De är bra som de är. Jag önskar att någon hade sagt det till mig när jag var yngre.

Publicerad i Stim-Magasinet #2 2018
Text: Pia Runfors
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin