Artikeln publicerades i Stim-magasinet #4 2013
I höstas uruppfördes tonsättaren Jonas Valfridssons senaste verk A Fragmented Memory; My Overgrown Little Tree House i hemstaden Jönköping. Stycket är specialskrivet för ortens nya kulturhus Spira. Men för två år sedan när Jonas fick erbjudandet att komponera om staden han växt upp i, visste han först inte var han skulle börja.
– Det var ganska tomt, anonyma bensinmackar och videobutiker. Men när jag tänkte tillbaka lite djupare och mindes hur jag brukade bygga kojor i skogen, hittade jag en känslomässig koppling till staden, säger han.
Titeln till trots är Jonas noga med att påpeka att det inte rör sig om ett nostalgiskt och naturromantiskt musikstycke.
– Jag var ganska ängslig som barn och ville helst vara inne, spela tv-spel och titta på videofilm. Naturen var lite läskig. Den känslan fick utgöra grundklangen i verket.
Steget från att bygga trädkojor i skogarna runt om i Jönköping till att komponera konstmusik som vinner priser i världsstäder som Tokyo kan tyckas långt. För Jonas började resan från koja till konserthus hemma i pojkrummet där han satt som 13-åring och tvångsmässigt nötte in gitarriffen från Metallicas The Black Album.
Några år senare fanns samma totala fokus för musiken kvar – men gitarren hade han lagt åt sidan till förmån för notblocket.
– I gymnasiet insåg jag att jag var mer intresserad av att skriva musik än att spela den. Det var då jag kom in på konstmusik genom ganska avancerad film- och tv-spelsmusik. Via filmer som Star Wars och A Nightmare Before Christmas väcktes Jonas nyfikenhet på konstmusiken. När han senare upptäckte att så gott som alla de stycken han beundrade var inspirerade av två av 1900-talets mest inflytelserika kompositörer, Stravinskij och Ravel, blev Jonas som han själv säger ”helt såld”.
– Det som skiljde mig från mina klasskamrater var att jag hade ett väldigt analytiskt förhållningssätt till musik. Det har man inte inom rock’n’roll. Där analyserar man gärna artisten och var denne kommer ifrån – men man är inte så förtjust i att analysera själva musiken.
Du menar att det är viktigare att veta att Bruce Springsteen kommer från New Jersey än att förstå teorin bakom hans ackordföljder?
– Min uppfattning är att man inom pop och rock är väldigt förtjust i autenticitet och tycker att för mycket analys förstör upplevelsen. Det är inte så ofta musikjournalister dissekerar den senaste hitlåten utifrån ett musikteoretiskt perspektiv. Men det var så jag ville göra och det får man utlopp för inom konstmusiken.
Kan en del av förklaringen till varför konstmusiker ofta är relativt okända vara just att det ligger ett så stort fokus på verket och inte på upphovsmannen?
– Ja, i synnerhet i Sverige och det är bekymmersamt. Jag är avundsjuk på exempelvis litteraturen i det avseendet. Jonas Hassen Khemiri och de andra författarna blir superstars medan gemene man inte kan nämna en enda nu levande svensk tonsättare. Det finns liksom ingen plats.
Jonas sitter och förklarar om den anonyme tonsättarens värv och vardag i en anonym studio belägen i en hyfsat anonym del av Stockholm. Han är klädd i vit skjorta, svart kostym och svart slips. Möjligtvis av en slump – möjligtvis inte – bär han samma uniform som Quentin Tarantino gav sina karaktärer i kultfilmen Reservoir Dogs för att utstråla just anonymitet. Men Jonas låter inte bitter när han pratar om konstmusikens ställning i Sverige – det är snarare ett nyktert konstaterande av nuläget.
– Konstmusik ingår inte i vår grundutbildning. Det skulle vara genant att inte veta vem Moa Martinsson eller August Strindberg är, så är det inte med konstmusik. Däremot har vi väldigt bra koll på populärkultur. Då är det i stället pinsamt att inte känna till vad The XX eller Breaking Bad är.
Jonas har tidigare studerat vid musikkonservatoriet i Paris 19:e distrikt i Frankrike, och ett år bodde han i tyska Bamberg och komponerade på ett arbetsstipendium han fått av Internationales Künstlerhaus Villa Concordia. Jonas tycker att attityden till konstmusik utomlands skiljer sig mycket från den i Sverige.
– Intresset för konstmusiken är större i Centraleuropa. Jag har pluggat i nio år och under en period efter jag hade slutat skolan blev jag bara spelad utomlands. Jag spelades i Manchester, Tokyo och Paris, men aldrig i Stockholm.
Arbetsstipendiet som Jonas fått från Künstlerhaus Villa Concordia innebar i praktiken att han fick bo gratis i ett barockslott och komponera helt fritt i ett år.
– När de frågade om jag var intresserad trodde jag först att det var ett spam-mejl. Motsvarande skulle vara helt befängt i Sverige. Att man litar på att om man ger en konstnär lite pengar och någonstans att bo så kommer konstnären att producera verk. Den attityden ingår inte i arbetslinjen.
– I Tyskland fick jag testa att vara helproffs och känna på att bestämma helt över min egen tid. Hur mycket jag jobbar, hur mycket jag dricker öl och så vidare. Det var viktigt för mig.
En av lärdomarna som Jonas tog med sig från det tyska barockslottet är anledningen till att vi sitter i hans studio och pratar, och inte vid hans köksbord. Egentligen räcker det med ett enkelt piano, en dator och ett notblock för att komponera, men för Jonas är det viktigt med en arbetsplats.
– Det liknar mer en vanlig tillvaro. Om jag går till kontoret och jobbar är det också lättare att släppa arbetet när jag kommer hem. Men det handlar också om en respekt inför andra, att kunna säga till vänner och flickvän att man är på jobbet.
Staden som en gång inte spelade hans musik har nu släppt in honom och nästa år ska Stockholms Nya Kammarorkester uppföra ett nytt verk av Jonas. För att ha råd med både lägenhet och studio i huvudstaden jobbade han länge som personlig assistent vid sidan av tonsättandet. Men i takt med att han får fler uppdrag satsar han nu fullt ut på musiken.
– Just nu är det mest orkestrar som hör av sig. Jag har fått något av en stämpel att jag gör orkestermusik och det är också orkesterstycken jag är aktuell med den närmaste tiden.
Hur går det till när du får ett tonsättaruppdrag?
– Orkestrar brukar mejla och fråga om jag har tid att skriva något nytt åt dem och då svarar jag ja. Alltid ja. Sedan söker orkestern pengar via exempelvis Konstnärsnämnden för att kunna betala mig. Nuförtiden skriver jag nästan bara på uppdrag. Jag måste prioritera det som ger pengar, annars skulle jag gå under.
Att skriva musik på uppdrag kan vara svårt. Speciellt om inspirationen tryter och deadline närmar sig. Då får man luta sig tillbaka på sin utbildning, menar Jonas.
– För att klara av att vara tonsättare så måste man lära sig att jobba utan inspiration. Det kräver disciplin och rutin. Man biter ihop. Det är därför jag har studion. Jag går till jobbet och sedan ska jag komponera klockan 10–13 innan jag får göra något annat.
Var det Jan Guillou som sa att inspiration är till för amatörer?
– Precis, man kan inte lita på att inspirationen sammanfaller med arbetstiden.
Det tog Jonas ett halvårs arbetsdisciplin att skriva det 20 minuter långa stycket till Jönköpings konserthus. När man har jobbat med ett projekt så intensivt så länge blir det känslosamt att lämna ifrån sig resultatet, berättar Jonas.
– Att lämna över verket till en dirigent är den emotionellt starkaste situationen som finns för en tonsättare. Oftast brukar jag gå på en repetition innan premiären, det är mycket tystare än på en konsert. Då har jag jobbat med verket i ett halvår och får äntligen höra allt det som jag har föreställt mig.
Hur mycket påverkar dirigenten hur musiken låter i slutänden?
– Det finns ganska mycket tolkningsutrymme även om det handlar om subtiliteter. I min musik kan man dra ner mycket av sin personlighet. Det händer att dirigenter hör av sig och har frågor, men jag brukar inte ha några kommentarer. Man ska inte hålla för hårt i sina verk, det är som att inte låta sina barn bli vuxna, som en av mina lärare uttryckte det.
Förr i världen var tonsättare och dirigent ofta synonymt. Men allt eftersom samhället blivit mer specialiserat så är kombinationen inte så vanlig längre. Jonas är fullt nöjd med att tonsätta och har inga planer på att greppa dirigentpinnen i framtiden.
– Fast Stravinskij sa alltid att han tyckte tonsättare skulle dirigera, dirigenter har mycket bättre betalt.
Text: Anders Löf
Foto: Viktor Gårdsäter
