"Jag tänker mycket bildmässigt när jag komponerar"

Det är Lina som föreslagit att vi ska ses på Moderna Museet. Tanken är att Skeppsholmens lövsal i höstens färger ska fungera som en fond för bilderna till intervjun. Platsen blir också en passande kuliss för ett samtal om ursprung och skapande, med dottern till två konstnärer.

− Min mamma gick på Mejan, Konstakademin, så jag hängde ofta här på Moderna som barn.

Lina leder oss vant genom korridorerna för att hitta en plats där vi kan prata ostört.

− På samma sätt som min dotter antagligen har varit mer på jazzkonserter än genomsnittet så gick jag på konstutställningar, men jag tycker fortfarande att det här är det bästa.

Moderna Museet?

− Nej, att fika!

Vi är framme i museets café. Vi köper kaffe och bullar och sätter oss vid ett bord i hörnet.

Jag har läst att du önskar att du växte upp i en musikerfamilj?

− Det var nog någonting jag sade när jag själv fick en dotter. Helt plötsligt insåg jag att hon, som femåring, kunde en massa om musik som jag lärde mig först i gymnasiet.

Att båda Linas föräldrar var bildkonstnärer är ett arv som hon fört med sig in i musiken. Inför nya projekt använder hon ofta vision boards där hon klipper, klistrar och sätter upp fotografier och färger för att hitta inspirationen. Det visuella får skapa kontext för det musikaliska.

− Jag fick med mig bilden på ett generellt underliggande plan och fick lära mig saker som perspektivritning av bara farten. Jag tänker mycket bildmässigt när jag komponerar.

− Jag är alltid involverad i omslagen på mina skivor och har väldigt klara direktiv om hur det ska se ut. Ibland har omslagen varit klara före musiken. Då vet jag hur musiken ska bli och jag kan börja jobba.

På den tiden man skrev noter för hand gjorde Linas ursprung sig påmint genom hennes fascination för noten som tecken och den speciella handstil man får av att skriva noter. Men numera sköter hon den delen av jobbet framför datorn.

− Min kreativa process är oftast att jag bara sitter och improviserar på pianot eller med en gitarr, sjunger och spelar in det på telefonen. Ibland komponerar jag direkt i datorn men det blir bättre om jag sitter vid pianot först och sen arrangerar musiken framför datorn.

Från att skriva prydliga g-klavar i sitt linjerade notblock till att komponera musik med sin smarta telefon. Mycket hinner hända under 25 år.

Du firar 25 år som artist i år, hur hade du tänkt fira?

− Oj, jag hade helt missat det. När jag firade 20 år som artist hade jag en jubileumsföreställning. Jag började turnera när jag var ganska ung, runt 18-19 år. Den föreställningen var ett sätt att säga till mig själv och inför andra att jag har hållit på med det här ett tag nu och kan det. Vi får se om jag hittar på något i år.

Och hur överlever man 25 år som jazzmusiker i Sverige?

− Man får vara väldig ekonomiskt våghalsig. Eftersom mina föräldrar var konstnärer är jag uppvuxen inom en kulturyttring där det är om möjligt ännu svårare att försörja sig. För mig var det ett uppköp att bli jazzmusiker. 

− Min mamma lyckades försörja mig och min syrra i jättemånga år som bildkonstnär och ensamstående. Det skapar en trygghet om att allt kommer att lösa sig. Jag tror det är värre för musikanter som kommer från en familj med vanliga nio till fem-jobb. Då kanske man får en press hemifrån, ”Hur ska du försörja dig?”, ”Det verkar omöjligt.”

Men du har aldrig känt för att strunta i alltihop och bli ingenjör istället?

− Nej, men jag har periodvis även jobbat med att undervisa för att försörja mig. Både på musikhögskolan i Göteborg och i Stockholm. Sedan sju år tillbaka har jag fått ett konstnärsstipendium på ungefär 90 000 kronor om året efter skatt, från Konstnärsnämnden. Det gör jättestor skillnad.

Sammantaget konstaterar Lina att det är stipendier och extrajobb som får det att gå runt för svenska jazzmusiker, väldigt få kan försörja sig på skivförsäljning och turnerande.

− Stimpengarna bidrar förstås också en del när man skriver sin egen musik.

Att svenska politiker de senaste tio åren varit mer inne på Da Buzz än da jazz har inte gjort saken lättare.

− Problemet är att pengarna som går till det fria musiklivet har stannat kvar på samma nivå samtidigt som allt annat går i en annan riktning. Jag får samma verksamhetsstöd för mitt band från Kulturrådet idag som jag fick för 20 år sedan. Det behövs en rejäl ökning av anslaget till det fria musiklivet, arrangörer och musikgrupper.

Att söka kulturstöd har blivit en naturlig del av alla de pusselbitar som ska falla på plats när Lina väljer nya projekt.

− När jag får en idé om ett sammanhang eller några musiker som jag vill jobba med, kontaktar jag dem och ser om de har lust att vara med. Då har man en grund. Sedan får man söka pengar så att man kan betala musikerna.

Till skillnad från när klassiska kompositörer skriver beställningsverk skriver Lina nästan bara stycken där hon själv är med och sjunger.

− Jag skriver mest till mig själv. Men en del av det senaste beställningsverket jag gjorde med Norrbotten Big Band är faktiskt instrumental. När man sjunger och samtidigt ska leda en orkester är det många saker att koncentrera sig på, då kan det vara härligt med en paus.

Du är sångerska, kompositör och textförfattare, jag tänker att du är som en singer-songwriter fast med jazzband istället för en ensam gitarr?

− Jo, jag är nog ganska ovanlig. Jag har försökt hitta någon annan sångerska som skriver för storband men inte lyckats. Jag skulle vilja ha ett fotografi på någon som sjunger och samtidigt leder ett storband så att jag kan se hur de gör. Man vill inte stå med ryggen mot publiken samtidigt som man sjunger och dirigerar.

2006 bildade Lina och jazzsångerskan och kompositören Gunilla Törnfeldt nätverket Impra, som arbetar för att göra kvinnor mer synliga inom improvisationsmusik genom att lyfta fram förebilder och kollegor.

− Jag visste ju att det fanns kollegor som inte är män men det var sällan man träffade dem. Till sist började det känns lite konstigt. Så fort man blev intervjuad var det alltid: hur känns det att vara ensam kvinna bland så många män?

Mycket har hänt på jämställdhetsplanet sedan Impra startades. Numera driver nätverket två klubbar – en i Göteborg och en i Stockholm – som jobbar praktiskt med normkritik och jämställdhet i programsättningen.

− Jag tycker att vi har gjort stor skillnad inom jazz- och improvisationsscenen, inte minst genom att sätta frågan på kartan och bara vara där och påpeka när någonting har varit orättvist.

Ett tydligt exempel på att tiderna förändras är hur det prestigefyllda priset Jazzkatten, instiftat 1993, har utvecklas.

− Jag var den första kvinnan som vann årets musiker (2011), det kändes lite konstigt. Det är många som har missförstått när jag har försökt förklara det här. Jo, jag är jätteglad att jag fick priset men det var också kanske tio år för sent. Mina kollegor och andra som jag har skrivit musik till fick priset tio år tidigare.

− Det var många som störde sig förra gången jag pratade om det här. Och jag förstår det, de flesta känner sig orättvist behandlade, speciellt om de är jazzmusiker. Det är svårt att få pengarna att räcka. På det sättet är jag väldigt lyckad – jag har kunnat försörja mig och fått en massa uppmärksamhet och stipendier, så jag ska väl sitta ner och vara tyst.

Det historiska problemet med Jazzkatten var att det nästan bara var män som satt i juryn och nominerade män som sedan vann priset,menar Lina. Den strukturen har blivit bättre.

− Det var bisarrt med tanke på hur många kvinnliga jazzmusiker som finns där ute. Fortfarande har Rigmor Gustafsson eller Karin Hammar inte fått det.

I år är Lina nominerad till Jazzkatten igen. Den här gången som årets kompositör och finns det inga dubbla känslor inför om hon skulle vinna.

− Det känns faktiskt jättekul, speciellt eftersom jag har jobbat så mycket med att skriva musik de senaste åren. Det har varit svårt att prata om de här sakerna men jag är inte rädd för att sticka ut hakan. Jag tycker det är annorlunda nu, nu är det både kvinnor och män som blir nominerade.

Lina om…

…att komponera P2:s officiella jingel:

− Det var ett väldigt lyxigt uppdrag och jättespännande att skriva musik för en symfoniorkester. De bad om att få in tio-femton skisser från olika kompositörer och lyssnade på dem utan att veta vem som skrivit vad, och så valde de mig. Den spelas knappt en minut om dagen och ger inte jättemycket pengar – om man vill ha klirr i kassan ska man skriva för tv.

… om senaste skivan ”The Sirenades” som hon gjorde tillsammans med Norrbotten Big Band:

− De hade beställt 20 minuter musik av mig och jag ville inte skriva musik till ett storband utan att spela in det. Parallellt hade jag också skrivit musik till mitt fyrmannaband så det fick bli en dubbelskiva.

… om Stim:

− Jag har varit lite kritisk mot Stim i hur de förhandlade med Spotify, jag tyckte det blev en extremt låg ersättning. Men i övrigt har jag inga problem med Stim. Det känns som att många unga inte vet att man ska rapportera livespelningar till Stim, det är synd för det kan bli mycket pengar. Men jag gillar verkligen Stim.

… sina outgivna verk:

− Jag skrev en del filmmusik när jag gick på Musikhögskolan och vi hade ett samarbete med Dramatiska institutet. Det var länge sedan, det skulle vara kul att lyssna på igen.