"Jag fick ett musikprogram i ett flingpaket – då förstod jag att jag ville göra musik"

Grattis till priset! 

– Tack så mycket.

Du gör nu sällskap med Benny Andersson, Robyn, Veronica Maggio, Per Gessle, Max Martin som en av de stora. Hur känns det att kliva in det här sällskapet? 

– Overkligt. Det känns verkligen overkligt. Det är otroligt kul, verkligen. 

Det är som är spännande med dig är att alla har hört låtarna och musiken du gjort men väldigt få vet något om dig egentligen. Jag tänkte vi kan börja från början, var föddes du och var växte du upp? 

– Jag föddes i Iran men vi flyttade till Danmark när jag var 3. Där bodde jag fram tills jag var 11 då vi flyttade till Stockholm, i Kallhäll. Så det var där växte upp och bodde där väldigt många år. 

När kom du in på musik? Minns du den första musik du hörde under uppväxten som du verkligen gillade? 

– Ja, det är en låt som jag lyssnar på än idag – varje dag. Tracy Chapman med Crossroads. Det är mitt första musikminne. Min pappa älskade musik, han hade alla typer av musik – rock, pop, persiskt. Plattan heter Crossroads, och när jag lyssnar på den blir jag glad. Den påminner mig om barndomen. Jag tror att jag alltid varit intresserad av musik. Jag minns att jag stod och lyssnade på all typ av musik och stod och dansade. Mycket M.J. och sån typ av musik. Pappa gillade musik, han både spelade och sjöng.

Så Crossroads med Tracy Chapman, vad är det för slags låt? Kan du beskriva den? Jag har ju hört  Fast Car.

– Ja precis, Fast Car är ju den stora hitten. Lite folk soul, den är svår att förklara. Folk med en gnutta soul.

Och den lyssnar du fortfarande på varje dag? Har du någon ritual du följer, i lurarna i studion – på vilket sätt lyssnar du på den varje dag? 

– På morgonen oftast, när jag gör mig redo för dagen. Heavy rotation. Den får mig att må bra och få positiv energi – det är så jag vill starta dagen.

När kände du för första gången att du ville göra musik själv?

– En kompis till mig hade ett program, Magic Music Maker hette det. Så jag fick en demo av honom med loopar man kunde sätta ihop. Där växte det fram ett intresse. En kompis och jag började DJ:a och vi kallade oss The White Tigers – jag älskade tigrar. Jag älskade tigrar, de vita tigrarna i Sibirien och så där. Musiken var sämst, men namnet var coolt. Där började intresset för att skapa komma fram. Sen fanns ett program som hette eJay, tror det är svensk, där man gick gratis demos i Kelloggs-paketen.

I flingpaketen? Osannolikt. 

– Ja, där testade jag hiphop vilket jag inte gillade för jag lyssnade mycket på hiphop, och de samplingarna stämde inte riktigt överens med vad det var. Sen kom Dance eJay, men jag lyssnade inte på dance utan det var mycket hiphop och RnB och M.J. Jag kunde inte så mycket om dance music där och då, men jag tyckte ljuden var coola och det växte fram att jag ville göra det!

Hur gammal var du då? 

– 11.

Och då var det lurar inne i pojkrummet som gällde? 

– Ja precis. Min pappa jobbade med IT, så vi hade tre datorer bredvid varandra där jag satte mig på en dator. 

Spelar du några instrument, eller är det just datorn som gäller? 

– Jag lånade en synt av en polare som bodde i porten, över sommaren. Jag ville kunna spela egna grejer, mycket på grund av min pappa som också spelar. Så jag höll på hela sommaren och lärde mig toner och fick förståelse hur man spelar. Om jag hör en låt så tar jag ut melodin osv. Sen började jag sjunga lite sakta men säkert. Men allt började med keyboard.

Då har du ju verkligen lärt dig allt från grunden? 

– Ja, och på den tiden fanns inte Youtube. Där kan du lära dig allt idag. Då var det trial and error. Första gången jag sjöng in var på en stor skärm, som hade en mic på där jag fick stå nära och kände hur dåligt det lät. Sen skaffade jag en mic så minns jag väl hur jag kände varför låter det så dåligt för?

Du upplevde att du var en skönsångare men inte riktigt? 

– Ja, och hur tonerna låter. Jag kunde inget om EQ eller kompressorer eller mixning. Jag tänkte att så länge du har en bra mic så låter det bra. Så jag fick lära mig lite där haha.

Vi hoppar fram lite. Första gången som ditt namn dyker upp är 2008, med Darin och David Lindgren. Jag antar att det är en lång berättelse – men hur gick du från pojkrummet till att börja göra musik med dem? 

– Jag gjorde mycket musik med hiphop i skolan, jag sjöng och skrev refrängerna och de rappade, jag spelade in polare som rappade. Där kom jag in mer på att spela in och prodda andra. Jag var med på ett program på radiostationen Power.

Deras inriktning är lite mer RnB och hiphop visst? 

– Ja precis. De hade någon sångtävling och en polare frågade om jag inte skulle vara med. Först blev du uttagen till programmet, där var det typ som en battle - så kom du till nästa runda och nästa. Då kom jag till final och blev inbjuden till radiostationen och sjunga live i studion. Där var en producent som heter Ari, som hörde mig på 7eleven på fyllan – jag sjöng Mario Winans låt, och han tänkte har de släppt denna acapella? Sen insåg han att det var en tävling så han ringde in och frågade efter mitt nummer, men de ville inte lämna ut något då jag fortfarande var med i tävlingen. Han drog till studion och undrar fortfarande vem jag var, han var ju jävligt bra. Minns du han jag lånade synten av i porten? Hans brorsa är producent och de delade studio. Så när han berättade om vad han hade hört på radion – Vänta, jag tror det där är min brorsas vän! Och på så sätt fick jag ett möte med Ari och kom in i studielivet, skriva låtar och prodda musik. Sen blev jag signad av Warner/Chappell Music.

Och på Chappell Music är du fortfarande? 

– Ja, delvis. 

Då måste du ha varit en väldigt bra sångare – och det är en sida av dig som inte så många känner till tror jag. 

– Nu är jag nog inte lika bra, sången är ju som att gå på gym och jag har inte hållit igång den. Jag kan sjunga men jag var väldigt bra.

Det är intressant, för producentyrket kopplar man mycket med hands on med knappar och fingrar – men många har ju, som Max Martin och Shellback, börjat som sångare i band – att vara en bra sångare verkar vara väldigt bra om för en producent och låtskrivare. 

– Det är väldigt bra. Speciellt om du ska prodda en artist, det är enklare att förmedla ett uttryck om något låter fel eller förmedla en viss melodi sjung såhär, ta den här stämman. Du måste inte kunna sjunga, men det hjälper otroligt mycket. Speciellt om det är en teknisk sak, som en glide – då kan du bara härma istället för att spela det på pianot. På det sättet är det väldigt hjälpsam.

Vann du tävlingen? 

– Nej, vilket var tur! Då skulle jag blivit signad någonstans. Allt händer av en anledning.

Hette du bara Ilya då, eller hade du något artistnamn? 

– Nej, bara Ilya. Jag hade ett producentnamn en gång – Knock Down – en hommage till min kampsportssida, men det klipptes efter några år. Sen blev det bara Ilya. Det var faktiskt Shellback som sa Varför kör du inte bara på Ilya? Det är mycket snyggare.

Din kampsportssida – vad gör du där? 

– Nu boxas jag med PT. Jag kan inte gå till en klubb, jag är för tävlingsinriktad och skulle fastna helt. Jag tränade mycket karate, men slutade precis innan mitt svarta bälte så kan inte skryta att jag har det.

Då har man ändå kommit väldigt långt. 

– Ja, tredje graden brunt har jag. Sen blev det thaiboxning i några år med tävlingsgruppen på Stockholm Muay Thai – men gick aldrig matcher. Jag ville bli artist och var lite rädd att en sned näsa skulle ställa till det. Jag tror att kampsportssidan har hjälpt mig väldigt mycket mentalt.

Att hålla fokus, och att orka gissar jag? 

– Ja, och tävlingsinriktningen. Att man någonstans vill visa – alla från orten vet – att man vill visa samhället att man duger och att man också kan. Där har kampsportsidan hjälpt till väldigt mycket.

Har du upplevt det, att komma från orten, inte ha ett svenskt namn – att folk ser på en på ett annat sätt och att hela tiden underskattas. 

– 100 procent. Det är så jag är uppväxt.

Kan du ta den känslan och omsätta den i energi nu? 

– Det gör jag varje dag. Varje dag.

Jag tänkte på det där med kampsporten, du jobbar nu från L.A., där Max Martin har byggt ett studiokomplex av gamla bostäder – där Marilyn Monroe och Frank Sinatra har bott – där finns en någon slags trädgård? Jag träffade dig där en gång och då nämnde du energistenar – vad är egentligen energistenar? Har det kopplingar med kampsporten och det österländska att göra? 

– Inte direkt kopplat med kampsporten, men mycket kommer från Feng Shui – det är energistenar som skapar en viss energi. Jag har några här, jag vet inte exakt vilka energier de står för – det får du fråga min mamma, hon är väldigt insatt. Där har vi stenar överallt som utsänder positiv energi, alltid positiv energi: power, health, framgång, lycka – och de finns lite överallt. Ibland kunde man se de där rosa små stenarna. Det är bara positiv energi som man känner.

Så din mamma har valt ut just det där armbandet? 

– Ja, hon skaffar nya till mig varje år. Hon sa i år ska du ha på dig det här. Så jag har det från mamma – på det sättet har jag lagt märke till de, just från mamma. Det är många som inte tänker på dem.

Du hamnade i studiemiljöer, där med Darin och David Lindgren, och sen kommer du till Max Martin-sfären där du gör de första Ariana Grande-låtarna. Problem och Bang Bang som är fantastiska låtar och som breakade henne som artist! Kan du berätta mer om den processen, hur hamnade du där i studion med henne? 

– Det började som vänskap med Shellback, vi hängde bara och han kände Julius.

Julius som är din A&R, som känner Martin och Johan då. 

– Då jobbade han på Warner/Chappell, där jag satt i studion tillsammans med några andra. Då brukade Johan hälsa på Julius och vi började hänga och spela Fifa. Jag gillade honom så mycket ville inte spela upp något för honom, jag ville inte vara en sån person som utnyttjar situationen. Jag spelade ingenting för honom tills han frågade själv vad jobbar ni på? Så vi spelade upp och han tyckte det lät väldigt bra, det var ju mest idéer. Han pratade ihop sig Martin och det ena ledde till det andra – till slut så bestämmer de att frigöra något som heter Wolf Cousins – vilket var magiskt. Det är ett lag av unga, lovande producenter på Roslagsgatan. Där Wolf Cousins står för vargkusinerna i Bamse och Shellback är skalman. 

– Ja, så det är en lite rolig connection där. Tror det första som släpptes var Problem. Då hade jag börjat jobba Savan Kotecha lite på distans, där han började nämna Ariana. Hon var redan känd genom Nickelodeon men hade inte slagit utomlands än. Hon hade en hit som hette The Way, vilken jag älskade då det var mycket RnB. Jag tyckte det var roligt att kunna blanda mycket RnB med pop. Problem och Banb Bang, och One last time.

Problem var Savan Kotecha med och producerade, som har en svensk fru – så han tillhör ändå det där svenska gänget på den vägen. Han har berättat att de testat med flera producenter men ingen hade riktigt lyckats sätta trummorna –  sen fick du den och du satte det på 20 minuter.

– Han hade idéen som han hade spelat in, och han hade testat den med andra producenter och akter – men ingen hade nailat idéen och visionen. Jag spelade in honom för att att jag ville ha en egen voiceover, och då sjöng han nästan hela versen som den låter idag, med ett sjukt dålig pre. Sen refrängen som jag hade sparat och proddade efter det. Sen tyckte han det lät fett. Sen kom Martin in och vi skrev klart den.

Du har jobbat med många artister på världsnivå, men Ariana Grande är den artist du jobbat med mest med, över 20 låtar. Hur är det att jobba med henne? Är det något speciellt ni utgår ifrån?

– Den utvecklingen hon haft, sen vi började jobba, både som person och låtskrivare, som artist, hon producerar själv och föredrar det, hon kan allt – den utvecklingen har varit helt magisk. Det som är coolt med henne är att hon är äkta. Hon gör det hon känner för att göra. Vårt samarbete, där har vi mest experimenterat. Några gånger har det blivit jättedåligt, andra gånger har vi inte gjort klart. Hon är väldigt öppen till att testa nya saker - och därav har vi gjort många olika typer av musik. Hon är så otroligt, otroligt begåvad - jag såg det där och då, hon kommer bli en ikon.

Bokar man in en session, en tisdag mellan 15–20 eller hur går det till? 

– Det är lite olika. Med Ariana har det alltid varit ganska organiserat. Ibland kan hon ringa och säga att hon kommer in till studion – men ofta bokar vi in 1–2 veckor. Det är lite olika, men det är aldrig sena sessions. Jag gillar inte att göra 1–2 dagar, jag vill ha en vecka. Ibland knäcker man koden på fredag, då vill man ha mer tid att fortsätta.

Väldigt många låtar som du gör, framförallt pop och RnB, så jobbar man i team. Ofta 5-6 låtskrivare. Hur funkar det – hur jobbar man i team på det sättet? 

– Dels är det svårt att ta beslut ibland, det tar längre tid. När man är i ett team så blir det en energi, återigen med Feng Shui, du skapar en energi i rummet. Du kanske säger något som triggar mig till att komma på något. Det hade aldrig hänt om jag suttit ensam. På det sättet är det otroligt viktigt, för min del i alla fall – alla bidrar med något. Jag skriver ju musik, text och melodier också, men det beror på i vilket rum jag är i. Om jag sitter med Martin och Savan så kanske jag backar undan och bara fokuserar på musiken.

För att de två är så utpräglat fokuserade på melodier? 

– De är så aktiva. Om det är något jag hör jättetydligt så kommer jag in och säger det. Men ofta låter jag de göra sin grej. Sen i ett annat rum kan jag vara mer aktiv i melodierna, jag kan ta den rollen också. Jag älskar grupparbetet. Det är det bästa för mig. Hellre står jag där med en fet låt med polare än ensam.

Uppstår det någonsin diskussioner om vem som har gjort mest på låten? 

– Sånt händer ofta när man jobbar med folk utanför sin grupp. Alla har varit med om olika situationer i sitt liv, någon kanske hemska saker - då blir de mer annorlunda i procentfördelningen. Inom gruppen, där vi vet var vi har varandra, så kanske jag gör 90 procent av låten en dag, en annan dag kanske du gör det. Men vi splittar lika. Ofta om vi fastnat någonstans, vi får inte till en del, då tar vi in någon. Då blir det ofta inte equal split mellan alla.

Någon som kommer in och bara löser problemet?

– Ja, precis. Det är bara en vänskaplig diskussion. 

När man håller på med en låt, förstår man att den kommer bli en hit? Begriper man det under processen? 

– Hit vet jag inte, det vet man aldrig. Men känner jag något när jag hör den här låten. Det har hänt när man gör musik där man vill känna något, men innerst inne så vet du att egentligen gillar du inte du det här. Då vet du att det något som är fel. Men när man känner, när man spelar upp den, att man älskar den och att man får den där energin från de man spelar upp den för – då har den något! Jag har aldrig sagt att det här är en hit. Jag vet i alla fall aldrig det. Men känner jag något för den – absolut.

Finns det något utmärkande drag, jättesvår fråga, i låten som gör att den sticker igenom? Som Tracy Chapman tex. Vad är det för någonting?

– Jag tror först och främst, många är inne på text, men melodin är det viktigaste – att du dras in. Jag lyssnar alltid på melodin först, där är alla olika, och om jag blir intresserad, då börjar jag lyssna på texten. Så melodin är det viktigaste. Sen är det otroligt viktigt att från första början, skapa något slags intresse. Oj, vad är det här? och att sen blanda det med något oväntat. Ibland när man lyssnat mycket på musik så kan man lista ut att den toner går dit, eller nu börjar det droppa. Om man på något snyggt sätt skapar moment i låten som inte är förväntade - det är också viktigt. Det är olika, men känslan är det absolut viktigaste. Kommer det här från hjärtat, är det äkta – det är det viktigaste. 

Att ha känslan behöver inte vara det mest perfekta, utan ofta leta efter något som inte är just perfekt. Du visade förut när du knäppte med fingrarna ... kan du knäppa med fingrarna?

– Ja, jag ska se om det blir bra. 

... och så skramlar armbandet lite. Du sa att det finns artister som tagit det ljudet, för att de gillar det där knäppet och skramlet.

– Ja, när vi höll på med Trolls-albumet med Justin Timberlake så höll vi på mycket med sånt. Han älskade när vi bankade lite, och när det skramlade till lite – så det använde vi mycket i låtarna. Det är i många låtar det används, jag älskar att slå på saker så det brukar höras generellt.

Då kanske man, även fast man inte fattar det, så känner man just att det är en människa. Allt kan bli väldigt digitalt annars. 

– Ja, man hör nästan ... eller man känner nästan när allt är för perfekt. Det får inte bli det. Det måste finnas något organiskt, även om du gör elektronisk musik - vilket typ av musik som helst - så måste det finnas något som inte är rätt. Annars blir det för perfekt.

Väldigt många svenskar vill jobba med Beyonce – men du är den enda som har gjort det! Kan du berätta hur det gick till, och mer om projektet Spirit?

– Ja, det var väldigt surrealistiskt att det är kopplat till just Lejonkungen. Min pappa gått bort, och den första filmen jag såg på bio med honom var Lejonkungen. Så det blev en fint och härligt moment för mig. Våra team hade pratat ihop sig, och sagt Ska vi testa något med Ilya, Labyrinth och Beyonce och de tyckte de lät intressant. Det började med att jag och Lab satte oss vid pianot och gjorde en enkel idé, vi ville förmedla en känsla. Vi visste att den skulle vara till nya Lejonkungen, så vi gjorde en slaksidé. Det är så coolt med henne, du kan skicka slaks - hon hör direkt om det är något för henne eller inte - det ska absolut inte vara klart eller perfekt. Samma dag fick vi svar att jag älskar det, jag vill jobba på det här. Hon är aldrig i rummet med oss, hon jobbar mycket själv med sin engineer men varje dag fick vi notes. Väldigt kreativa saker.

Då mailar hon och skickar notes den vägen? 

– Sms. Typ såhär, texten kan vara såhär. Hela introt vi gjort var ju hennes idé, att vi gör något mäktigt med en african chant. Det är jag som sjunger på den.

Är det du som sjunger på inspelningen nu? 

– Ja, jag gjorde det bara för att visa på ett ungefär hur det kunde vara. Men den delen kom så last minute, vi hade ett intro innan med piano. Sista sekunden innan allt skulle ut så ville hon ändra, så då sjöng jag in det snabbt och det slutade med att vi behöll det. Det fanns inte tid att få in en sångare. Jag var jättenoga med att det var rätt swahili och att sjunga så rätt som möjligt. Så mycket sånt, mycket kreativitet och väldigt roligt. Men det var väldigt hektiskt, då var min fru gravid också så hela processen var väldigt suddig – men otroligt roligt. Och gensvaret kom ju, den var ju nominerad till väldigt tunga musikpriser. Grammy..Ja, just det. Golden Globes.

Du är ju inte i rampljuset, man ser ju inte dig så mycket – har du gått på galorna? 

– Ja, jag har gått på några i alla fall. Golden globes två gånger, det är ju helt overkligt för det är folk man ser på film som springer runt. Jag springer runt som en yr höna där borta men ingen vet vem jag är. På Grammys har jag också varit på, det är väldigt kul man får sitta där och se sina idoler uppträda. Det är en otroligt märklig känsla, men häftigt.

Du hållit på, på elitnivå, i ungefär 15 år. Hur tänker du framåt – hur vill du fortsätta arbeta? 

– Bra fråga. För mig känns det som att jag bara börjat, det kan vara kampsportsidan hos mig. Jag vill utvecklas hela tiden, jag skulle verkligen vilja bli bra på att spela. På riktigt, jag kan fejka det nu. Lära mig nya saker hela tiden, det är mitt mål. Längre fram kanske hitta något att signa - men där är jag inte än. Nu vill jag bara bli bättre, och tävlar mot mig själv varje dag. Det känns som att jag bara börjat.

Se intervjun i videoformat: