Hooja om första hiten: “Kändes konstig i öronen, det var något nytt”

En av landets mest streamade akter, nyss prisade med ”Årets artist/grupp” på P3 Guld och en nästintill slutsåld sverigeturné. De har fått publikhav att sjunga med i låtar om att backa med släp och stockholmare i dunjacka fast det inte är kallt. Iklädd glesbygdskavaj, skotermask och pannlampa har Hooja berättat om livet i norr och fått polers över hela landet.

Gällivareduon Hooja består av Hooja och DJ Mårdhund, även kallad Mårdis. De träffades i gymnasiet när de båda valde musik på elevens val. De bestämde sig direkt för att de skulle bli bäst i klassen och få MVG – och det fick de. Musiken har kallats för allt från norrländsk Beastie Boys till EPA-dunk men om de får välja själva så gör de Skogsdisco och inget annat.

Hur ser förutsättningarna ut för en låtskrivare uppvuxen i Gällivare?

Hooja: Det finns inte så många förebilder. Vi gick lite förbi Gällivare och letade direkt efter annat. Däremot hittar vi väldigt mycket inspiration till Hooja från människorna i Gällivare.

Mårdhund: Minns du när det var jazzkväll på hotellet? Jag trodde inte för mitt liv att jag var i Gällivare. Det är typ enda gången jag har gått ut och bara druckit en öl. Det är nästan omöjligt att se lokala band i stan. När vi spelade i Gällivare var det jättebra men läktarna fylldes först och sen ståplats. Man vill inte stå tryckt längst framför scenen och tjoa och se kollegorna från skiftet stå och dansa, den kulturen finns inte riktigt i Gällivare.

Såg ni några av era kollegor när ni spelade?

Hooja: Jag kollade inte.

Mårdhund: Jag försökte förtränga haha.

Hur skriver man en Hooja-låt?

Hooja: Vår första låt, Donkey Kong, kom till när vi hade kört fast. Vi behövde bryta och pröva något helt nytt. Jag minns att när den var färdig så kändes den konstig i öronen, det var något nytt.

Mårdhund: Det börjar med att vi tänker att det vore kul med en ny låt och då träffas i studion helt blanka i huvudet, utan en aning om vad det ska bli. Blir det någonting så kommer det fort och då kan vi spela in hela låten samma kväll. Vi har aldrig åkt och spelat om någonting.

Hooja: Vi börjar alltid med refrängen, för den är viktigast. Resten löser sig på något sätt. Det finns olika sätt att komma vidare med en låt, typ om sången är snabb på versen så kanske man prövar att skriva en mer utdragen pre-chorus. Vi gillar att chocka publiken och pröva lite olika grejer, som ”Dit älven går” som är lite mer balladig än de tidigare låtarna. Eller ”När radion dånar”, där är det ju drum and bass i refrängen. Det har vi velat prova länge. Folk är så snabba idag, är det inte intressant första fem sekunderna så byter man låt.

Mårdhund: Jå. Vi tänker att redan i första sekunderna av en låt ska man veta vad som väntar en. Om det är en danslåt eller en ballad. Man ska veta vad man ska göra av låten. Jag brukar göra ett enkelt beat som vi sen utgår från när vi lägger sången. Sången är viktigast för oss, musiken ser vi mer som en stöttning till sången. För oss vore det jättesvårt att göra på något annat sätt än att utgå från sången. Ibland måste man liksom ställa sig upp från datorn, släcka ned i rummet och känna av lite. Soundet är inte jätteviktigt, det kan låta lite hur som helst. Huvudsaken är att vi får feeling och att det känns rejält. Vi har en ny låt på gång som är ännu mer chockerande.

Hooja: Vi har aldrig gått in med inställningen att vi ska skriva en hit eller något som passar perfekt för radio. Då är man ute på djupt vatten. Jag menar Banan Melon Kiwi & Citron, vem fan hade kunnat tro att det skulle bli en sån jävla grej?

Mårdhund: Man ska aldrig tro att man vet vad som kommer att funka. Hade någon kommit för några år sedan och sagt att vi ska lägga vår andra musik åt sidan och skriva låtar om att backa släp så hade man ju aldrig trott den.

På tal om det så är era texter unika. ”Jukkasjärvi ishotellet nu jävlar river vi stället”, ”Vi var i Luleå, vi for på Clarion och åkte hiss, kryssa i min bucket list” och ”Klyver ved med en hand, sätter hjärtan i brand” för att nämna ett axplock. Hur jobbar ni fram era låttexter?

Hooja: Texten ska kännas kul, rimmen och ordvalen är viktiga. Vi garvade som fan när vi skrev ”På Disco” och funderade på vad som kan rimma på disco. Det finns inte så mycket så då skrev vi ”kepsen på snisko”. Jag har min ordlista som jag alltid tar fram när vi skriver text. Det kan vara lite vad som helst.

Mårdhund: Jag har också en sån lista. Vi träffade en kille på en flygplats som frågade ”Är du här och dräller?”. Då kände jag direkt: Dräller! Det måste in på listan.

Hooja plockar upp telefonen (en iPhone 2) och bläddrar i sina anteckningar.

Hooja: Danslog, kuta, tjuren, backslick, falukorv, motta, studsa en bössa, lull-lull. Lull-lull är riktigt bra, den ska vi skriva något på snart.

Mårdhund: Med just Jukkasjärvi minns jag att vi prövade att namedroppa andra orter också, typ Nattavaara, men Jukkasjärvi kändes bäst. Vid stod upp när vi skrev den minns jag.

Jukkasjärvi låter ju jävligt coolt, man glömmer nästan bort att det är en plats.

Hooja: Jå. Det är samma som med namnet Hooja, det är så konstigt när publiken ropar Hooja när man vet vad det egentligen betyder. Som att hela publiken ropar usch innan man ska upp på scen, det är ganska kul.

Vad jobbar ni i?

Mårdhund: FL Studio, Fruity Loops. I studion har vi en jävla massa gitarrer och basar, säkert 9-10 stycken som man kan få feeling på. Sen har vi ett ljudkort, ett Focusrite Scarlet och en laptop. Vi har satsat lite extra på micken, en Neumann TLM 103. Den funkar jättebra till sången. Men det tekniska är inte jätteviktigt. Vissa grejer har man spelat in direkt in i datamicken och det spelar inte så stor roll för det lät bra för vad det var till för. Detsamma gäller vad man lyssnar i, man behöver inte ha några dödsmonitorer utan man behöver bara lära sig att mixa efter dem.

Är ni självlärda?

Hooja: Jå. Knappt YouTube.

Mårdhund: Det finns en utbildning som jag alltid tjatar om, P1 dokumentären ”Arvet efter Cheiron”. Lyssnar man på den hundra gånger så lär man sig allt man behöver.

Gör maskeringen något för låtskrivandet?

Mårdhund: Nä. Vi hade skrivit samma musik med eller utan mask. Det enda den gör är att man vågar dansa på scen och det är jävligt kul. Hela den där grejen kom till väldigt spontant, det var inte alls genomtänkt. Vi tog bara några kläder ur garderoben när vi skulle ta bilder. När vi är ombytta så njuter vi inte av spotlighten, det blir lite väl mycket jippo. Det är skönt att kunna byta om och ta en paus från det.

Vad lyssnar ni själva på?

Hooja: Man har blivit så dålig på att lyssna på musik, man lyssnar mest på sina egna låtar för att höra om mixen är bra. Men The Smashing Pumpkins och The Cure brukar vi ju tjata om. Jag gillar Sarah Klang också.

Mårdhund: Och allt som gamla Cheiron har gjort.

När förstod ni att ni var på väg att slå igenom?

Hooja: På vår första spelning någonsin, i Umeå, var det 12 000 pers. Det är äckligt nästan. Vi sov inte mycket natten efter det. Det var först då vi fattade att det kanske kunde bli nåt. Innan visste vi inte hur många det var som lyssnade på oss. Och då tänkte vi också att okej det här är i Umeå, men det kommer inte funka i resten av Sverige. Sen funkade det ändå. Det är sjukt.

Mårdhund: Jag minns att det kom fram en kille efter spelningen och sa ”nu har ni att göra i sommar”. Det var ett vägskäl.

Tror ni att er framgång kan inspirera andra från mindre orter att skriva musik?

Mårdhund: Jag hoppas det. Jag hoppas att vi kan vara ett slags kvitto på att man kan bo i Gällivare och lyckas med musik. Att man inte behöver bo i Stockholm och spela sig uppåt, harva sig fram och nästan betala för att få spela någonstans. Det är bara att pröva sig fram, det finns inget facit.

Hooja: Man ska våga pröva något nytt och inte fastna i gruvan.