First Aid Kit håller fötterna på jorden

Publicerad i Stim-magasinet #2 2013 

När systrarna Klara och Johanna Söderberg tar emot i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm märks inget av First Aid Kits enorma framgångar. Jo, de fyra grammisarna står på en hedersplats i bokhyllan, men själva är de lika ödmjuka och varma som de framstår både på scen och i medier.

– Priserna betyder mest att vi kan få fortsätta med det vi gillar. Det är en fin uppmuntran från kollegorna i branschen, men vårt mål är inte att få priser. Det är att få fortsätta skriva och spela musik, säger Klara.

Förutom Nordic Music Prize och fyra grammisar för plattan The Lion’s Roar under våren, så placerade den amerikanska musiktidningen Rolling Stone låten Emmylou bland 2012 års 50 bästa låtar. Närmare bestämt på en hedrande tiondeplats, strax efter Bob Dylan, Jack White och Bruce Springsteen.

– Vi trodde inte att det var sant och tänkte att det måste vara någon som gjort fel. Men det är förstås jättekul! Vi är glada och tacksamma att få ett sådant omnämnande i en tidning som Rolling Stone, men man ska inte överanalysera betydelsen av det, säger Klara.

Johanna beskriver tillvaron som två skilda världar – en värld med priser, intervjuer och medier, och en annan värld där skapandet av musik sker. Och det är den världen som är viktigast för First Aid Kit.

– Vi håller varandras fötter på jorden. Vi låter oss inte dras med av all uppmärksamhet, utan fokuserar på det som driver oss att skapa, säger Johanna.

Musikskapandet var också något som First Aid Kit tog upp i ett av sina fyra tacktal när de tog emot grammisarna i februari: ”Vi vill tacka de otaliga musiker som har inspirerat oss genom åren och som har visat oss att ärlighet, lekfullhet och glädje inför skapandet av musik räcker. Att man kan skapa för att skapa, att man inte behöver förställa sig för att passa in eller stå ut.”

– Vår drivkraft är att musik är så roligt. Vi gör musik för att det är det bästa som finns, och vi går omkring och sjunger hela tiden här hemma, säger Johanna.

Båda två har sjungit så länge de kan minnas och de växte upp i en familj där musik var ett naturligt sätt att umgås. Men bandet First Aid Kit började med enbart Klara. I tolvårsåldern blev hon, som hon själv beskriver det, ”helt besatt” av det amerikanska indiebandet Bright Eyes.

– Bright Eyes musik fick mig att börja spela gitarr och lära mig ackord, bara för att jag ville se om jag också kunde spela. Och så började jag skriva egna låtar, säger Klara.

Det dröjde inte länge förrän Johanna lade till sångstämmor på Klaras låtar. Enmansbandet First Aid Kit blev en duo och även ett fantastiskt låtskrivarteam.

– Ibland kan Klara komma med en färdig låt och den är perfekt från början. Men oftast börjar det med att en av oss har en idé, en rad eller något annat som vi jobbar utifrån, säger Johanna.

– Vissa låtar går fort att skriva, men de som tar lång tid kan vi jobba med under flera månader. Då arbetar vi med de olika delarna som ett pussel, säger Klara.

Det är bara tre veckor sedan de flyttade in i sitt nya hem. Men de har hunnit landa och komma i ordning efter en period med turné i Australien, prisgalor och mycket mediekontakter. Klara och Johanna skämtar om att de hoppas att grannarna står ut med att de sjunger mest hela tiden.

– Just nu har vi en längre paus från spelningar och medier. Den här intervjun är ett undantag. Vi behöver ta det lugnt ibland. Då kommer inspirationen och viljan att skriva nya låtar, säger Johanna. Hon beskriver hur det kräver koncentration och energi att skapa musik. Ibland kan systrarna få idéer när de är ute och turnerar, men då hinner de inte skriva klart låtarna. Därför är pauserna så viktiga för skapandet.

Klara och Johanna har aldrig känt att det har varit ett hinder eller något negativt att de är kvinnor i en mansdominerad bransch. Själva har de växt upp med starka kvinnor som musikaliska förebilder, till exempel Joni Mitchell.

– Det finns mycket press på tjejer och många ideal att leva upp till. Det är mycket yta och plast. Men det gäller att koppla bort allt det och göra sin egen grej. Vårt tips till unga låtskrivare är att bara skriva, egentligen vad som helst, och ju mer man skriver desto bättre blir det, säger Johanna.

– Det känns konstigt att vi själva kan ses som förebilder nu. Samtidigt är det fantastiskt om vi kan inspirera någon enda person till att göra musik, säger Klara.

Ur högtalarna i lägenheten strömmar Phosphorescent, som är den amerikanska singer-songwritern Matthew Houcks artistnamn. När Klara och Johanna ska sätta ihop en lista med tips på musik till Stim-magasinets läsare, så finns Phosphorescent självklart med och systrarna är rörande snabbt överens om vilka fyra ytterligare låtar de ska välja.

– Vi har själva upptäckt mycket musik genom att läsa intervjuer med andra låtskrivare och musiker. Det är ett bra sätt att få tips, säger Johanna.

I sommar spelar First Aid Kit flitigt i Sverige, Norge, Finland och England. Stockholm Music & Arts i början av augusti är en av höjdpunkterna i turnéprogrammet, där First Aid Kit är en av huvudakterna tillsammans med Prince och Rodriguez.

– Förra året kunde vi inte gå på Stockholm Music & Arts för då spelade vi själva på Lollapalooza i USA. Jag nästan grät, för alla våra favoritartister skulle spela – Emmylou Harris, Antony and the Johnsons, Buffy Sainte-Marie och Patti Smith. Det kändes som om arrangörerna drev med oss. Men i år får vi vara med själva, säger Klara.

I First Aid Kits sommarprogram finns också en spelning med Mando Diao i Helsingborg, och två konserter i Uppsala och Göteborg där de spelar med Patti Smith.

– Det var Patti som frågade om vi ville spela med henne. Vi har växt upp med Patti som en husgudinna, båda våra föräldrar avgudade henne och vi med. Så det känns overkligt att vi ska headlina ihop, men otroligt roligt och en stor ära, säger Klara.

Just nu väntar Klara och Johanna mest på att deras egen kombinerade studio och replokal ska bli klar. Den byggs i källaren till föräldrarnas hus och det märks att systrarna längtar.

– Vi vill väldigt gärna spela in en ny skiva, men vi vet inte riktigt när det kommer att hända, säger Johanna.

Text: Lotta Örtnäs

Foto: Viktor Gårdsäter