Fire fick hybris

Artikeln publicerades i Stim-magasinet #2 2014

Alla ser ut som basister på Södermalm. Eller så är det bara en slump att tre män utan hår på huvudet är inne på caféet där vi har bestämt träff. Jag hinner hälsa trevande på ett par av de möjliga basisterna innan Johan Berthling – basist i Fire! – släntrar in på Skåningen vid Nytorget.

Improvisationstrion Fire! är grundstommen i Fire! Orchestra och består förutom Johan av Mats Gustafsson på saxofon och elektronik, och Andreas Werliin på trummor.

Tanken var att träffa hela trion i Stockholm, men medlemmarnas fullspäckade scheman och utlandsresor gjorde det i princip omöjligt. Nästa gång de ses alla tre är för en spelning i Bergen.

− Vi är alla intresserade av olika sorters musik och har många andra projekt igång. Det är det som gör att bandet fungerar så bra. Vi tar in de erfarenheterna när vi spelar tillsammans, säger Johan.

Numera har Fire! världen som arena och spelar oftare i Japan eller Östeuropa än i Sverige. Men det var just i kvarteren runt Nytorget som allting började − och rötterna finns kvar.

− På vägen hit träffade jag Conny Lindström (konsertarrangör och Stockholmsprofil, red. anm.) och det var faktiskt hans idé att vi tre skulle spela ihop från början. På den tiden var han delägare i klubben Ugglan, som ligger här runt hörnet. Det var ett ställe där alla typer av folk och musik blandades. Ett riktigt alternativmusikmecka.

Conny Lindström fixade en spelning åt trion i lilla baren på Riche. Johan hade tidigare spelat med de andra på varsitt håll i olika konstellationer, medan Mats och Andreas inte ens kände varandra. Trots det hittade bandet rätt på en gång.

− Redan första spelningen föll allt på plats. Det blev en monoton grej som inte riktigt var frijazz, även om det fanns sådana tendenser.

I den officiella mytologin på bandets hemsida kan man läsa att barpersonalen på Riche var tvungen att hålla i glasen i rädsla för att de skulle krossas av ljudnivån på den första spelningen.

− Senare samma vecka gick vi in i en studio och spelade in första skivan.

Hur spelar man in en improvisationsskiva, sitter man bara och lirar i en timme?
− Vi är bra på att konkretisera våra idéer. Ingen av oss var intresserad av att göra en skiva med bara frijazz och improvisation. Oftast börjar vi med ett groove med bas och trummor, sedan lägger vi på en riffidé och en struktur.

Resultatet blev debutskivan You Liked Me Five Minutes Ago, som gavs ut på det norska bolaget Rune Grammofon 2009. Sedan dess har det, som Johan säger, ”rullat på”. Fire! har spelat in sju skivor och gjort ett par turnéer om året.

De håller sig fast vid improvisationsmusik. Men genom åren har en tydlig stil som är Fire! utvecklats. Går man på några spelningar med Fire! kommer man att känna igen flera element.

− Ibland har vi kommit överens om att vi ska börja med ett speciellt riff, men oftast inte. Vi har en bank med grejer som vi har spelat och testat,
och de brukar komma upp i en ordning som inte är förutbestämd. Det blir bäst när vi bestämt så lite så möjligt.

Att ha material att luta sig mot gör att bandet har en trygghet på scenen.

− Om någon indikerar att vi ska spela på ett visst sätt förstår alla och rör sig mot det – eller ifrån det. Det är tjusningen. Att vi har något att
förhålla oss till gör att det är sällan man upplever att vi letar. Det är det som gör att vi låter som vi gör, och inte som vilket annat improviserande
gäng som helst.

− Det får inte kännas för tryggt. Har man gemensam mark kan man tänja på gränserna, det tycker jag är intressantare än ad hoc-spel. Då tenderar man att stå och göra sin häftiga grej bredvid någon annan som gör sin häftiga grej.

Hur fungerar det när ni är på scenen, pratar ni med varandra eller har ni någon som är dirigent?
− Nej, vi pratar inte med varandra på scenen, det skulle bli fruktansvärt. Vi har spelat så mycket ihop att vi kan göra bra musik utan att säga
någonting. Vi har nått en nivå där vi bäst kan uttrycka oss via våra instrument; då är alla tre dirigenter.

− När vi spelar med Fire! Orchestra fungerar Mats som dirigent. Dels för att han är fruktansvärt bra på att rent fysiskt uttrycka hur folk ska spela och när de ska komma in, dels för att vi var tvungna att ha en dirigent för att få någon typ av ordning på 28 musiker.

Konceptet Fire! Orchestra föddes sent en kväll efter en spelning med Fire! Tanken var att ta Fire!s musik, bygga upp den och bygga ut den genom att lägga till både fler instrument och sång.

− Det är klart det är lite hybris. Men det är kul. I svenskt musikliv får man egentligen inte ha hybris. När vi först pratat om projektet föreslog jag att vi skulle ha tio musiker, men någon annan tog i lite mer och till slut stannade vi vid runt 30 musiker.

Precis som med Fire! var det meningen att Fire! Orchestra skulle vara en engångsgrej. Andreas, Mats och Johan gick igenom sina telefonböcker och lyckades hitta 28 musiker i åldersspannet 20–70 år som kunde vara med och spela vid den sedermera smått legendariska konserten på
Fylkingen i Stockholm i januari 2012.

Orkestern repade för första gången samma dag som konserten, som spelades in och senare släpptes som skivan Exit!

− Det blev lite av en succé i vår lilla värld. Skivan fick jättefin kritik, speciellt utanför Sverige.

Framgången fick dem att inse att de var något
på spåren med Fire! Orchestra och de bokade en ny spelning med orkestern året därpå.

− Vi upptäckte att januari är en perfekt månad för att spela med Fire! Orchestra. Då är nästan alla musiker lediga eftersom det inte finns några andra spelningar.

Årets januariturné gick i Skandinavien och avslutades med att de spelade in en ny skiva som släpps senare i år.

Fire! Orchestra har förekommit i olika konstellationer sedan 2012 men många av musikerna är kvar från originaluppsättningen. Förutom en stor
blåssektion på cirka dussinet personer, där bland annat den kände musikern Goran Kajfes ingår, består orkestern av tre gitarrister, tre basister, tre trumslagare, två på klaviatur – en av dem är Martin Hederos från The Soundtrack of Our Lives − och en person som rattar elektronik.

− Det är en totalupplevelse att se oss live. Det är inte bara någon som har skruvat på en förstärkare till max och kör, det blir ett akustiskt tryck att stå framför 30 personer som tar i.

Till skillnad från Fire! så har Fire! Orchestra även tre vokalister, under ledning av Mariam Wallentin som även har skrivit texterna.

− Mariam, Sofia och Simon, som sjunger i Silverbullit, är otroligt viktiga. De fick snabbt igång ett nästan telepatiskt samspel. Det kan bli ganska långa instrumentala bitar men de är verkligen i musiken och behåller sitt fokus, vilket inte alltid är lätt.

En annan stor skillnad mellan trion och orkestern är att den senare har en tydligare struktur. Musiken är skriven av Mats, Andreas och Johan tillsammans. Men det är fortfarande till stora delar improvisation.

− Utan musikerna i orkestern skulle det inte låta likadant. Alla bidrar med improvisation och förmågan att kunna spela samma sak väldigt länge. Det är inte alla som har viljan eller ens förmågan att göra det. Det finns en spänning i att höra folk som är väldigt bra på det de gör underkasta
sig och spela något enkelt och monotont.

Johan berättar med inlevelse om sina tankar om improvisationsmusik, att förhålla sig till musikaliska ramar och inte låta sig begränsas av teknik
utan hitta sin egen musikaliska verktygslåda.

– Jag tycker att det är viktigt att inte känna sig begränsad. Man skaffar sig den teknik man behöver för det man vill uttrycka. Ofta handlar det
om att strunta i vad andra gör. Bra improvisationsmusik för ett samtal där man hela tiden frågar: vad är det här för musik?

Kräver inte det väldigt mycket av lyssnaren?
− Bra musik kräver alltid något av lyssnaren. Men om man väl tar sig över tröskeln öppnar sig något fantastiskt. Det tycker jag också att man hör på publiken efter en spelning. Först är det knäpptyst och sen bara wow!

I sommar ska ni spela på Roskildefestivalen.Det är första gången som ni spelar på en stor rockfestival, hur känns det?
− Det ska bli roligt men samtidigt är det lite nervöst. Vi är vana vid att ha några timmar på oss att soundchecka – här blir det bara att kolla att allt
är inkopplat och köra.

Är ni oroliga över att publiken inte kommer att fatta grejen?
− Nej, varje gång vi spelat och det inte har känts helt hundra från början har vi vunnit över publiken till slut, så det är jag inte det minsta orolig för. Roskilde är också en festival som har rykte om sig att bjuda in nya intressanta akter. Det är inte riktigt som att spela på en stadsfestival i en
svensk småstad.

Vad skiljer Fire! Orchestra från en vanlig orkester?
− Det är väldigt starka individualister i bandet. Vem som helst kan bryta in när som helst. Det gör att vi har en möjlighet att förändra stycket. Det är en laddad stämning med 28 solister på scenen och Mats kan välja vem som helst som får ta ett långt solo. Det gäller att vara på tårna.

Med 28 musiker och två ljudtekniker, går ni runt på gaget?
– Nej, det gör vi inte. Vi är helt beroende av att vi får statligt stöd för att kunna ta det här projektet utanför Sveriges gränser – dock var vår verksamhet under 2012 och 2013 helt utan stöd. Vi får bidrag från Kulturrådet och Statens musikverk. Men redan nu ser vi botten på den grytan. Det kostar mycket att göra det här, men det känns också som en väldigt viktig manifestation. Vi gör det omöjliga möjligt.

Text: Andreas Löf
Foto: Micke Keysendal