− Eftersom Thor Heyerdahl åkte över Stilla Havet mot Polynesien tänkte jag att det skulle vara häftigt med klangen av en snäcka. Jag letade över hela jorden − och när jag till slut hittade en fantastisk snäckblåsare så visade det sig att han bodde i Stockholm. Han heter Tommy Adolfsson och jag bjöd in honom till studion och tillsammans lyckades vi hitta ett sätt att blåsa i hans snäckor som fick det att låta helt uråldrigt, 10 000 år gammalt.
Filmmusikmakaren Johan Söderqvist sitter i sin trädgård och berättar entusiastiskt om hur han hittade ”signaturljudet” till ett av sina projekt, den Oscarsnominerade filmen Kon-Tiki.
− Jag letar alltid efter en palett, något som är specifikt för just den film jag arbetar på. Det behöver inte vara ett specialinstrument, det kan lika gärna vara ett vanligt piano. I tv-serien Twin Peaks spelas bara några ackord men man förs direkt till just den specifika världen.
Johan började sin bana som filmmusikkompositör 1991. Under de 20 år han varit verksam har han upplevt hur hela medievärlden förändrats.
− När jag började fanns det bara två, tre kanaler. Nu är det dvd, blu-ray, on demand-lösningar och tusentals tv-kanaler. Filmer som förr bara visades i Sverige och Norge kan nu visas var som helst. Kon-Tiki såldes exempelvis till 70 länder. Det är helt andra förutsättningar för kompositörer vad gäller royaltypengar nuförtiden eftersom det finns många fler medier.
De två första filmer som Johan tonsatte var Agnes Cecilia och Freud flyttar hemifrån. Musiken från de filmerna samlade han på en skiva som vann en grammis 1993. Sedan dess har Johan blivit prisad både på hemmaplan och internationellt för sitt arbete med filmer som bland andra Låt den rätte komma in, Bröder, Efter bröllopet och Kungen av Bastöy.
− Jag brukar inte tycka om att se filmerna jag jobbat med men av en slump såg jag Freud flyttar hemifrån på tv här om året och det var faktiskt riktigt kul. Det kanske är en inkubationstid på 20 år innan det känns okej att se det man har arbetat med igen.
Freud flyttar hemifrån markerar också starten på Johans samarbete med den danska superregissören Susanne Bier. Söderqvist och Bier har därefter jobbat med ett tiotal filmer tillsammans. Bland annat Hämnden som vann en Oscar och en Golden Globe för bästa utlänska film 2011.
− Det är kul att återkomma och jobba med många filmer med samma regissör. Till slut uppstår ett förtroende som gör att man får större kreativ frihet eftersom man litar på varandra och inte behöver bevisa sig.
Men Oscarsgalor och röda mattor känns långt bort när vi sitter och fikar i solen i Johans lummiga trädgård några mil utanför Stockholm. För 20 år sedan bestämde sig familjen Söderqvist att det fick vara nog med storstadsstressen och flyttade ut på landet.
Nu bor familjen i ett stort rött trähus med tillhörande studio där både Johan och hans fru Ann-Christin, som bland annat gör musikaliska barnböcker, kan arbeta hemifrån. Idylliskt är ett ord som knappt räcker till.
− En av de saker som jag är mest stolt över är att jag har fått människor från hela världen att komma ut hit för att jobba med mig. Men mycket av det dagliga arbetet sker via Skype. Det är den tekniska revolutionen som har gjort det möjligt för mig att bo så här.
Tankarna går till Ernst Kirchsteiger när Johan ger oss en rundtur på gården. Han visar precis var man ska stå för att se ner till sjön från tomten. Det är en bit dit, men bara att ha möjligheten att se vatten är en källa till inspiration och lugn för Johan som är uppväxt nära vatten.
− Att flytta ut på landet är något av det bästa jag har gjort.
Trots bekvämligheten i att kunna jobba hemifrån kan det också vara lite förrädiskt. Oftast blir det en tur till studion för att jobba även på kvällar och helger. Det blir lätt intensivt. Filmmusik är ett tidskrävande arbete och Johan jobbar alltid mot deadlines.
− Jag har inte riktigt tid att ha kreativ ångest. Istället för att stirra på ett tomt notpapper börjar jag ofta att spela in olika instrument eller musiker. Jag försöker vända på den kreativa processen.
− Jag brukar se på det som en tratt. Det börjar med mycket och sedan blir det finare och finare. Det kan ta mycket tid men jag gillar att jobba från mycket till lite, det passar mig.
Johans arbetsprocess börjar med att han spelar in väldigt mycket många ljud och slingor från olika instrument som han sedan klipper ihop till ljud och melodier och manipulerar datorn. Till en enda film kan massor av timmar av inspelningar ha destillerats till ett tiotal minuter.
− När man sen väl hittat filmens ”musikaliska värld”, blir det mer av att skriva musik på ett traditionellt sätt med melodier och orkester och sådant. Man vill komma in i ett ”flow”. När det funkar är det en fantastisk känsla. Då är det värt alla sena arbetstimmar.
− Regissören Juan Carlos Medina (som Johan gjorde filmen Painless med 2011 red. anm.) sa en kul sak om mig: ”Du är inte främst en kompositör, du är en empirisk forskare”. Det är så jag känner mig ibland. Först tar jag fram en massa ljud, sedan kommer teman, melodier och orkestrering naturligt ur det.
Tack vare framgångarna med filmer som Låt den rätte komma in och Hämnden har Johan numera många förfrågningar om att jobba utanför Sveriges gränser.
− Det görs ju inte så många filmer i Sverige. Så det kan vara bra att ha en bredare bas att stå på och att kunna göra projekt även i till exempel Frankrike, Danmark, Norge och USA.
Det finns tydliga skillnader på musikaliskt tycke och smak om man jämför Norden med andra delar av världen.
− Har man 40 minuter orkestral musik i en film så kan till exempel amerikanare tycka att det nästan inte är någon musik alls. Samtidigt kan samma film få kritik i Sverige för att det är för mycket musik och att den är för stor och känslofull.
Att efterfrågan på filmmusik från Sverige ökat utomlands är såklart övervägande positivt men det finns också en baksida.
− Det finns många länder där rättighetspengarna fastnar på vägen och det kan vara lite störande. Vi kan skicka satelliter till Mars, men inte fixa ett synkroniserat ersättningssystem inom Europa.
Men överlag är Johan väldigt nöjd med det arbetet som Stim gör för sina anslutna.
− Det känns verkligen som att det är vår organisation och när världen blir mer och mer globaliserad blir det än viktigare att ha en stark organisation. Jag älskar Stim!
En av anledningarna till att Johan har blivit så efterfrågad utomlands kan vara all den tid och energi han lägger ner på att till varje projekt finna just den filmens specifika musikaliska ton eller färg.
− Ironiskt nog går många av timmarna i studion åt till att göra musik som inte alltid hörs direkt i filmen, men förhoppningsvis känns den.
− Jag gillar musik som berör men inte nödvändigtvis tar fokus. Musiken ska inte ta plats på bekostnad av filmen. Men det är fantastiskt när det blir som i till exempel Gudfadern, när musiken tillsammans med filmen ger en större upplevelse. Det är alltid målet och drömmen.
Publicerad i Stim-magasinet #3 2013
Text: Anders Löf
Foto: Rickard Eriksson
