Det var en pojke som sa att när han lyssnar på Nobody Knows så känns det som om han gjort mål i fotbolls-VM. Tänker du på hur dina låtar kommer att påverka människor när du skriver dem?
– Det är precis det jag vill få fram i min musik, att förmedla den känsla som låten handlar om. Det är hela meningen med musiken, att dela med sig. När man lyckas förmedla känslan, då har man gjort rätt.
Men just den låten, Nobody Knows, var Darin inte alls nöjd med när han hade skrivit den. Trots att låtskrivarpartnern Tony Nilsson insåg låtens potential så tvekade Darin. Men för varje lyssning växte den, och efter att ha skrivits om något var den tillräckligt bra för att bli första singeln på nya plattan Exit.
– När vi äntligen släppte Nobody Knows hade det vänt för mig, då tyckte jag väldigt mycket om den! Sedan funkade den inte på en gång, det tog sex månader innan den började spelas på radio och blev etta. Men det var tur att jag inte gav upp på den låten från början, utan gav den tid.
Vad är viktigast för dig när du komponerar?
– Alla tänker på olika sätt när de skriver, men för mig så går väldigt mycket på känsla. Det är där allt startar. Allt måste göras med rätt känsla, det är det som skapar en bra låt. Om det till exempel ska vara ett piano med så måste det vara rätt feeling. Samma sak med sången, att man sjunger på rätt sätt. Det är förstås viktigt hur man bygger upp strukturen, men grunden i låtarna bygger ändå på känsla för mig. Det har högsta prioritet.
– Det finns andra låtskrivare, som jag själv ser upp till, som tänker på ett annat sätt. Att man ska sätta ihop olika låtdelar på rätt sätt till exempel. Och så är det ju också, att ”här kommer bryggan, här kommer versen”. Men jag går ändå väldigt mycket på instinkt, ”nu känns det rätt, här ska det gå upp, här ska det gå ner”. Mer känsla än matematik kanske man kan säga. Så var det när jag gick i musikskolan också. Jag gillade alltid gehörslära mer än musikteori.
Vad ger dig inspiration och energi att utvecklas?
– Självklart blir jag inspirerad av andras musik. Jag lyssnar gärna på modern klassisk musik som Einaudi och filmmusik. En favorit just nu är soundtracket till The Village av James Newton Howard. Sedan hoppar jag vilt mellan allt från Bob Marley till Sade, OneRepublic och José González.
– Men det är känslan jag har när jag är i studion som avgör hur min egen musik låter. Hur jag känner mig när jag är där, om jag har kul. När jag mår bra i studion och klickar med dem jag jobbar med så blir det oftast väldigt bra låtar. Sedan är det förstås så att ju mer man skriver, desto mer utvecklas man.
Du verkar flöda över av idéer och låtar. Får du någonsin skrivkramp?
– Det händer någon gång ibland att jag fastnar när det gäller texterna, men aldrig när det gäller melodier. Melodier har jag alltid i huvudet, de finns alltid där. På mitt senaste album Exit har jag fokuserat mycket på texterna, att gå in i dem och göra dem mer detaljerade. Det är i textskrivandet som jag känner att jag har utvecklats mest sedan förra albumet Lovekiller.
Får låtskrivaren Darin för lite uppmärksamhet i skuggan av artisten?
– När jag började skriva låtar för elva år sedan så såg jag inte ens på mig själv som en låt- och textskrivare. Musikaliskt har det hänt otroligt mycket sedan dess, och på senare tid har jag börjat få mer erkännande för låtskrivandet. Det är fler som vet vem jag är och vad jag kan musikaliskt. Bland annat tack vare min medverkan i tv-programmet Så mycket bättre, där jag fick prata om att jag är med och skriver mina egna låtar.
– Just i den här genren är det kanske många som tror att man får låtarna färdiga från någon och att man inte är så involverad som artist. Men för mig är det precis tvärtom. Jag är väldigt involverad och har varit det ända sedan jag slog igenom. Jag har alltid vetat vad jag vill göra.
Vilka kollegor har betytt mest för ditt komponerande?
– Jag växte upp med Max Martins låtar och han är en person som jag själv har sett upp till väldigt mycket och blivit inspirerad av. Det var fantastiskt att få jobba med honom på första och tredje plattan. Jag har även lärt mig otroligt mycket av till exempel Tony Nilsson, RedOne och Jörgen Elofsson. På senaste plattan Exit var det väldigt spännande att få samarbeta med bland andra Jim Beanz och Sacha Skarbeck.
– Jag gillar verkligen att inspireras och att lära av andra. Jag minns när Jörgen Elofsson skrev Who’s That Girl. Då satt jag i vardagsrummet medan han skrev klart slutet på refrängen och han berättade hur han tänkte kring strukturen, medan han skrev. Det är sådana tillfällen jag lärt mig mycket av. Det har även varit otroligt lärorikt för mig att redan från början av min karriär få sitta bredvid producenterna och se hur de jobbar.
Hur är det att skriva för andra artister?
– Det är helt klart en större utmaning att skriva för andra än till sig själv. Jag försöker till exempel anpassa mig till artistens omfång och röst, försöker känna efter vad som kan lyfta fram rösten på ett bra sätt. Hittills har jag inte hunnit skriva för andra så mycket som jag skulle vilja, men det är något som jag gärna vill göra mer i framtiden.
Vet du hur många verk du har registrerade hos Stim?
– Nej, inte exakt. Hur många är det? Va, 122 stycken! På riktigt? Det är ju jättemånga. Men jag har i och för sig skrivit låtar väldigt länge, ända
sedan jag var 14 år, så det är klart att det har hunnit bli en del.
Vad har du för planer närmaste tiden?
– Det jag ser fram emot mest just nu är konserterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det var länge sedan jag var ute och spelade. Jag är otroligt glad att få fortsätta jobba med musiken, men jag tar inget för givet när det gäller framtiden. Jag lutar mig inte tillbaka, utan fortsätter att jobba lika hårt som jag alltid har gjort.
Text: Lotta Örtnäs
Foto: Sqream Management
