När Göteborg vaknar upp till sin tredje och sista festivaldag har stormen Hans bedarrat och festivalbesökarna ska snart uppbåda kraft för helgens stora final av Way Out West – Håkan Hellströms avslutande spelning på Flamingoscenen. Med utsikt över hamnen och det som i folkmun kallas Läppstiftet träffar Stim en annan Göteborgsson, Christian Wannerwall, på Scandic Central Göteborg där han passat på att boka Stim Music Rooms popup-studio inför en spelning han ska göra på hotellet. Med sig har han sin gitarr, men kärleken till musiken började med ett klaviatur i sin enklaste form.
– När jag var sju år fick jag en leksakssynt av min granne Elon. Jag kunde stå och plinka för mig själv i säkert tre timmar istället för att vara med och leka.
Som många andra såg han charmen i tangenternas enkelhet.
– Det låter ju bra direkt! Jag insåg så sent som förra året att om man bara slår an de vita tangenterna så låter allt fint, säger Christian och skrattar.
Steget från tangentplinkande i barndomen till synksuccé med låten “Be free” i resebolaget Vings reklamfilm gick via livegigande på kaféer under sena tonåren, ihop med kompisen Sebbe. Att spela egenskrivet material var självklart från start.
– Det har varit väldigt udda och eget genom åren. Och smalt. Och lite konstigt.
Stimanslutningen dröjde dock.
– Jag tror att jag anslöt mig för kanske sju år sen. Då hade jag skrivit många låtar som inte var släppta men som jag framförde under mina livespelningar. Efter det fick jag någon femhundring här och där.
"Ett sista skri innan avgrunden”
Efter ett antal år med musiken som bisyssla vid sidan om ekonomipluggandet, och senare jobbet som marknadsansvarig på ett IT-företag, började Christian landa i att drömmen om att kunna leva på musiken kanske aldrig skulle bli mer än just en dröm. Bandet han spelat i under några år i Stockholm hade nått vägs ände och lades ner.
– Jag tänkte så här; det finns så många som är både bättre sångare och låtskrivare än mig. Och jag kan absolut inte sjunga på engelska! Jag var helt inställd på att lägga ner musiken men ville ändå göra ett sista försök, lite som ett sista skri innan avgrunden. En avskedslåt till min egen musik.
Han släppte allt och började från noll – och testade att skriva på språket han hittills undvikit.
– Jag hade inget band. Inga deadlines. Ingenting. Bara pianot och jag. Jag ville göra något larvigt enkelt och skalade av så mycket jag kunde.
Resultatet blev låten Be free.
Några månader senare ringer det i telefonen. Det är reklambyrån Åkestam Holst som vill använda just den låten till en reklamfilm för resebolaget Ving.
Hur hittade de din låt?
– Jag har, som så många andra, försökt att nå ut med min musik. Mejlat och ringt. Pratat med folk och säkert lagt upp musik på någon sajt för reklam eller liknande. Och till slut så hände det, via någon slags bakväg. Jag vet faktiskt inte var de hittade låten, kanske via Youtube eller Spotify.
Även om filmen rullade ett år i hela Norden och gav Christian bra betalt var hans förhoppningar på ett stort genomslag för karriären fortfarande modesta. Det visade sig dock snabbt att synken till reklamfilmen skildrandes vinterklädda spontanbadare skulle ge ringar på vattnet.
– Det började plötsligt ... Snurra! Troligen för att många “shazammade” låten när de såg reklamfilmen. Folk hörde av sig och ville att jag skulle spela lite här och där.
Christian beskriver möjligheten som en blixt från klar himmel, som gav en jättekick.
– Det var en bra boost för mig både själsligt och självförtroendemässigt. Jag kunde helt plötsligt respektera mig själv som musiker och våga spela inför andra igen.
Osäkerheten han tidigare kände inför att sjunga på engelska har också lagt sig.
– Jag insåg att det där ska man inte bry sig om. Be free var faktiskt första låten jag vågade släppa på engelska och den var ju tydligen bra nog för tv, haha! Även om jag har göteborgsklingande engelska så är det sån jag är, och då blir det ju äkta. Använder jag enkla ord? Ja. Men det har ju funkat hittills.
Har du utvecklats på engelska nu när du väl har börjat våga?
– Ja, det tycker jag. Jag lyssnar mer noga på engelskspråkig musik nu, och jag tror att det man lär sig till en låt kan man ta med sig till nästa. Men jag undviker fortfarande vissa ord när jag sjunger. Sådana här tungtvistare. Som “through”.
Han tystnar och börjar skratta.
– Just det ordet sjunger jag faktiskt i någon låt, nu när jag tänker efter.
Genomslaget för Be Free gav Christian Wannerwall en plats på årets +100!-lista, där Stim använder sin data för att uppmärksamma Sveriges snabbast växande låtskrivare – och heltidsjobbet har nu gått och blivit deltid. Hans analys är att framgången kom när han slutade forcera den, och lyfter vikten av ett mått av stoism i inställningen till skapandet.
– Lusten kommer ur ett stilla tillstånd, inte av att man stressar för att bli klar till någonting. Det är bra att ligga steget före, men bättre att vara här. Att vara lite stoisk.
Christian Wannerwall tror på att inte kräva saker och ting eller att förvänta sig något av framtiden – men samtidigt vara någon som tar chanser; “att gå på festen, tacka för det som bjuds, men inte roffa åt sig”. Han försöker att inte planera för mycket framåt utan istället ta de chanser som dyker upp. Och han hyllar enkelheten.
– Jag tror att man jobbar för mycket ibland, i onödan, och gör saker svårare än vad de behöver vara. Är låten bra så funkar den på ett piano. Eller på en gitarr med sång.
Text och foto: Lisa-Rut Sandbladh
