I tider av prestationsstressade föräldrar som ängsligt drillar sina barn i klassisk musik från tidig ålder, känns Britta Byströms bakgrund befriande. Hon kommer inte från en särdeles musikaliskt initierad familj. Musiklektioner började hon med först i fjärde klass, som sina klasskompisar. Valet föll på trumpet.
– Mitt intresse för musik vaknade snabbt i den musikaliska miljön som fanns i den kommunala musikskolan i Sundsvall. Det blev en bra grogrund för mig, berättar hon.
Så småningom började Britta skriva lite egen musik. Trumpetslingor blev till större verk, och till slut började hon som tonåring komponera för sin egen ungdomsorkester. När hon var sexton vann hon en kompositionstävling som anordnades av Umeå Symfoniorkester.
Redan som artonåring antogs Britta till kompositionslinjen vid Kungliga musikhögskolan i Stockholm. Hon fastnade tidigt för den stora symfoniorkesterns möjligheter, och idag har hon skrivit mer än 20 verk för symfoniorkester. Det är också i symfoniorkesterns klangpalett som Britta så småningom fann sitt eget sound.
– Jag visste tidigt vart jag ville nå men det tog flera år av komponerande för att komma dit. En milstolpe var när jag skrev ett stycke för Radiosymfonikerna år 2000. Då hade jag hittat det perfekta samspelet mellan tonhöjd och klangfärg, en nivå där dessa två är oskiljaktiga. Sedan dess har jag byggt vidare från det idealet, berättar Britta Byström.
Hur låter då det Byströmska soundet? Som mycket nutida konstmusik så bygger Brittas musik mycket på klangfärger. Dur och moll är sammanblandade på ett icke-tonalt sätt.
– Jag arbetar på ett upplöst sätt, komplicerar och vrider på klangerna, trevar mig fram med utgångspunkt från mitt gehör. Om man vill låna ett begrepp från konstvärlden kan man säga att musiken är nonfigurativ.
Musikkritiker har kallat hennes musik är ”påtagligt vacker” – själv beskriver hon sin musik som ”ljus” och ”sonor”, aspekter som uppnås med hjälp av många övertoner i musiken.
– Just övertonerna ger min musik en glittrig aspekt som gör att man nog inte uppfattar den som så dissonant som den faktiskt kan vara, säger hon.
En annan typisk Byströmsk ingrediens är långa efterklanger. En cymbal som klingar dämpas sällan, utan dess efterklang vävs in i toner och klanger som följer. Samma gäller stråkarnas pizzicaton, när man knäpper på strängarna med fingrarna.
De många efterklangerna kan ibland ställa till det vid skivinspelningar.
– Hur stor roll efterklangerna spelar i min musik har jag insett först när vi spelar in ett stycke. Det går inte att klippa var som helst, utan man måste få längre stycken att sitta i en tagning, annars förstörs efterklangerna, berättar hon.
Intuition spelar en viktig roll i Brittas musikskapande. Ofta börjar komponerandet med en fantasi om ett sound. I den stunden finns inga tonhöjder, utan mer klangfärger. Sedan vidtar arbetet att hitta musik som har rätt laddning.
Men när det gäller arbetsmetodiken fungerar inte intuition. Arbetsdisciplin och strukturerat arbete är inget problem för Britta Byström.
– En vanlig arbetsdag kan se ut så att jag hämtar och lämnar mina barn på dagis. Däremellan arbetar jag så mycket jag hinner.
Och arbete blir det nog mycket av framöver också – mycket är på gång för en av Sveriges förmodligen mest anlitade kompositörer. Hon har nyss gjort klart sin andra trumpetkonsert, Screen Memories, som som får ett dubbelt uruppförande av Nordiska Kammarorkestern och Gürzenichorkestern i Köln. Och i datorn just nu finns ett stort orkestralt verk för Malmö symfoniorkester som uruppförs i september.
– Det är väldigt roligt att börja på nya stycken, även om mycket hamnar i papperskorgen, både i den virtuella och i den fysiska. När väl partituret är på plats gäller det att avsätta tid för att arbeta igenom musiken, se till att det inte finns några svaga partier. Målet är att hålla den höga standarden verket igenom, vilket inte är så lätt när man skriver ett stycke på trettio minuter, säger Britta.
För många tonsättare är uruppförandet kanske den enda gången de får höra sin musik uppföras. Britta Byström har haft förmånen att få några av sina verk spelade många, många gånger. Om man kan prata om listettor i konstmusikvärlden så är Persuasion, skriven 2004, en klockren sådan. Persuasion har hittills spelats ett trettiotal gånger och har börjat leva sitt eget internationella liv.
– Jag tror det delvis har med formen att göra – stycket är skrivet för en ganska liten besättning, vilket gör att även mindre orkestrar kan spela det. Dessutom är den bara åtta minuter och har ett snabbt tempo, en typisk konsertöppnare. Jag tror att stycket ger utrymme för spelglädje, säger Britta om sin ”bestseller”.
Britta har valt ett dansk musikförlag, Edition Wilhelm Hansen, som idag är ett av Nordens största musikförlag inom konstmusiken. Tack vare de danska kontakterna har hon till exempel fått en beställning från en dansk kör. I detta fall ska hon utgå från lyrik av en färöisk poet.
Att vara kvinna och tonsättare innebär idag nästan automatiskt att man måste ta ställning. Det vill inte Britta Byström – i alla fall inte som en del av ett kollektiv. Hon är därför inte medlem i Kvast (Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare).
– Jag är ingen gruppmänniska och är främmande inför förebildstänkandet – att vi kvinnliga tonsättare behöver andra kvinnor att se upp till. Själv har jag alltid haft manliga musikaliska förebilder. Jag har självklart inget emot att Kvast finns, men jag tror också det är viktigt att det finns kvinnor som står utanför, säger hon.
Däremot konstaterar hon nyktert att de kvinnliga tonsättarnas situation är annorlunda än mäns, på gott och ont. Å ena sidan kan männen leva på lånad prestige från sina föregångare och åker lättare snålskjuts. Å andra sidan är kvinnliga tonsättare mer som oskrivna blad som möts av mer öppna förväntningar.
– Det märkte jag redan på utbildningen, att ingen hade någon förutbestämd åsikt om vilken riktning jag skulle välja musikaliskt. Idag ser jag hur många kvinnliga tonsättare utvecklar sig i en mer personlig riktning än sina manliga kolleger. De är mindre trendkänsliga, konstaterar hon.
För Britta Byström är det en betydligt viktigare fråga att få den nya konstmusiken mer spelad, oavsett könet på kompositören. Och här har tonsättarna själva ett särskilt ansvar att ta upp kampen med de gamla förebilderna.
– Det räcker inte att vi nutida tonsättare jämför oss med varandra. Ska kvinnor sedan bara jämföra sig med kvinnor blir fältet ännu smalare! Vi måste försöka utmana Bach, Beethoven och de andra. Man kan inte kvotera in ny musik mer än till en liten del, vi måste försöka skriva så bra musik att den kan hävda sig vid de klassiska tonsättarnas sida, säger hon med eftertryck.
Skriva bättre musik alltså, men hur gör man det? Hur blir bra bättre? Britta menar – efter en eftertänksam tystnad – att mycket av den musik som skrivs idag är för smal.
– Många skriver utifrån en smal estetik, man målar in sig i ett trångt musikaliskt hörn som inte ger utrymme för infall. Då är det svårt att ta upp kampen.
Men det finns gott hopp om framtiden. Den nya musiken som skrivs blir allt mer gehörsbunden tycker Britta Byström – tonsättarna bryr sig helt enkelt mer om hur det låter. Här tror Britta att den nya tekniken har bidragit en hel del.
– När man gör musiken i en dator går det att lyssna på allt i minsta detalj. Hur låter det egentligen? Det kan låta som en självklarhet, men det är viktigt att lyssna mycket och noggrant som tonsättare.
Om nutida konstmusikens förhållande till den klassiska musiken
– Min musik är en gren på samma träd som de klassiska tonsättarna befinner sig på, inte minst eftersom jag skriver för exakt samma typ av orkester som till exempel Beethoven gjorde. Men vi nutida tonsättare har ett stort övertag jämfört med de äldre ifråga om instrumentation. Vi har en mycket större klangpalett att använda oss av, vi har tänjt på gränserna.
Om att lyssna till uruppförande av sitt verk
– Det är alltid ett nervigt tillfälle. Jag brukar ha låga förväntningar så jag blir ofta väldigt nöjd.
Om att konstmusiken måste nå ut till fler
– Jag är personligen trött på förväntningen att man ska värva folk till konstmusiken. Visst skulle jag önska att fler hittade till konsertsalarna, men den 'värvning' jag som upphovsman gör - den gör jag i partituret.
Den vanligaste reaktionen på sitt yrkesval
– För det första blir folk väldigt intresserade när jag säger att jag jobbar som tonsättare. Den första frågan brukar vara: kan du försörja dig på det? Då brukar jag kasta tillbaka frågan: kan du försörja dig på ditt jobb som vd, läkare, arkitekt…?
TEXT: HELENA KÄMPFE FREDÉN
