Stims intervju med Annika Norlin startar med ett samtal om Bernie Taupin, Elton Johns evigt låttextförfattande parhäst. Anledningen är hennes text i antologin ”Tag och skriv!” där hon delar sina tankar kring just låttexthantverket, och där Taupin får illustrera några av utmaningarna med att skriva just för musik. För Annika Norlin, som både jobbat som journalist och numera även kan titulera sig författare, blir det kanske särskilt tydligt vad som skiljer de olika kontexterna och ändamålen åt.
Du skriver i antologin att en låttext, till skillnad mot andra texter, bara blir bra i relation till två personer; sin sångare och sin lyssnare. Hur blir det då när man tar bort musiken? Du gav ju exempelvis ut dina texter i bokform 2014.
– Jag har så fina minnen av när jag var tonåring, köpte en cd-skiva och sen bara sjönk ner i texterna i konvolutet. Nu lyssnar ju de flesta digitalt, jag också. Och då tyckte jag det var deppigt att de som streamar inte skulle få uppleva den stunden. Så min tanke var nog mer att man skulle läsa texterna medan man lyssnade.
Men det fanns också en annan poäng.
– Jag kan tycka det är lite jobbigt att så många av mina texter guppar runt på internet felaktigt nedskrivna. En del av mig är förstås jätteglad att någon faktiskt har brytt sig om låten så pass mycket att den har orkat skriva ner vad den tror sig höra. Men jag arbetar så mycket med de specifika orden, så det är ju retligt om det står fel.
Jag har ibland också en lite okonventionell syn på vilken text som är den rätta, att det är den skrivna. Jag har ju ofta ganska långa och komplicerade texter och om jag ska sjunga in dem blir det ibland något ord fel och då tänker jag det får vara så, om resten av tagningen är bra. Men jag tycker att den riktiga texten ändå ska finnas. Då blev det ett bra sätt att publicera den som bok.
Du anslöt dig till Stim den 28 maj 2004 och en månad efter det registrerade du ditt första verk, ”Highschool Stalker”. Kommer du ihåg den processen?
– Jag gissar att någon sa åt mig eller tipsade mig att göra det. Jag tänker att när man börjar med musik så är allt det här; Stim, Skap, SAMI, Musikerförbundet – det är som en skog. Man vet inte vem som gör vad. Men jag minns att jag tyckte det kändes mäktigt, för sekunden som man reggar en låt; så existerar den. Den är på riktigt. Eftersom jag skriver nästan alla mina låtar i grunden ensam så kan jag tycka att det är först när någon annan kommer in i processen som jag fattar att det är en låt, och inte bara mitt eget hjärnskrap. Det är något fint med det‚ att nu står det på Stim att den existerar så då är det tydligen en låt.
När började du skriva?
– Jag har skrivit låtar hela livet, tror jag. Men det var när jag hade ett band i gymnasiet som jag började göra färdigt låtar på något sätt. Och så skrev jag en massa hela tiden fram till att jag släppte min första låt. Många tycker det är konstigt att jag skrev låtar utan att ha en plan med dem, men jag tror att supermånga gör så, för att det helt enkelt är så roligt att skriva musik.
”Highschool Stalker” har en hel del tidsmarkörer.
– Verkligen. Jag tror jag var påverkad av att jag jobbade som redaktör på Morgonpasset när jag skrev musiken till första skivan. De saker vi pratade om på Morgonpasset var ju nyheter – något händer på eftermiddagen och sedan pratar man om det dagen efter. Så jag tyckte nog det var kul att skriva om det som hände där och då. I Highschool Stalker nämner jag sökmotorn Altavista till exempel.
Det var inte förrän mycket senare som jag fattade att det sabbar lite för låtar att använda tidsmarkörer, man ju vill att lyssningen ska kunna pågå i många år efter att den skrevs. Ett exempel är en jullåt som jag skrev i samma veva, som heter ”Ipod Xmas”, som handlar om att man blir lämnad i juletid, men det är mest synd om lämnaren, för nu kommer han aldrig att få Ipoden man hade köpt till honom i julklapp. Eftersom jullåtar har potential att spelas årligen, tänker jag varje år: ”varför kunde inte jag ha skrivit om en julklapp som inte var så tidstypisk?” Men nu har det gått så lång tid att det börjar bli kul i stället.
I en intervju från 2011 säger du att du längtar efter att skriva åt andra. Hur känner du inför det idag?
– Jag gör det litegrann ibland, det är väldigt roligt. Jag känner att det är ett annat slags hantverk nästan. Ofta kanske det är en färdig låt som behöver en text, och då kan hantverket handla om att texten främst ska passa in, att den ska ta lagom mycket plats. Jag tror egentligen jag är bäst på att skriva till folk som är ganska lika mig och mitt sätt att sjunga. Jag har gjort några misstag bakåt i tiden som jag tycker är nästan plågsamma att höra; att man märker att jag har skrivit för min egen röst utan att tänka in den andras klang och person. Nu tänker jag nog annorlunda. Min inspiration när jag ska skriva till andra är alltid de här sextiotals-låtskrivarna som Beppe Wolgers och Olle Adolphson, när de skrev för Monica Zetterlund exempelvis. Att de kom med en så tydlig ton i sig själva, men gav ändå plats till henne och hennes geni.
Även om Annika Norlin identifierar sig mer som en berättare än en stor sångerska kan hon uppskatta att skriva för sådana röster.
– Ja, ibland har jag fått skriva åt stora röster som Peter Jöback och Petra Marklund och det går jag verkligen igång på, att få höra en mäktig röst sjunga något jag har skrivit. Det blir en ny färg som jag kan använda i paletten liksom, min egen röst tuggar ju mest bara på, den är mer en berättare. Jag älskar också när fantastiska röster får användas till max på specifika tillfällen. Sångsätt när folk håller tillbaka rösten – och så vid något tillfälle bara drar på.
Har ditt sätt att skriva förändrats genom livet?
– Lite kanske. Men jag tror mest att min strategi är att bejaka vad som än händer i livet, att se det som något som kan användas. I teorin så skulle folk nog älska om jag bara skrev om kärlek till exempel, men jag tycker om att skriva om saker som man inte generellt skriver om. Jag trodde till exempel för några år sedan, att människas basala behov är samma hela livet: äta, sova, ligga kanske. Men sen fick jag helt plötsligt ett nytt behov, att vara i naturen. Jag tänkte på det hela tiden, att jag ville vara där, att jag behövde det. Och nu i höstas märkte jag ännu ett nytt behov, som är andlighet. Inte som en religion utan mer som en andlighet i naturen och musiken, eller vad det skulle kunna vara. Det är svårt att förklara, men att jag hela tiden tänker på det och letar efter det. Då tänker jag att det är klart att jag ska skriva om det. Även om jag fattar att det rent ekonomiskt och framgångsmässigt säkert hade varit bättre om jag fortfarande bara hade skrivit om kärlek. Jag kan nog se det som en utmaning att skriva om komplicerade saker på enkla sätt, att folk ska kunna ta sig till det.
Du har ju ett starkt klimatengagemang som bland annat märks i EP:n ”Arktiska oceanen”. Trots att frågan är så trängande och berör oss alla är det många som skyr temat när det ska göras musik. Varför är det så svårt att skriva om klimatet?
– Det är fruktansvärt svårt, för att det är så stort och så omfattande, och samtidigt så vagt. Det är ju tacksamt att skildra saker som både man själv och alla andra har direktupplevelser och starka känslor av. Som kärlek, eller tonåren, eller en närståendes död. Men klimatkrisen och miljökrisen är det än så länge något som mer är ett vagt hot i horisonten, svårt att greppa tag i. Man känner fortfarande sällan av det konkret till vardags. Då blir som allting på ett teoretiskt plan.
Jag tänker ganska mycket på det, att jag skulle vilja lösa den frågan: Hur kan man skriva om klimatet och miljön så att folk känner det i sig själva? Inte främst för att jag vill berätta för folk vad de borde tycka eller göra, utan mer att jag själv tänker så mycket på det och har så mycket känslor kring det.
Att sätta ord på något som inte tidigare formulerats och att lyckats förmedla den där flyktiga eller vaga känslan, är på något sätt en del av arbetsbeskrivningen för en musikskapare, menar hon.
– Jag har tänkt att mitt jobb här inte är att berätta om klimathotet, utan att formulera känslor kring det. Forskarna kan berätta bättre än jag om vad som händer. Men jag kan försöka få tag i känsloröran runt det och hålla upp det i luften. Jag kan uppleva själv att det händer så mycket i en när en kulturskapare – en låtskrivare, en ståuppkomiker, en filmskapare – kan sätta ord på en känsla. Det blir då något riktigt, man får tag i det. Man förstår att man har haft det i kroppen hela tiden. Det finns så många saker som pockar på så tydligt i våra liv att allt vagt liksom hamnar i bakgrunden.
Hon passar också på att göra en efterlysning.
– Jag skulle gärna säga nu när jag får direktkontakt med Sveriges låtskrivare att jag tycker det är olyckligt att klimatet har en så jäkla osexig vibb runt sig. Detta bygger ju på att de flesta som är intresserade av klimatet är som så osexiga individer, i Haglöfsryggsäckar och praktiska byxor. Folk börjar gäspa så fort det nämns. Jag efterlyser en riktigt sexig artist i Sverige som kan ta in miljön under sina vingar.
Du har växlat mellan svenska och engelska under karriären och senaste skivan Mentor delas upp i två delar, på vartdera språket. Var det självklart att det skulle bli en språklig uppdelning mellan skivorna?
– Nej, det blev faktiskt bara så. Jag minns att jag vid ett tillfälle pratade med Peder i Deportees och att han hade en tes om att man i grunden kan dela upp alla låtskrivare i två delar: de som anpassar texten efter melodin, och de som anpassar melodin efter texten. Jag har alltid anpassat melodin efter texten, men blev intresserad av att testa det andra, att sätta en tydlig melodi och ljudbild först. Därför gjorde jag, och Andreas Söderlund som jag jobbade med på Mentor, så att vi började med melodierna och ljudbilden, och texterna skulle komma senare. Och då märkte jag att det var vissa låtar som blev så mycket tydligare och bättre på det ena språket.
För den uppmärksamme lyssnaren kan den omvända skaparprocessen skönjas i musiken.
– Det är nog ingen annan som tänker på det, men för mig är melodierna mycket hårdare hållna på Mentor än vad de brukar vara. Annars brukar jag vara mer ”jamen här vill jag ha en vers till” och då lägger jag in en vers till även om det inte fyller någon logik. Jag tror att folk kanske tycker att det var lite hattigt med två språk, men man måste få göra sånt! Saker är ju också bara konstiga fram till att någon gör det. Det kändes kul och bra så då blev det så. Jag fick liksom utgå från vad låtarna ville, och för mig som ofta gjort väldigt tydliga albumkoncept var det kul att göra en skiva som mest utgick från varje låt.
På tal om titelspåret, har du varit mentor åt någon?
– Nej, inte någon specifik. Men det sker, kanske mer och mer med åren, att särskilt unga tjejer i musikbranschen söker kontakt för att de tycker att det är svårt och vill veta hur man egentligen gör. Då har jag blivit intresserad av min egen reaktion; att jag blir så jävla nöjd när jag får säga mina fem cents om saker, men att det jag säger egentligen ganska sällan passar in i just deras situation. Så jag kanske inte är en så bra mentor.
Hon uttrycker också en svårighet kring att ge allmänna råd i en bransch där ”alla vill till olika platser och alla har olika sätt att komma dit”.
– Jag har en bild av att alla som håller på med musik har något visst område som de älskar på riktigt, och att det är anledningen till att de började. Någon älskar produktionen, någon älskar att sjunga eller spela sitt instrument, någon att spela live, någon annan älskar att skriva melodier – och så jag som älskar låttexter. Sedan lär man sig de andra delarna också, men en eller två saker kommer fortfarande vara drivkraften. Så alla vill olika saker, alla ser olika saker som framgång.
Det är heller inte alltid råd som personen faktiskt är ute efter, upplever hon.
– En annan grej som är lite svår, är att ofta när folk vill ha råd så vill de egentligen bara en sak – samma som jag själv ville – det vill säga att man ska lyssna på deras musik och säga att den är toppen. Men jag är inte så bra på det, jag är för ärlig. Jag önskar faktiskt att jag var lite bjussigare för jag tycker att det är finare, men jag tror att det syns på mitt ansikte när jag inte tycker att något är bra. Så det bästa är kanske att få vara mentor till någon som man verkligen tycker är great!
Vad har du för relation till dina översatta Säkert!-texter i dag?
– Det är ju som en konstig skiva på olika sätt, och kanske inte den allra första skivan med mig man ska lyssna på. Men jag tycker verkligen om den, och tycker så mycket om tankeexperimentet bakom, om att olika språk har olika känslor, och jag undrade om man skulle kunna översätta den svenska känslan till engelskt språk. Det var ju också så att jag hade en hög Hello Saferide-lyssnare i olika länder som jag ville skulle kunna fatta Säkert!-låtarna.
Ett problem var att jag upplevde att jag lät mer självsäker på engelska, så då försökte jag ta fram osäkerheten genom att understryka det svenska i rösten. Att det skulle kännas som när man är på en fest med amerikaner, och så kommer man med sin taffliga dialekt och ska hänga med i diskussionen.
– Jag minns att jag innan jag själv började göra musik tyckte det var så konstigt när folk gjorde grejer som inte var riktat främst mot framgång. ”Varför släpper det där bandet en droneskiva, alla vill ju höra dem göra ett till discoalbum”. Men så funkar det ju inte. Att få testa saker är ju livets salt. Minst hälften av allt jag gör måste få vara sökande, och jag tror att det är det som är bensinen åt det jag gör, som är tydligt.
Du var en av musikskaparna som deltog i Stims kampanj ”Musik för dig som vill mer” som lyfter vikten av bra bakgrundsmusik i exempelvis butiker och restauranger. Kommer du ihåg någon av de första gångerna du hörde din musik i offentligheten och hur du kände då?
– Jag minns att det var ett fik i Stockholm som jag och min kompis alltid gick till, som plötsligt började spela min första skiva. Jag blev hemskt glad minns jag, men det var också svårt att slappna av. ”Varför sjöng jag den där tonen på det där sättet”, och så sneglade jag runt i rummet för att se om någon annan reagerade på det. Det är väldigt skruvat när vissa låtar spelas i bakgrunden, som har en tanke som är så långt bort från miljön den vistas i. Det finns exempelvis en Säkert!-låt som heter ”Allt som är ditt” som handlar om våldtäkt, och den kan det vara jävligt skumt att höra om man går runt och köper bananer. Men även om det är någon låt som man själv har en stark personlig koppling till – som en låt jag skrivit om när jag födde barn till exempel. Jag blir generad. Åh nej, nu vet alla om hur mycket jag svettades när jag födde barn. Fast ingen annan bryr sig. De sitter bara och fikar och går runt och shoppar.
Att människor inte reflekterar över vad de hör i bakgrunden betyder förstås inte att musiken saknar påverkan. Annika Norlin lyfter motsatsen i sammanhanget; musik som tvärtemot hennes egen har gjorts med själva intentionen att smälta in i bakgrunden. Att inte lyssnas på.
Man märker ju väldigt tydligt vilka kedjor som köpt in musik som gjorts för shopping. Jag kan bli irriterad på riktigt, stå och svära. Jag känner mig ganska öppen till alla genrer, men det visar sig att jag inte alls är öppen för musik som gjorts utan en själ.
– Om man är textlyssnare hörs det så oerhört tydligt vilka låtar som gjorts där upphovspersonen helt enkelt inte bryr sig. Så jag blir alltid glad för alla ställen som väljer att spelar musik som faktiskt har någon som älskar den.
Hur viktig är musikproduktionen för dig?
– På alla skivor som jag gjort har jag jobbat väldigt nära en producent. Jag tycker om att jobba litet, man äter av varandras idéer. Jag har inte kunskapen kring instrumentering och ljudteknik själv och skulle inte kunna planera hur trummor och bas skulle spela exakt, men jag tänker väldigt mycket på ljudbild redan när jag skriver låten. Jag kan nog inte skriva klart låten förrän jag har en tanke kring ljudbildens ungefärliga riktning.
Hur jobbar du kring själva ljudbilden?
– Återigen så tycker jag det är kul att väga upp olika grejer. Jag tänker rätt mycket på hur nära man vill komma lyssnaren och att spela med det på något vis. Man ska komma så nära som möjligt utan att vara skamlös. Om texten och sången är intim måste ljudbilden ha något element av okonstlat i sig, känner jag. Eller smuts. Jag tycker också det är kul att väga upp text och ljudbild, att om man har en väldigt konkret text till exempel vill jag ha en atmosfärisk ljudbild som kanske bygger på höjden.
Ett annat sätt att arbeta med kontraster är att överraska lyssnaren och bryta med det förväntade, förklarar Annika Norlin. Hon menar att en stark låt behöver ett ”oförutsägbarhetsmått”, en rad eller ett ljud som visar att det är en mänsklig individ ligger bakom musiken.
Jag är så himla intresserad av det här med AI som låtskrivare. Jag har till exempel bett Chat GPT skriva en låt som Annika Norlin skulle skriva den, och den var fan ganska bra! Men det som saknas med AI:ns texter är ju att det ska finnas ett oväntat element, en rad som bara är konstig, eller som är fruktansvärt sårbar.
Jag har tyckt att ett problem med att göra låttexter är att folk alltid gillar det bättre när det är tydligt självupplevt. Det spelar ingen roll hur bra man skriver, man kan göra en sonett om framtiden, men om man sen skriver en enda rad om sin kille är det den folk kommer minnas. Det är som att man använder olika delar av hjärnan när man lyssnar på musik och att skvallerhjärnan reagerar starkare än den konstnärliga, jag är ju likadan själv. Men nu har jag börjat känna att skvallerhjärnan kanske är låtskrivarnas räddning. För man får ju liksom inget skvaller av AI:n.
Hur är du själv som musikkonsument och kanske särskilt låttextkonsument?
– Lite olika. Jag lyssnar på musik hela tiden, det är ju till syvende och sist det bästa jag vet. Det känns som att jag får en present varje fredag när allt nytt kommer, särskilt eftersom jag har så många kompisar som gör musik. Gällande svenska låttexter så tycker jag ofta att det är rappare som är bäst nu, särskilt det självupplevda, eller i alla fall på att få folk att tro att det är självupplevt. Sedan går jag i allmänhet igång otroligt mycket när någon skriver om ett ämne på ett sätt som jag inte har upplevt förut. Då kan jag bli helt euforisk och väldigt inspirerad. Kanske även lite arg. Jag har kanske som ett sökarsikte när jag lyssnar, där jag scannar igenom låtar på jakt efter någonting som känns nytt, som jag inte hört förut. När det händer kan jag bli så ofattbart glad.
Text: Lisa-Rut Sandbladh
Foto: Melina Hägglund
