Alltid rött alltid rätt

Längst ut på Stockholms röda tunnelbanelinje har bröderna Salazar byggt ett imperium. De senaste åren har deras skivbolag Redline Recordnings dominerat den svenska hiphopscenen. Men imperium byggs som bekant inte på en dag − för Salla och Masse har vägen till toppen varit kantad av ekonomisk kris, nekade miljonkontrakt och ödesmättade ultimatum.

Klockan är tolv minuter över åtta och solen går sakta ner över Skansen. Bakom kulisserna på Sollidenscenen står Cristian Salazar, mer känd som Salla. Han gör sig redo för att gå upp i direktsändning inför en miljonpublik och ställa sig i dj-båset. Exakt här stod han för tio år sedan och förberedde sig inför precis samma sak.

Det var 2004, och mycket vatten har runnit under Stockholms broar sedan Salla och The Latin Kings senast representerade hiphop från röda linjen i Sveriges populäraste sommarprogram. Bland annat har Christer Sjögren och Björn Skifs uppträtt fyra gånger vardera i programmet, och Kalle Moraeus – som har allsångsrekordet – inte mindre än nio gånger.

Men samtidigt som spelemannen från Dalarna gned sin stråke rakt in i den svenska folkligheten började minnet av de riktigt stora scenerna svalna för hiphopkollektivet i Norsborg.

Den ursprungliga inkarnationen av Redline Records skapades 1996 i samband med att The Latin Kings släppte sin andra skiva I skuggan av betongen.

− Vi hade precis bytt label från Warner Music till Mega Records och vi gillade inte etiketten på skivan. Den var samma som Ace of Base och massa andra popgrejer hade, så vi gjorde vår egen etikett istället. Loggan tog vi från de fyra sista stationerna på röda linjen eftersom det är därifrån vi kommer, säger Salla.

Redline Records kämpade på i sex år tills det lades ner 2002.

− Jag var inte med i bolaget då. Det var Salla, Chepe [Hugo Salazar, den äldsta brodern i skaran red. anm] och Dogge. Jag kom med i bilden senare när vi startade om, efter hela den dåliga perioden för svensk hiphop. Då var Dogge inte med och Chepe är inte aktiv i studion längre, säger Marcelo ”Masse” Salazar.

Den dåliga perioden för svensk hiphop Masse refererar till är åren mellan 2002 och 2007. När skivförsäljningen började dala var det svårt att övertyga branschen om att hiphop var något att satsa på. Inte minst eftersom varken säljarna på skivbolagen eller inköparna på de stora kedjorna som Åhléns eller Statoil själva lyssnade på hiphop.

− Folk förstår inte den där grejen, de tror att hiphop inte var stort då eftersom det inte sålde. Problemet var att inköparna inte visste hur de skulle sälja produkten. Samtidigt var vi ute och spelade i hela landet och fansen klagade på att de inte kunde få tag i våra skivor. Till slut blev det enklare att ladda ner skivan gratis. Men publiken fanns där hela tiden, säger Salla.

2005 splittrades The Latin Kings officiellt. Dogge tackade för sig och lämnade Redlinestudion för gott. Alla bröderna Salazar skaffade jobb på olika ungdomsgårdar och musiken hamnade lite bakgrunden. Livet flöt på i ett par år. Till slut fick Salla nog och kallade till ett möte med sina bröder. Han ställde ett ultimatum: Antingen lägga av med musiken och sälja studion och alla prylar, eller bli större.

− Det enda vi hade då var studion. Vi började ge ut saker gratis och hade vanliga jobb för att betala hyran. Men det var då vi började fokusera, säger Salla.

Masse och Salla började jobba som producentteam och åkte till New York för att spela in musik och gå på möten med olika förlag. Tyvärr fick de inget erbjudande som var särskilt lockande. Speciellt inte förslaget från det anrika hiphopskivbolaget Def Jam.

− Det var en kille där som ville att vi skulle spökproducera åt honom. Vi skulle göra beatsen och han skulle ta åt sig äran. Det var bra pengar men vi hade precis börjat spela in under vårt familjenamn. Varför skulle man vilja jobba anonymt för att någon annan ska skina? Säger Salla.

− Vi fick ett skittjockt kontrakt. Vi läste igenom det själva, det behövdes ingen advokat för att fatta att det stod att vi skulle vara bundna för livstid och att vi inte skulle få cred eller royalties, säger Masse.

Folk tänker att vi är dumma för att vi inte satsar på att komma ut i USA men jag tror inte de förstår att det är viktigare för oss att göra det vi tycker om, jobba med de artisterna vi vill och utveckla svensk hiphop, säger Salla.

Istället för att agera beatzombies åt någon annan valde bröderna att leta efter projekt utanför hiphopen. De började sammarbeta med Mando Diao och producerade bland annat skivan Give Me Fire 2009, som blev en stor framgång i Tyskland med hitsingeln Dance With Somebody. Samtidigt började något hända i Hiphopsverige.

− Jag tror det började bli ljusare för hiphopen när YouTube blev inne. Då kunde hiphopen spridas igen. Man tjänade inga pengar på låtarna men grupperna kunde turnera på att släppa mixtapes. Sedan kom Spotify, och då kunde man börja satsa pengar på hiphopen igen, säger Masse.

Medan andra musikgrenar led eller till och med gick under när gratislyssnandet tog över på allvar, så blev det räddningen för svensk hiphop, signerad Salazar.

− Den utvecklingen var bra för oss, det gjorde att vi kan hålla på med musik idag. Hade det fortsatt som förut tror jag det hade varit svårt. Ungdomarna som lyssnar nuförtiden vill ha sin musik enkelt i telefonen. Kravet på tillgänglighet gjorde att Masse och Salla valde att släppa musiken med sina första artister, Stor och Mohammed Ali, gratis på YouTube.

− Då fattade inte skivbolagen vad vi gjorde. Men förklaringen är så enkel att folk lyssnar på musik med YouTube-appen, de behöver inte ens kolla på videon. Det räcker med att man lägger upp en bild, man behöver inte slösa 140 000 på en video som på 90-talet.

− Nu lyssnar de flesta ungdomar på hiphop och eftersom de inte måste leta efter en skiva på Statoil är det inga problem längre. Man kan lägga upp en hel skiva på YouTube så kan folk lyssna där eller på Spotify – det spelar ingen roll för oss eftersom det går att tjäna pengar på båda idag, säger Salla.

Tack vare tjänster som YouTube och Spotify var svensk hiphop tillbaka − trots att den aldrig försvunnit. Den stora skillnaden var att musiken helt plötsligt hade gått och blivit lönsam. 2012 bestämde sig Salla och Masse för att starta skivbolaget Redline Records på nytt. Men de döpte om sig till Redline Recordnings eftersom få köper skivor längre.

− Det var en period innan vi startade då vi gjorde många produktioner som gick till andra projekt. Det kändes som om vi gav bort hela koncept. Då tänkte vi att det är bättre att vi startar om Redline och ger ut det själva, så kanske vi får lite pengar att leva för också, säger Masse.

− Vi signade de artister som vi tyckte var bäst. Alla vi jobbar med idag har varit med under den hårda perioden och tagit den svenska hiphopen till den nivån den är idag.

Sedan omstarten har hitfabriken i Norsborg varit tongivande i hela musiksverige med artister som Carlito, Labyrint, Stor och Linda Pira.

Salla har en egen teori om varför svensk hiphop har fått ett lyft de senaste åren.

− Det blev en tävling. Det är bara att kolla på Grammisnomineringarna förra året, våra artister blev nominerade till saker som bästa textförfattare och bästa produktion. Där har de inte släppt in hiphop förut eftersom de tyckte att den var mindre värd, säger Salla.

Känns det fortfarande som svensk hiphop slår från ett underläge?

− Nej, men vi måste fortfarande slåss för den platsen vi har. Gamla polare kommer fram och tror vi bara har haft tur. Då har de inte sett alla de åren som vi inte har tjänat några pengar och varit nära att lägga ner musiken. De fattar inte att det har gått bra de senaste två åren men att det tagit åtta–nio år att komma dit. Folk glömmer hur mycket som krävs och vad man måste offra, säger Salla.

Tillbaka till kulissen bakom Allsång på Skansen i somras. Bakom Salla ligger åren han har offrat för att komma hit igen. Tid från familj och vänner. Långa nätter i studion och långa landsvägar till spelningar.

För tio år stod han här som medlem i The Latin Kings. Nu gör sig Salla beredd för att gå upp på scenen tillsammans med Linda Pira, vinnare av Grammis för årets nykomling 2013. Hon, och ett tiotal andra sylvassa rappare, är signad till Sallas, Masses och Chepes skivbolag. Tillsammans har de byggt upp ett imperium.

Lamporna tänds och kamerorna rullar. Linda rappar Knäpper mina fingar. I låtens hook rappar Linda ”Allt som du pekar på ska du få, richie rich”. Om det ändå hade varit så enkelt.

Bröderna Salazar om…
… brödernas olika roller:

− Chepe är med men han är inte aktiv i studion längre. Han har ett vanligt jobb istället för att hålla på med musiken. Men han finns ändå alltid med på ett hörn, han spökar i studion kan man säga, säger Salla. − Just nu är Salla ute och dj:ar mycket med Linda och Stor. Men annars brukar båda göra beats. Salla är mer utåt när det gäller intervjuer och media och brukar ta de flesta mötena. Han är mer business medan jag helst är i studion och jobbar, säger Masse.

… rättigheter i studion
− Vi är ett kollektiv som inspirerar varandra. Vi har två studios och olika rum där folk sitter och skriver och klipper videos. Det är alltid folk där och det är en bra miljö. När vi gör musik delar vi rättigheterna, med musiken för sig och texten för sig. Men vi brukar inte dela upp i hundradelar, om någon hjälper till med ett ord så räknas det inte.

− Det jämnar ut sig. Vi har märkt att om det går bra för kollektivet så mår alla bra. Det har alltid varit viktigast, inte att tjata om hundradelar, det fattar artisterna också. Om Stor är i studion och tipsar Carlito om att byta ut ett rim är det ingenting. Det gör de hela tiden, säger Salla.

… arbetsprocessen

− Vi gör låtar hela tiden. Det sitter alltid folk bakom en när man jobbar och paxar beatsen. De som är mest produktiva och är mest i studion är dem som det går bäst för, säger Salla.  

− Vi har en typ av kösystem, de som har fått beats får vänta på sin tur. Men de som hänger mycket i studion får chansen till de nyaste beatsen, säger Masse.

... samplingar

− Vi försöker undvika samplingar. Om vi skulle vilja sampla något så använder vi det som referens, spelar in själva och ändrar på melodin så det blir något helt nytt. Det funkar inte att sampla längre om man ska släppa det på Spotify, säger Masse.

− Om vi ska sampla så håller vi oss till svenska grejer. Det är enklare att spåra upp skivbolagen och låtskrivarna. De brukar inte vara så giriga, säger Salla.

… Stim

− De flesta som vi känner är med i Stim. Vi bor i Sverige och då känns det säkert att vara med i Stim, det känns som att de har koll, säger Masse.

− Den enda gången som man hör ordet Stim är när artisterna frågar Masse när deras Stimpengar kommer. Det är som julafton eller att vinna på lotto, säger Salla.

− Men ibland fattar inte nya låtskrivare att det är oskattade pengar de får på kontot. Det kan skapa problem. Under första hiphopvågen fick jag en ganska stor klumpsumma av Stim. Då var jag 16 år och fattade inte att jag skulle skatta för de pengarna. Men som tur var hade jag inte köpt en bil eller så.

− Jag minns att han sa att han skulle köpa en BMW, jag sa att han kanske skulle köpa en Toyota eller skaffa körkort, säger Salla och skrattar.