När det kommer till att framkalla obehag och skräck är musik ett av de starkaste konstnärliga uttrycken. Historien är full av musikaliska verk vars främsta uppgift är att sätta kusliga stämningar och väcka obehag. I modern tid förknippas denna typ av musik i första hand med filmer och tv-serier, där ett hotfullt soundtrack är A och O för att framkalla rätt känsla. Men skrämmande musik kom till långt innan The Ring, Omen och The Shining fanns i våra medvetanden.
När och hur uppkom denna lite udda musikgenre? Stims musikkonsulent Jonas Nordin tar oss i denna text med på en vandring genom den kusliga musikens historia.
Från fest till skräck
Illustrerande musik har funnits sedan början av 1800-talet då kompositörerna började skriva musik som följde romantikens ideal. I och med det här blev musik inte längre bara "bruksmusik" som spelades vid danstillställningar eller festliga tillfällen vid hovet. Romantiken talade istället om människans själsliv och plötsligt blev det modernt att skildra själsliga upplevelser eller naturfenomen. Musiken fick ett så kallat "program" – och delvis en ny funktion. Jämför t ex Haydns 104:e symfoni (1795) som saknar program med Beethovens 6:e symfoni (1808) som har ett program.
I och med att det blev populärt att inom kulturen skildra känslor och företeelser skrevs ganska snart musik som skulle skildra skräck, mardrömmar och fruktan.
Ett klassiskt exempel är Hector Berlioz revolutionerande och närmast psykedeliska experiment i främst de två sista satserna av Symphonie Fantastique (1830) som har de fantasifulla undertitlarna ”Marsch till galgen” och ”Dröm om en häxsabbat”.
Djävulens ljud
Det är också under 1800-talets första hälft som man ger Djävulen ett alldeles eget ljud. ”Diabolus in Musica” eller djävulsintervallet. Rent tekniskt består djävulsintervallet egentligen av tre heltoner exempelvis C, E, Fiss, och spänningen i ackordet ligger främst mellan C och Fiss.
Det är ett särskilt dissonant, alltså missljudande, ackord som därför tillskrevs djävulen själv och har sedan dess använts för att illustrera allt hotfullt. Nedan ser du en mer detaljerad förklaring av intervallet och hur det låter (klippet är på engelska).
Man har på senare år påstått att kyrkan förbjöd användning av intervallet redan på medeltiden, men det finns det inga egentliga belägg för. Däremot har man beskrivit intervallet nedsättande i olika harmoniläror sedan medeltiden eftersom det är dissonant och helt enkelt ansågs låta fult.
Skräckmusiken tar steget över till vita duken
Musikaliska skräckskildringar förekom under hela 1800-talet och med filmkonsten uppstod ett helt nytt behov att illustrera vad som skedde på vita duken. Då var det händigt att använda romantikens olika musikstycken som mer eller mindre tydligt beskrev allt från ensamhet och himlastormande kärlek, till fest, jakter, krig eller oväder. När ondska eller djävulska saker skulle illustreras valde man därför gärna musik som innehöll djävulsintervallet.
I mitten av 20-talet när regissörer och filmbolag började specialbeställa filmmusik lånade man gärna från romantikens stilideal, känslokatalog och program. I och med modernismens inträde i musikhistorien minskade motståndet mot dissonanser och atonalitet.
De senaste årtiondena har filmmakare därför snarare använt sig av modern atonal musik för att illustrera skräck, hotfullhet och ondska. Den typen av musik kan anses vara ännu mer effektiv och påträngande. Vad skulle exempelvis den infernaliskt hotfulla stämningen i The Shining vara utan Béla Bartóks Concerto for Orchestra Sz 116 “III. Elegia” och Krzysztof Pendereckis De Natura Sonoris del 1 och del 2?
Filmmusikkompositörerna anammade också ganska snart en del modernistiska idéer och redan på 60-talet hittar vi filmmusik som än idag upplevs som både läskig och hotfull. Se till exempel Bernard Herrmanns musik till Psycho (Hitchcock, 1960) och John Williams klassika musik till Hajen (Spielberg, 1975).
Som ett något modernare grepp bör vi nämna fenomenet med att använda läskiga speldosor och liknande i skräckfilm, som inte alls förekom tidigare. Lägger du ett hotfullt odefinerat brummande ljud som fond och sedan en gnisslig speldosa ovanpå det så blir det läskigt direkt. Användningen av viss musik som exempelvis Mike Oldfields Tubular Bells i Exorcisten kan vara upprinnelsen till användningen av speldosor, då den musiken påminner om en speldosa. Alltså musik som egentligen inte är särskilt hotfull i sig men som blir väldigt obehaglig när den används i filmen. Ett+ett blir tre kan man säga. Kubrick använder till viss del denna typ av enklare och ofarliga musik i både Clockwork Orange (1971) och The Shining (1980), men som i sammanhanget upplevs som mycket hotfull. Tarantino har också använt sig av liknande grepp i exempelvis Reservoir Dogs när en person torteras brutalt till tonerna av Stuck in The Middle With You med Stealers Wheel.
3 snabbfrågor om skräckmusik
– Det är mer effektivt med dissonanser om du vill skildra skräck. Det är svårt att vara läskig i C-dur om man säger så. Och spontant säger jag att violiner och andra stråkinstrument som kan spelas väldigt expressivt och gnissligt framkallar rätt känsla. Sätter du riktigt disharmoniska stråkackord blir det läskigt av sig självt. Inom filmmusiken brukar riktigt gnissliga och disharmonsika stråkmattor betyda skräck.
Bedömer du att skrämmande musik har peakat eller kommer det fram ny musik på temat?
– Det kommer nya varianter och instrumenteringar hela tiden. På senare år har ju mycket av orkesterns instrument ersatts av elektroniska ljudmattor som säkert kan upplevas ännu mer skrämmande av vissa, trots att musiken i sig innehåller precis samma grepp som man alltid använt. Djävulsintervallet återkommer exempelvis ständigt än idag, fast idag spelas det kanske på andra instrument.
Vilka idag verksamma kompositör har kuslig musik som expertis?
– Penderecki är väl det läskigaste jag vet. I princip allt han har gjort är obehagligt på ett eller annat sätt. Kolla exempelvis hans Threnody for the Victims of Hiroshima (1960). Annars blir det ju filmmusikkompositörer som Graeme Revel som har gjort massvis av läskiga soundtracks, eller Christopher Young som är lite av en skräckspecialist och som bland annat skrivit musiken till Hellraiser-filmerna. Howard Shore har gjort mycket skräckig filmmusik, t ex Se7en, men också mycket annat.
