1976: Disco och bakgrundsmusik

stim-magasin-1976.png

5 juni 2023

"Friday nights and the lights are low, looking out for a place to go, where they play the right music"

Kungen i fråga som ABBA sjöng om i ”Dancing Queen” skulle kunnat vara Sydney ”Big Brother” Onayemi. SVT:s Rapport gjorde en kväll 1972 ett reportage på hans diskotek, där han underhöll den dansande publiken från sitt DJ-bås, och ställde då frågan om varför han inte anlitade riktiga dansband. Hans svar löd: ”De vägrar ju spela discomusik, de flesta utav dem. De spelar sån där ’samhällskritisk’ musik som inte folk kan dansa till. Ja, det får de gärna spela, men då får de räkna med att de ska bli arbetslösa också.” Under 1970-talet bredde nämligen diskoteken ut sig över landet och konkurrerade med dansbanden om publikens gunst. Oroliga röster menade att den levande musiken riskerade att dö ut när allt fler nöjesetablissemang valde att anställa DJ:s i stället för livs levande musiker.

En ny tid

Under 1970-talet är Sverige något av ett motsättningarnas land. De goda åren från decennierna innan har ersatts av oljekris och lågkonjunktur. Svenskarna tvingas ta ställning för kärnkraftens vara eller inte, och röstar 1976 fram en högerregering för första gången sedan, till synes, urminnes tider.

Musiken som identitet

Samtidigt som diskon firade framgångar var den svenska proggrörelsen på sin topp, och även subkulturer som raggare, mods och punkare fick stora anhängarskaror. ABBA:s ”Dancing Queen” rönte stora framgångar världen över (med en förstaplats på den amerikanska Bill- boardlistan 1977) men sågades på hemmaplan för att vara ”spekulativ musik”, vars enda syfte var att tjäna snabba pengar. Samtidigt gjorde Nationalteaterns ”Kåldolmar & kalsipper” avtryck i den svenska offentligheten med sitt samhällskritiska budskap och berättelser om valjakt och kommunister. Året därpå kunde en trio punkynglingar som kallade sig Ebba Grön spela in sin första singel för egna slantar, själva kopiera upp konvoluten och stå utanför Gröna Lund i Stockholm och sälja skivan ur handen.

Bakgrunden träder fram

Stim fick in pengar genom sina särskilda licenser för diskotek, nattklubbar och andra offentliga sammanhang där musiken ansågs vara framträdande och central för underhållningen. Även varuhus och affärer, allmänna transportmedel, kaféer och restauranger skulle betala licens för sin användning av så kallad bakgrundsmusik. Redan 1933 hade Stim väckt åtal mot en restaurang och danslokal i Göteborg som inte velat betala ersättning åt kompositörerna vars musik nyttjades, som då kallades för ”högtalarmusik”, och till slut vunnit när fallet tagits upp i Högsta domstolen i december samma år.

Mer musik när tekniken krymper

Musiken blev nu både mer individualiserad och mer tillgänglig. Elektroniken och högtalarna som användes för att spela upp musik hade blivit mindre och mindre då vakuumrör hade ersatts av mindre transistorer. Till exempel hade många industriföretag avinstallerat sina högtalaranlägg- ningar på arbetsplatserna. Varje medarbetare kunde i stället ha med en egen radioapparat och själv välja vad man skulle lyssna på. ”Ljudtapeten” runt om samhället fick fler mönster och kulörer.